Kriget till makten. |
Första gången jag såg Marja var hon en söt åttaårig flicka med blonda flätor, hennes framtid var ljus. Hon skulle dö som en gammal tant med grått hår, stilla och fin. Dagarna innan bomben small såg jag henne igen, och hennes framtid var inte längre densamma. För min syn såg jag ett ungt vackert men blodigt lik. Hon höll ut ett år till efter den dagen innan hon dog.
Denna syn fick mig att förbanna ens möjlighet till att förändra ens öde.
För 18 år sedan, en regnig onsdag natt i december, den 13:e för att vara korrekt föddes jag. Ingen, inte ens min mor, trodde jag skulle överleva natten. Jag var så svag. Jag ville varken äta eller sova. Jag skrek inte ens.
Jag bara fanns, men existerade knappt. Så man kan säga att mitt liv var ett snedsteg från början till slut. Jag var inte ämnad att överleva födseln, men på något vis, något sätt gjorde jag det ändå. Många skulle kalla det ett mirakel, ett under. Min mor gjorde det till exempel, må hon vila i frid. Men jag gjorde det aldrig. Jag ser bakom den väggen. Många av mina kompisar, mina nära, ansåg, och anser fortfarande att jag är och var något psykologiskt över ribban, det vill säga att jag ser bakom det verkliga, ser allt bakom.
Jag minns till och med min ettårsdag. Min mor hade köpt en rosa tårta med en svart ros på. Jag minns det inte övertydligt, men jag har minnen. Jag log redan dagen efter min födelse, och man säger ju att nyfödda inte kan le. Då, även då förstod alla att jag skulle dö. Jag var så mager, åt inte, sov inte, skrek inte. Men log, det gjorde jag.
Nu är jag 18 år och ler inte längre. Jag är fortfarande mager, jag äter inte och sover inte, men skriker det gör jag. Inom mig, skriker i rädsla, skriker i skräck, skriker i ångest.
Förresten, nu när jag ändå berättat en del av mitt liv är det kanske på plats att presentera sig: Beatrix De Port var namnet, jag är arton år, frusen, har igen mor, en alkoholist till styvmor, en toffel till far och två snorungar till halvsyskon. Oj då, jag glömde visst den viktigaste, min trogivare, min svarta älskade katt Minukeel. Han kom skadad till mig en åskförsedd natt. Utan halsband eller ägare. Han såg mig i ögonen rätt i ögonen med sina glittrande, jag såg inget annat den natten, bara hans kalla glittrande älskvärda ögon.
Det var Minukeel som räddade mig sist jag stod på bron. Alla jag vet säger att varje häxa och häxmästare har en trogivare, i form av en svart katt.
Jag orkar inte med synerna längre, det är därför jag står här. Det är inga vackra syner jag ser, de som tror att jag ser dig med en vacker mörk främling har fel. Utan syner som handlar om hur och när du, dina barn eller din bästa vän dör och lemlästas i nästa krig. Det är inget jag kan eller ens får tala om. Det har min mästare strängt förbjudigt. Därför står jag här på bron. Är det inte tredje gången gillt man brukar säga? Det är tredje gången jag står på bron, tredje gången jag försöker, tredje gången jag ser min egen död. Tredje gången jag gråter.
Minukeel är inlåst den här gången. Han kan inte förstå. Vill inte förstå?, Varför jag förnekar min gåva. Jag förnekar ingen gåva. Jag förnekar en förbannelse.
Men vänta, min syn förändras. Liksom två gånger förut.
Jag ser en pojke, eller kanske en ung man. Han finns också på bron, står på bron liksom jag. Fast längre bort. Han ser mot mig fast egentligen utan att se. Han börjar springa. Jag tappar fotfästet. Snubblar till i vinden. Du förstår för att lyckas måste vädret vara detsamma som vid ens födsel. Alla dör så. Vädret förstår mig inte. Jag halkar på det våta räcket, fästet försvinner och jag faller. Snälla låt mig lyckas. Men jag når aldrig marken. Den unge mannen jag sett tar emot mig. Hur hann han ner? Det måste ha gått på någon sekund? Jag skrek till i förvirring. I förtvivlan och hat. Varför? Varför inte bara få tillåtas dö. Bara få komma ifrån känslan att veta, att min älskade vän kommer att dö i tortyr i kriget om makten. Min far av en atombomb som spränger hela våran stad i bitar, men att jag inget får säga till någon.
Jag orkar inte med drömmarna, sanndrömmarna och tankarna som hemsöker mig om nätterna. Jag skriker åt mannen att släppa mig och lämna mig ifred, utan att inse, inse att det är språket teshiska jag använder. Han ser oförstående och rädd ut men svarar på vanligt språk att han förstår min accent dåligt, men att han inte kan lämna mig ifred. Han är utsänd från sin mästare att beskydda mig. Han kan dock inte förklara varför.
Nu var det min tur att vara oförstådd. Var även han en tesha? Först långt senare fick jag veta att han var medlem i brorssekten till våran, vi var lika men våra åsikter och krafter skildes åt. Våra var psykiska och deras var fysiska. Vilket förklarade varför han kunde
Komma ner till mig så fort. Jag fick även veta att han funnit mig av en slump. Även om han aldrig uttryckte sig så. Även han, min räddare och beskyddare, skulle ha hoppat. Vädret hade stämt fel för honom med. Lorentz (eller trodde du på allvar jag skulle kalla honom för mannen som räddade mig resten av livet ut?) Berättade att hans mästare hade förutspått att kriget vi alla teshor och annat övernaturligt folk hade fasat för under så lång tid skulle komma, mycket snart till och med. Tidigare än vad någon kunnat ana, och att jag Beatrix De Port, var tvungen att överleva för att andra skulle göra det i framtiden. Att det var mitt öde, det och inte att hoppa gråtande från en bro avsides från stan.
Kriget dödade alla mina närstående. Alla utom min älskade Lorentz och min trogivare Minukeel, han som varit så lugn den natten när jag kom hem, han förklarade att han visste. Han hade sett hela händelsen genom mina ögon. Jag rös ofrivilligt, hade han även sett den avskedskyss Lorentz hade gett mig?
Atombomben som släpptes veckorna, eller kan det ha varit månader senare slog som förutsagt ut hela staden. Allt raserades. Endast en liten, liten flicka överlevde, ingen trodde det, för hon skrek inte, fast hon var nära döden och mycket skadad.
Det var på dagen som vi, Lorentz och jag, ingick partnerskap som jag sa till Lorentz:
- Om du någon gång hoppar, då hoppar jag med dig min älskade.
Han la händerna runt min midja kysste mig lätt, såg mig i ögonen och sa lugnt och bestämt
- Nej min älskade, hoppar du, så hoppar inte jag. Jag står nedanför och tar emot dig.
|
|
|
|
