Mardrömmen | Del 2 |
Jag kastades fram och slog mitt huvud i förarstolen när bilen hastigt bromsade in på grusvägen. Jag tittade sömnigt upp
och försökte att vakna till så gott det gick. Genom en snabb titt på klockan insåg jag att jag hade sovit i nästan tre timmar så han
måste ha åkt en bra bit. När jag tittade ut genom bilfönstret såg det ut som att jag var i en mörk, tät skog. Jag hann inte titta länge förens
bildörren hastigt öppnades. Jag ramlade ut på den leriga marken med näsan neråt.
”Kliv upp därifrån genast snorunge” röt Walter (om det nu var hans riktiga namn), och drog upp mig i armen.
Han släpade mig en bit in i skogen tills en glänta öppnade sig. Ett stort grått stenhus med stora fönster och ett svart tak som höll på
att ramla ihop syntes bland träden. Det måste ha varit en gammal herrgård. Walter öppnade den möglande dörren till huset och smällde sedan
hastigt igen den när vi klivit in så att den skakade skraftigt.. Han förde mig neråt i huset med en bindel för ögonen så att jag inte kunde se husets
övervåning och eventuella flyktvägar.
Det blev fuktigare och fuktigare ju längre ner i huset vi gick. Tillslut stannade han och slet av mig ögonbindeln. Han knuffade mig framåt med en
snabb tryckning så att jag landade mitt i ett mörkt och kallt rum, sedan låste han dörren och gick med bestämda steg upp till övervåningen igen.
Jag kände med mina händer mot det fuktiga golvet. Det kändes som en blandning av betong och grus, den enda ljuskällan som fanns
var ifrån en glipa i väggen där ljuset kunde sippra in och bilda en liten fyrkant mitt på det mörka golvet. Det droppade vatten ner på mina händer.
När mina ögon vant sig med mörkret kunde jag urskilja en mörk gestalt i dunklet. Jag vart så rädd så att jag gav till ett skrik och hoppade en aning
bakåt så att jag slog huvudet emot en gammal trätunna som dunstade ner på golvet. ”Var inte rädd” Sade en ljus röst som kom ifrån hörnet. En ljushårig flicka
klev ut ur mörkret och ställde sig i ljuset. Hon var lång, kanske 1,75cm, smal och hade blont hår som sträckte sig till nyckelbenen. Hon såg ut att vara
i ungefär min ålder. Hon vände sig mot det mörka hörnet hon kom ifrån och ropade med en trött röst: ”tjejer, han har tagit en till”. Hon vände sig mot
mig igen och log ett ganska trött men vänligt leende. ”Hej jag heter Jolina och jag är 17 år, Vem är du?” ”Jag heter Eileen, jag är 16”. Jag berättade hela
historien om hur jag kommit hit och vad jag varit med om. Jolina hade varit här i 5 månader. Hon hade blåmärken i ansiktet och sår på armarna och på ryggen.
Walter hade slagit henne ända sedan hon kom hit.
Ur mörkret klev nu två andra tjejer ut. Båda två var mörkhåriga och hade lockigt hår och isblåa ögon. Dom hette Marylin och Marie och var tvillingar.
Dom hade varit här i nästan 10 månader nu och var troligt trötta. Walter hade utnyttjat dom men med Marylin hade det gått över gränsen. Ett hjärtskärande
gråt bröt tystnaden och min blick gled bort till hörnet där en liten bebis låg. Den var cirka tre veckor gammal och underbart söt. Hon hade sin mammas
lockiga bruna hår och ljusblå ögon som glittrade i mörkret. Hon låg där i sin lilla spjälsäng i trä med rosa lakan i och med tummen nöjt i munnen. Marylin
lyfte upp henne och pussade henne på kinden. ”Lilla Amelia” sade hon med en röst som lät halvt suckande och halvt lyckligt.
Under den närmsta tiden skulle det bli jag som skulle få ta hand om Amelia, men det hade jag ingenting emot. Jag blev som en extramamma
till henne. När Marylin och Marie vart kidnappade så var dom 14år och nu var dom strax över 15. Eftersom att dom var så unga och inte hade några
mindre syskon så var jag en passande extramamma som hade 4 mindre småsyskon .
”Walter” hade sagt att han hette olika namn till oss alla. Till Jolina hade han sagt att han hette James och till tvillingarna sade han Fred. Men han
hade sagt att han hette Williams i efternamn till oss alla, så det var det vi kallade honom.
Månaderna gick och hoppet om att någon skulle hitta oss sjönk för vardag som gick. Min mage växte onaturligt snabbt och blev enorm.
Om vi inte hade haft varandra så hade vi nog inte klarat det.
Williams kom ner ibland och hämtade upp någon av oss till övervåningen för att utnyttja och slå oss. När vi kom ner igen så hade vi fler
sår och blåmärken som knapps hann läka tills nästa gång det var dags, men jag tror nog att Williams ändå hade lite förståelse i kroppen för ända
sedan han märkte att jag var gravid på riktigt pågrund av magen så hade jag mest bara fått småsmällar i ansiktet och fått slippa piskor, handdukar,
taggtråd och knivar helt. Samma sak var det med Marylin som hade Amelia. Värre var det för Jolina och Marie.
En kväll när Jolina kom ner igen hade hon fått ett W för Williams inristat på sin högerarm. Det tog upp en rejäl bit av armen.
Hon grät i flera dagar efter det. En annan gång så hade Marie fått ett kraftigt slag med ett gevär över tinningen och blivit riven med trasiga
glasskärvor över ryggen.
|
|
|
|
