Vi sa för alltid (kap 1 forts. på Adrian & jag |
Då var det första kapitelt på "Vi sa för alltid" en fortsättning på två andra delar, som: Jag älskar min bror, och, Adrian och Jag.
Men det kanske går att följa med utan att läsa de andra delarna, vad vet jag ^^ hehe
- kram airya
Kapitel 1
Jag vet inte hur mycket ni minns om mig. Det var ju ett tag sedan vi hördes vid.
Men kan berätta att mitt liv har stannat till, inte på ett dåligt sätt, utan på många bra sätt faktiskt. Jag har min Adrian, min underbara pojkvän och vi lever lyckliga tillsammans i hans lägenhet. Den är visserligen liten och ligger inte på det finaste området, badrummet kan få besök av äckliga små kryp som jag ibland önskar att jag aldrig sett och varmvattnet tar slut på knappt fem minuter.
Men det gör inget, för vi älskar varandra och jag har världens bästa vänner som finns. De som alltid ställer upp i vått och torrt. Vi alla har gått igenomen hel del tillsammans, Adrian, jag och tvillingarna. Justin och Dennis.
Från allt som resan till Skåne, mötet med min familj som både blev känslosamt och några få skratt.
De vet även om den hemska kvällen då jag dog på insidan, kvällen då jag blev en full mans ”underhållning” och så mycket mer hände efter det.
Men jag tänker inte gå in på allt det igen. Tyvärr.
Jag håller fortfarande kontakten med min mamma, vi pratar i telefon med varandra en gång i veckan kanske och skickar brev. Det är kanske inte ofta, men det är något och det är jag glad över. För då vet jag att jag fortfarande har kvar min mamma. Hon finns där, bara ett samtal bort om det skulle vara något och vi har pratat om att hon kanske ska komma på besök nu på sommaren, men det blir nog bara hon. För min pappa har jag inte pratat med sen jag stack iväg mitt i natten för nästan över ett år sedan.
Jag förstörde honom.
När jag försvann bara sådär och ingen visste vart jag tog vägen eller varför, Tobias är den enda som vet det. Och så ska det förbli. Min mamma ska inte bli inblanda, det är inte bra för henne och pappa har ju mer eller mindre slutat pratat. Stackars mamma och Tobias, de måste leva med honom i samma hus. För vad jag senast hört, så bor han fortfarande kvar, han sa att han gjorde det för att hjälpa till.
Men jag vet inte, jag tycker han borde sticka så fort han bara kan. Mamma klara sig, hon är stark. Pappa däremot är svag. Mycket svag. Och det är på grund av mig. Ibland undrar jag om jag hade stannat kvar, om jag hade tagigt tag i de känslor jag då hade för min bror, kanske min pappa inte gått in i ett skal. För ett skal är precis vad han har gått in i och släpper inte in någon, ingen. Jag borde nog inte älta omkring med det, men hade ni sett honom hade ni nog förstått.
Tobias kommer inte följa med om mamma reser hit, det var jag som sa att jag inte ville ha honom här. Senast vi sågs var för ett år sedan då han körde mig, Adrian och tvillingarna till flygplatsen. Det var jobbigt och tufft att krama om honom där bland en massa främmande människor, för det kändes konstigt att krama honom som om han vore min bror och jag hans syster. Vi är inte syskon. Vi är inget till varandra, jag kanske inte älskar honom mer som en bror längre, men han älskade mig då mer som en syster och nu vet jag inte längre vart vi står.
Det hela skulle bara bli så konstigt om han skulle komma hit, därför har jag förbjudit honom att komma hit. Jag vet, jag är en ond person, men det är bara konstigt att prata med honom i telefon. Jag klarar det inte.
_________________-
kort o så :/ men behöver komma igång, var ett tag sedan jag skrev typ så ^^
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ciitronvatten__ - 22 maj 09 - 21:27- Betyg:  | | underbart ändå ! jag älskar det och vill ha en fortsättning ! |
|
|
|
