En svag doft av vanilj {Del 8 |
Det var värst vad det skulle ta lång tid för mig att skriva nu då. Men hörrni, jag har kommit på kruxet! Jag skriver för långa delar. De är närmare 3 A4 på word, varje del, men jag vet inte. Tycker ni att det är lagom mycket eller ska jag minska längden på varje del? Känns ju lite som att när jag väl lägger ut så ska det vara rätt mycket...
Men säg vad ni tycker så får vi se vad majoriteten säger :)
Nu ska ni få läsa vidare om Ellen och Rasmus.
Jag misstänker att jag kommer få lite ogillande kommentarer efter det här... men det är det värt. Ni förstår att, även om det tar sin lilla tid, så har vi snart kommit till den punkten där min ursprungsidé tar sin början. Så... det närmar sig, och jag tror denna berättelse kommer bli rätt så lång.
Hope you like it :)
Falukorv
Kapitel åtta
You actin’ kinda shady, ain’t calling me baby
Det gick ett par dagar, och stämningen mellan mig, Line och Emil var hyfsat bra med tanke på alla omständigheter. Jag började se vad alla andra såg, de små gnistorna som slog så fort de såg varandra. Leendena och blickarna som utbyttes.
Jag såg ett par istället där jag tidigare hade sett två personer.
Men jag kunde inte låta bli att märka det avstånd som växte sig allt större mellan mig och Rasmus.
Jag pratade allt mindre med honom, och när jag väl gjorde det, så var jag kort i tonen. Frånstötande. Allt det medan han slutade han att vara närgången. Det brukade alltid vara han som kramade om mig när vi sågs. Alltid han som tog initiativ till våra kyssar och det var han som höll om mig när vi träffades
Han var sån av naturen. Kärleksfull, och tyckte om att ha fysisk kontakt.
Men det var som att han efter vårt gräl slutade med det såsom jag slutade prata med honom. Och kanske var det för att han, precis som jag, kunde känna att allting inte var riktigt bra mellan oss. Att det förlåt jag fått, och den lösning som lagt sig mellan oss bara var tillfällig. Att ingenting var utrett. Att vi bara glömt allting. Låtsades som om det inte hade hänt.
Och det kändes så fel.
Den stelheten som fanns där när vi pratade, hade jag aldrig känt i närheten av någon innan. Och jag kunde inte låta bli att känna det där stinget i magen varje gång jag tänkte på det.
Det var på torsdagseftermiddagen samma vecka, som jag gick bredvid Rasmus efter skolan. Vi tittade inte på varandra. Min blick var fäst på Nadja som diskuterade någonting väldigt ivrigt med Reuben, Rasmus bästa kompis, och Rasmus själv stint blickade ner i marken under våra fötter.
Vi hade precis kommit till korsningen där våra vägar skulle skiljas, om jag valde att gå hem till mig och han till sig, och det var först då som han såg på mig och mötte min blick under hela vår promenad från skolan.
”Såå… Vill du hitta på någonting?” frågade han, och den pinsamma känslan växte sig ännu större mellan oss. Han stod med ena handen på bakhuvudet, och såg nästan bedjande på mig, med ögonbrynen lätt ihopdragna.
”Jag… Jag kan inte”, sa jag. Hävde mig upp på tå för att sen falla tillbaka och låta vikten väga över på hälen. Gungade lätt, fram och tillbaka. ”Jag ska hem till Emil… så jag…”
Jag gjorde en lätt grimas, och en gest med tummen över axeln. Hissade upp min väska lite högre på axeln.
”Jaha… okej. Men då ses vi imorgon då. Kanske”, sa Rasmus och vände sig om.
Det var första gången han gick ifrån mig utan att ens röra vid mig som hejdå.
Emil öppnade dörren precis i tid för att mina darrande ben skulle svika, och jag föll rakt mot honom.
Jag var knappt beredd på det, och hade ingen chans att ta emot mig, men som tur var, fångade han och stödde upp mig, efter vilket han oroligt strök undan lite hår ur mitt ansikte.
”Ellen, vad har hänt?” frågade han och försökte få mig att titta på honom.
”Ingenting”, mumlade jag, med ansiktet tryckt mot hans axel. Jag borrade in mig i hans tröja, och drog in hans doft, medan jag kände hur han ömsint la armarna om min taniga kropp, och varsamt drog mig närmre intill sig. Jag tog ett litet steg närmre honom, påverkad av hans armar.
Han höll handen på mitt bakhuvud, och strök långsamt över mitt hår med tummen, och hans upprepade rörelse ingav mig både tröst och trygghet.
Jag stod tryckt mot honom i vad som kändes som en lång stund. I verkligheten vet jag inte hur länge det var, men hade jag gissat hade jag sagt flera timmar, innan han ledde mig in i den minimala lägenheten han skaffat åt sig själv.
Den bestod bara av ett rum, bortsett från det lilla köket och toaletten som också fanns där. Han hyrde den i andra hand, av en kompis till en kompis som rest till Argentina för ett år och var villig att dela med sig.
Sängen som stod intryckt i ena hörnet av det enda rummet, agerade även soffa och var därför alltid bäddad. I det motsatta hörnet stod den gammalmodiga TV:n, och på väggen satt en modern stereoanläggning, som jag visste att Emil hade sparat länge för att kunna köpa. Under ljudanläggningen, satt hyllor längsmed hela väggen som gjorde rum för hans gigantiska skivsamling.
Det var alltid lika underhållande att gå igenom samlingen från ena änden till den andra, trots att det tog ordentligt med tid om man gjorde det grundligt. Men underhållande var det, och där fanns alltifrån den hårdaste hårdrock till den mjukaste soulen. Emil hade allt i musikväg, och jag förundrades över hur han hade haft råd med allt.
Hans lägenhet kändes, trots att den var så liten, hyfsat rymlig. Han var tillskillnad från de flesta andra tjugoåriga killar som bodde själva rätt ordningsam av sig, och lägenheten var nästan alltid städad. Väggarna var målade i ljusa färger, och inredningen gick i ett natur-grönt tema. Golvet var i ljust trä och jag kände mig nästan mer hemma där än vad jag gjorde i min och mammas lägenhet.
Jag slog mig ner på hans säng och la händerna i knäet. Fingrade omedvetet på den vida kjolens fåll och betraktade honom medan han plockade upp enstaka klädesplagg från golvet. Han la dem i en liten hög i rummets ena hörn.
”Har du och Line typ… träffats något mer, eller?” frågade jag tillsist, utan att veta varför.
Emil stannade upp i sitt städande, och jag kunde se på honom att han funderade över vad han skulle svara. Han ville väl inte riskera ännu ett hysteriskt utbrott från min sida, samtidigt som han inte ville ljuga för mig.
Sen ryckte han hastigt på axlarna.
”Några gånger”, sa han sakligt och återgick till sitt klädplockande.
”Hur går det för er?” fortsatte jag. Han tvekade igen.
”Tja…” sa han slutligen, när han tydligen tyckte att han inte kunde vara tyst längre. ”Men det går väl bra.”
”Jaså?” sa jag frågande och kunde inte låta bli att höja på ögonbrynen. Han vände sig hastigt mot mig.
”Vi har inte gjort någonting mer”, försäkrade han. ”Vi har bara träffats. Och pratat.”
”Okej”, sa jag, och trodde inte för en sekund att han ljög. ”Men om… om ni hade gjort någonting… mer… då hade det varit okej.”
Jag hörde själv hur dumt och osäkert orden som uppbringades av mina stämband lät, men jag menade det jag sa, och visste inte hur jag annars skulle uttrycka mig.
”Bra”, sa Emil. Han log hastigt mot mig, och samlade ihop alla smutskläder i famnen medan han gick in på toaletten för att lägga dem i tvättkorgen.
I samma ögonblick som han gick in genom toalettdörren, ljöd en ilsken och hög ringsignal i lägenheten.
”Åh, kan inte du öppna dörren?” frågade Emil, med något högre röst, inifrån toaletten.
”Visst”, sa jag, som var van vid att ta emot det besök Emil fick. Jag hade tillbringat så mycket tid i Emils lägenhet att jag kände den lika väl som mammas. Jag visste var alla koppar stod i köksskåpen och visste precis vilken låda som gick ut att dra hur långt. Jag hade många gånger fått svara i hans telefon eller öppnat dörren när han stod i duschen eller var upptagen med någonting annat.
Men när jag skyndade ut i hallen och vred om låset på dörren så att den gled upp, blev jag så förvånad över vem som stod utanför att jag helt tappade talförmågan.
Jag bara gapade mot killen framför mig, och hade ingen aning om vad jag skulle säga.
Han såg till en början lika frågande på mig som jag måste ha sett på honom, men efter några ögonblick spred sig ett snett leende över hans läppar, och han la huvudet en aning på sned. Betraktade mig uppifrån och ner.
”Tjenare”, hälsade Ville Nilsson med en efterton jag inte kunde sätta namn på.
”Hej”, rosslade jag fram tillsist.
Ville Nilsson stod med sina förstora byxor så långt ner på rumpan att de röda kalsongerna nästan lyste igenom den stora, vita t-shirten han hade på överkroppen. Hans armar som hängde längsmed sidan var otroligt muskulösa. Han hade svart, spretigt hår som inte verkade vara nerkletat med vax, och jag fick motstå en impuls att dra handen genom det för att känna efter.
Hans ögon var isblå, och hade de inte varit så fascinerande hårda hade jag skrämts av dem. De sände ut starka vibbar av charm, samtidigt som de talade om för mig att jag aldrig skulle kunna lite på den här killen.
”Hur är läget?” sa han, som om vi känt varandra sen länge och lutade sig mot dörrkarmen med armarna i kors över bröstet, och med axeln som stöd.
”Bra”, mumlade jag och ville stirra ner i golvet, men hans blick var som trollbindande.
”Härligt”, sa han och jag kunde nästan svära på att han blinkade till med ena ögat.
”Eh… Vad gör du här?” frågade jag och hoppades att han inte skulle ta illa upp.
”Äh, jag skulle bara hämta en skiva som Emil hade lånat. Och det var ju uppenbarligen tur att jag tittade förbi just idag”, sa han och synade mig menande en gång till.
Jag kände irriterat hur rodnaden steg över mina kinder, medan jag förtvivlat försökte hitta ord att svara med.
”Emil är i badrummet, men jag kanske kan hitta skivan åt dig?” erbjöd jag mig och höll frågande ut ena handen framför mig, med handflatan uppåt.
Villes flin blev aningens större, och hans ögonbryn drogs ihop en millimeter innan han nickade.
”Schysst”, sa han innan jag vände mig om och vinkade in honom efter mig.
”Vilken skiva är det?” frågade jag medan vi gick de få metrarna fram till Emils skivsamling.
”Disturbeds album Believe”, svarade han och följde efter mig med händerna i fickorna.
”Okej…” sa jag och ställde mig på tå för att kunna nå upp till den hyllan där jag visste att Emil hade den sortens musik. Jag sökte noga med blicken över cd-skivornas fodralryggar. Ville inte missa en enda, samtidigt som jag inte kunde sluta fundera på varför Emil hade lånat någonting av Ville Nilsson.
Jag visste att de var halvbra kompisar redan, men jag trodde det var genom bekantas bekanta, och aldrig att de egentligen umgicks med varandra. Som jag uppfattade det, var Emil smått irriterad över hur Ville betedde sig, och jag trodde inte att det hade ändrats.
”Du är Emils syrra, eller hur?” frågade Ville som nu hade slagit sig ner på sängen, på exakt samma ställe där jag hade suttit tidigare.
”Ja”, sa jag och fortsatte leta.
”Det syns. Inte mycket. Men lite”, sa Ville, och jag kunde känna hans betraktande blick bränna mig i nacken.
”Jaså?” frågade jag och lät blicken vandra vidare över skivorna.
”Mm…” sa Ville eftertänksamt. ”Jag känner igen dig. Du var på festen i lördags va?”
Den plötsliga frågan kom lika chockat som hans uppdykande, och jag veckade ögonbrynen djupt medan jag vände mig mot honom med förvirrad min.
”Ja. Hur kunde du veta det?” frågade jag honom.
”Äh. Kände det på mig”, sa han. Log snett igen, och jag förundrades över hur leendet fick honom att se så trevlig och intressant ut tillsammans med de kalla ögonen.
I samma stund kom Emil ut från badrummet och såg frågande från mig till Ville.
”Vilhelm? Tjena. Vad fan gör du här?” frågade Emil överraskat, och jag vände blicken mot skivorna igen. Drog med pekfingret över dess ryggar för att försäkra mig om att inte missa någon.
”Fick din syrra att leta efter skivan du lånade”, sa Ville och jag kunde höra hur de gjorde något slags mellanting av kram och handslag. Sen la Ville till ett par ord som fick mig att rodna mer än någonsin. ”Fan vad snygg hon är.”
Jag hörde bara hur Emil grymtade någonting till svar, och jag misstänkte att han tyckte det var jobbigt att Ville sa så om mig. Vi var syskon. Bästa vänner. Och hur mycket vi än ville så kunde vi inte se på varandra som attraktiva, även om jag inte tyckte att Emil såg dålig ut, så var det mer någonting jag var stolt över, eftersom folk beundrade att vi var syskon.
Jag kände blodet stiga upp mot mina öron, men låtsades inte ha hört honom. Kunde däremot känna hans brännande blick vila på mig, och jag önskade att Emil kunde få honom att sluta stirra sådär. Men Emil verkade inte kapabel till någonting förutom att muttra ohörbara saker, så jag tog lösningen i egna händer.
”Här!” sa jag och drog ut skivan mitt pekfinger vilade på. ”Believe, med Disturbed. Visst var det den?”
De båda killarna såg förvånat upp på mig, medan jag triumferande höll fram den i riktning mot Ville. Han betraktade den i två sekunder, innan han mötte min blick igen.
”Ja”, sa han och tog emot den. ”Det gick snabbt.”
”Emil är organiserad”, sa jag snabbt och gav min halvbror en snabb och uppmuntrande blick.
Ville svarade inte. Han tittade på mig. Log.
”Nej, men jag måste dra nu”, sa han sen och såg tillbaka på Emil.
”Tack för lånet!” tackade Emil och följde Ville ut till dörren. Jag följde efter.
”Nej, fan. Det är lugnt. Säg till om du vill låna något igen”, sa han generöst och vred huvudet mot mig. ”Hejdå…erm…” Han tvekade en stund, verkade leta i minnet efter mitt namn.
”Ellen”, skyndade jag mig att säga.
”Ellen”, upprepade han.
”Ja…” sa jag tveksamt. ”Vi kanske ses igen.”
Han skrattade till för en kort stund, och ett stråk av självsäkerhet gled över hans ögon och jag fick samma känsla som om han visste någonting som inte jag visste.
”Det ska jag nog se till”, sa han, innan han vände sig om och försvann ut ur Emils lägenhet.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | SilverAndCold - 20 jul 11 - 03:01 | mohaha, lite komiskt att precis innan jag läste ”Disturbeds album Believe" så startade en Distured-låt i min spotifylista.
och Vilhelm, haha. världens bästa namn alltså på en badboy. :3
och falukorv, HAHA. jag dog lite.
jag är kär i Ville, igen. <3
(och om du undrar varför jag helt plötsligt kommenterar bara sådär så är det för att jag har extremt tråkigt och liksom bestämde mig för att läsa om den här berättelsen då jag inte kommer ihåg nååågonting från den mer än att jag var kär i Ville) | | sandruskapuska - 27 jul 10 - 18:43 | | Auu | because - 25 jun 09 - 18:14- Betyg:  | | Alltså..du skriver så jääävla bra! :D | | SilverAndCold - 24 maj 09 - 15:23 | | Och by the way, minska inte ner delarna! Tre a4-sidor är alldeles lagom :) | | SilverAndCold - 24 maj 09 - 15:22- Betyg: | Blev riktigt glad nu när jag kom hem från att ha varit i Linköping i fem dagar och såg att TVÅ nya delar låg ute. :D
Du skriver så otroligt mega underbart bra, och jag vill läsa nästa del också men hinner inte för jag måste dra hem till en kompis nu. x(
Men ska läsa och kommentera nästa del imorgon så fort jag kommer hem.
Ett extra plus i kanten för att du nämnde Disturbed - dom är så jävla bäst! 8D
<3 | | LoveMusic - 22 maj 09 - 18:43- Betyg: | Till skillnad från vissa av er andra, gillar jag inte Ville... och tja, kanske har jag en anledning till detta xD
Men, jag vill bara säga att du är väldigt duktig på att skriva, och jag förstår verkligen inte hur du gör för att trollbinda alla med dina ord. Heeelt underbart och fantastiskt.
(Det hade varit lite gulligt om Rasmus bara *poffhej* kommer in till Emils lägenhet med rosor, slår ner Ville (lite diskret och schysst) och sen ger Eller en kram tillsammans med rosorna. Och så säger han: "Ellen, förlåt att jag beskyddade Emil och *namn*" *kysskalas*
Det hade som sagt varit sött, men tja, kanske inte superbra för historien) | | bajsabajs - 22 maj 09 - 18:24- Betyg: | | gaaah! sjukt bra :D maila nästa? :) | | ofyndig - 21 maj 09 - 21:38 | wow .
mejla ! | | Rosapapper - 21 maj 09 - 20:41- Betyg: | | Du får verkligen inte skriva kortare delar:o Jag vill ha längre:D:D:D Alltså, gud människa, hur bra du skriver:O Helt sjukt! Aja, skynda dig med fortsättningen:D:D! | | JessicaKarlsson - 21 maj 09 - 20:24- Betyg: | åhnej ;o men fan va bra (aaaa)
meeeeeejla! ;D <3 | | likeyoucare - 21 maj 09 - 16:43- Betyg: | jättebra som vanligt! :)
Gillar oxå Ville faktiskt xD
fortsätt att skriva så här långa delar,
& mejla gärna nästa!! | | prickigthallon - 21 maj 09 - 16:04- Betyg: | OMG! Alltså, I like Ville x) Jag vet inte om jag borde det, men mihihi.
Puss på dig Jamiedarling <3 | | NeMriA - 21 maj 09 - 15:58 | .. oj oj o.o
ellen och rasmus ska ju inte vara sådär... stela *ge upp svagt plågat ljud*
och jag känner på mig att Ville kommer spela en stor roll i detta? -.-
förresten, bara en sak, hade han inte svart hår på festen? :S eller är det bara jag som minns konstigt?
bäst är det i alla fall!
<3 | | woops - 21 maj 09 - 15:44 | Jag gillar det här.
Äntligen händer det något, och jag kan redan nu gissa mig till att det kommer bli väldigt bra. Tidigare förstod jag inte riktigt varför Line och Emil var så mycket i centrum, men nu förstår jag mer meningen till det. Bra! |
|
|
|
