När sömnlöshet blir galenskap |
*
Sömnlösheten griper efter henne med vassa klor av den sorten som märkligt nog aldrig bryts av. Ett blekt ansikte stirrar tillbaka på henne från spegeln, blekt ansikte med ostyrigt rödblont hår som egentligen skulle ha varit helrött. Chockrött likt blod. Hon för glaset med vatten och handen med pillret mot munnen, sväljer och väntar spänt på befrielsen, den dystra befrielsen från smärtan som spökar inuti henne. Äcklig smak i munnen och hostningar som river sönder lungorna, lock i vänstra örat. Alltid det vänstra örat. Hon ser på sig själv i spegeln igen, på de trötta blågröna ögonen som alltid blir så satans genomträngande när hon gråtit och på de svarta glasögonen med tjocka bågar som nu sitter på hennes stora potatisnäsa. Hon gör vad hon kan för att inte visa så mycket tankar på sitt utseende, försöker att inte bry sig och bli lika materialistisk som alla andra, men i nattens ensamhet blir spegelbilden spöklikt tråkig och ändå intensivt verklig som smärtan i bröstet.
Hon går ut från badrummet och tillbaka in i sovrummet, sätter sig på datorstolen och drar upp benen under sig. Vill inte att råttorna eller parasiterna eller någon annan av de jävla vinsinnessakerna ska gnaga på hennes fötter. Varför de nu skulle göra det vet hon inte riktigt, men man måste akta sig. Utplåna minsta lilla risk av att de ska få övertaget. Då blir det bara överdocering och kanske sjukhuslukt igen. Det är dåligt, dåligt dåligt.
Varje gång hon sväljer knastrar det i ena örat, hon försöker komma på varför men det närmsta till förklaring hon kan komma är att det är all hög musik och alla konserter. Hon hostar igen och det river i lungorna, som om någon rivjärnar insidan av hennes lungor. Två steg bort, i den obäddade sängen, ligger en bok hon läst i hela kvällen, halvt utläst och skrämmande. Hon vågar inte sova nu på grund av den och hon vågar knappt andas av rädsla för råttorna, så för både sällskaps skull och för att skrämma bort rädslan sätter hon på Skinny Puppy. Musiken har dock motsatt effekt och hon lutar sitt tunga huvudet mot knät och låter minnen härja fritt, motståndslös i sitt trötta tillstånd. Det gör ont, mer ont än pillret orkar utplåna, mer ont än hostan och de smala såren på revbenen. Mer ont än de inbillade råttorna på golvet som gnager genom luften.
Hon skriker.
*
Nej, det här ska antagligen inte utvecklas till någonting alls,
men man vet ju aldrig. Kanske att man hittar inspiration. OO
Kommentera gärna ändå, vill veta om jag är på rätt spår eller far out.
-
|
| Kommentarer | | ccooccaaccoollaa - 29 maj 09 - 19:01 | | Gilalde det här starkt!! |
|
|
|
