Levande kropp död själ |
Redan nu visste hon att hon skulle misslyckas. Hon lyckades aldrig med någonting annars, så varför skulle hon göra det nu? Samtidigt sa hon åt sig själv att sluta, om inte hon trodde på sig själv skulle ingen göra det. Och då kunde hon lika gärna lägga av. Det som händer händer, det kan man inte göra något åt. Krama, neh? Hon såg ut genom takfönstret. Inget annat är grå himmel. Hon rös till. Kände rädslan komma krypande. Rädslan och gråten.
Hon var rädd för livet
Rädd för döden
Rädd för kärlek
Rädd för rädslan
Och varje gång hon andades, varje gång hennes hjärta slog kände hon smärta. Smärta över att finnas till och över att hennes död tog så mycket längre tid än andras. Så lång tid att den höll på hela livet. Ibland ville hon skynda på den, för att slippa det långa, utdragna. Hon hade till och med en plan färdig för hur hon skulle göra för att det skulle bli så smärtfritt som möjligt, både för henne och för hennes familj. Inte för lokföraren eller de som skulle få gå längs spåret och plocka upp bitarna av henne, men man kan inte tänka på alla. Ändå är det just de som stoppar henne från att göra det. De och rädslan. Rädslan för att dö är inte större men lika stor som rädslan för att leva så de tar ut varandra. Hon vågar varken leva eller dö. Eller bli älskad. Hon rymmer bort från kärleken, ryggar undan från den därför att hon är rädd. Rädd för att bli bränd, rädd för att själv börja älska. Till sist skyr alla henne och hon blir ledsen. För ingen förstår henne, hon låter dem inte förstå och då kan de inte heller rädda henne. Fast allt hon någonsin drömmer om är att bli räddad eller att hon ska rädda sig själv. Tusen gånger har hon bestämt sig för att sluta vara rädd, tusen gånger har rädslan gjort att hon inte ens vågat försöka. Hon behöver en räddare, en prins som kan befria henne från hennes egna fängelse, men sådant händer bara i sagorna. Och det här är inte en saga…
|
| Kommentarer | | JennnyJ - 2 jan 07 - 23:44 | | :) |
|
|
|
