Shape Shifter kap. 2: Hemligheter |
Den långa sjuttonåriga killen ser sig vaksamt omkring när
han vandrar på stadens mörka gator. Det är skymning, och
han vet vilka som kommer fram då.
På sig har han en sliten brun skinnjacka, ett par slitna
jeans och ett vitt linne. Runt midjan har han en sliten
rutig skjorta. Han bär en ryggsäck över axeln.
En sextonårig flicka går i den för henne, främmande staden.
Plötsligt kliver en mörk gestalt ut ur skuggorna några meter
framför henne. Hon tvärstannar.
Killen tycker sig höra någonting och vänder sig om. När
han spanar in bland skuggorna vid en container, så börjar
ett leende sprida sig över hans något magra ansikte.
”Mouse, kom fram!”
Hon hör något bakom sig, och sneglar dit. Ytterligare en
skugga frigjorde sig ur mörkret.
”Vem är du, och vad gör du här?” rösten är hes och kommer
från den första skuggan. Han har kommit närmare medan hon
tittat bort. Hon känner hur det börjar pirra i kroppen,
och hon grips av en vilja att fly, en djurisk instinkt.
Nej, tänker hon, nej inte nu. Hon har släppt skuggorna med
blicken för ett ögonblick, men nu när hon tittar igen är
dem försvunna. Istället finns där två aggressiva vargar.
Hon ger ifrån sig ett rop av förvåning och ilska då de
anfaller…
Ifrån skuggan vid containern, lösgör sig en mindre skugga.
En mus. Plötslig finns där ingen mus längre. En liten pojke
rätar på sin magra kropp.
”Hur länge har du följt efter mig?” med ens ser den äldre
killen arg ut.
”Ända sen du gick hemifrån” mumlar den yngre pojken, som
kallas Mouse.
”Varför?!” han nästan skäller fram orden.
”Jag får aldrig göra nå…” den yngre pojken avbryter sig
när ett rop skär igenom tystnaden. Det var bara ett
förvånat rop men de ljudliga, vildsinta morrningarna som
följde, talade ett annat språk.
”Kom!” Den äldre killen börjar springa mot ljudet.
De springer ut i en tvärgata. Längre bort på gatan får de
se två vargar stå böjda över något kämpande på marken.
Mouse kryper ihop och blir åter en liten mus men den äldre
killen släpper sin ryggsäck och springer fram för att få
bort vargarna. Vargarna ser honom komma och drar sig undan.
De ser utmanande på honom och morrar, innan de vänder och
försvinner. Killen ser allvarligt efter dem ett tag.
”Lupo…” hans röst är knappt mer än en viskning i tystnaden
som lägrat sig över staden.
”Va?” Det hade inte varit meningen att någon skulle höra
hans viskning, men då han tittar ner ser han in i en blond
flickas frågande, misstänksamma ögon.
”Lupo betyder varg på latin.”
”Jag är inte dum vet du!” Hon ser trotsigt på honom där
hon sitter på den fuktiga asfalten. ”Dessutom heter det
faktiskt Canis Lupus och inte bara Lupo.” Han drar lite på
munnen vid hennes kommentar.
”Vill du ha hjälp upp?” Han räcker fram handen. Hon tittar
misstänksamt på den, innan hon försöker resa sig upp på
egen hand. När hon lägger vikten på det högra benet, stönar
hon till av smärta och är på väg att falla. Killen tar
snabbt tag i henne och hjälper henne att sätta sig ner
igen. ”Får jag ta en titt?” han pekade på hennes
blodfläckade byxben.
”Nej!” fräser hon till svar. Han bryr sig inte om svaret
utan tar försiktigt tag i hennes ankel och drar varligt
upp hennes byxben. Hon har för ont för att protestera.
Flickan har ett fult sår som blöder ymnigt, på vaden.
”Hur ser det ut?” hon låter lite orolig.
”Det blöder. Vem av dem var det som bet dig?”
”Den större av dem” hon rycker till av smärta då han gör
en plötslig rörelse.
”Aj! Var försiktig!”
”Förlåt. Såret måste rengöras och förbindas. Jag har
ingenting att rengöra det med, så vi får förbinda det lite
snabbt, och sen går vi hem till oss för att rengöra det.”
”Oj, du förspiller visst ingen tid när det gäller att få
hem tjejer.” Han bryr sig inte om hennes sarkastiska
tonfall.
”Ja, man vet ju inte vad man går miste om annars.” Han
river några remsor av sin skjorta, och förbinder hennes
sår med snabba men varsamma rörelser. ”Kom nu.” Han rätar
på sig och räcker åter fram handen. Den här gången tar hon
den efter en stunds tvekan.
Han stöder henne fram till ryggsäcken som ligger slängd på
marken.
”Mouse, du kan komma fram nu.” Den lilla musen blir synlig.
Snart står där den lilla pojken, och ser på dem med ängsliga
ögon.
”Är dem borta?” hans något pipiga röst darrar lite.
”Ja, dem är borta. Ta ryggsäcken nu, så drar vi innan de
kommer tillbaka med förstärkning.”
”Ska hon följa med?”
”Vad är det med det då?”
”Men du säger ju jämt åt oss att inte ta hem främlingar.”
Flickan får en känsla av att den äldre killen är någon
sorts ledare.
”Vi kan ju inte bara lämna henne, och hon kommer att få en
infektion om vi inte skyndar oss..” Mouse mumlade något,
men sa inget mer om saken. ”Jag heter Jay, förresten.” han
ler lite osäkert mot tjejen, och hon förstår den outtalade
frågan.
”Angel” svarar hon kort och lite motvilligt. ”Vart ska vi
nånstans?” frågar hon efter ett tag.
”Vår stam är inte så omtyckt i stan, så var vi bor är
hemligt.” Hon började undra varför de inte var så populära
i staden. Till slut kunde hon inte hålla tillbaka frågan.
”Varför…?”
”Vi hindrade stammar från att begå mord.” Det var den
tysta Mouse som svarade innan hon hann tala till punkt.
”Och sen så är min själ en varg, och vargarna är inte
särskilt omtyckta häromkring.” Jay låter sammanbiten.
”Varför flydde då de andra vargarna ifrån dig?” Angel
väntade förgäves på svar. De fortsatte under tystnad.
”Nu är vi framme.” Angel tittar upp och får se ett ganska
stort bostadshus. De nedre fönstren är förbommade med
plankor, och det är lite klotter här och där, men annars
ser huset hyfsat välskött ut. Mouse går före, knackar tre
gånger och går sen in. Angel tvekar lite nedanför
verandatrappan, men när Jay börjar gå har hon inte så
mycket val annat än att hoppa på ett ben bredvid.
FORTSÄTTNING I: Shape Shifter kapitel 3: En i gänget?
|
|
|
|
