Djävulens livvakt |
Han sprang längst den guppiga stigen, flera kilometer innan han stannade upp och vände sig om. Han tog flera djupa andetag och undrade om den hade följt efter honom. Mannen med sin sky höga puls letade efter något där i skogen. Något han kunde använda som vapen.
För dessa farliga bjässar från bergen var inte kända för sin vänlighet. Den måste vara i närheten för plötsligt var det enda som hördes bara hans tunga andetag. Kanske fåglarna flög iväg och syrsorna dött.
Eller så var de lika skräckslagna som honom. Till slut så fann han det. En pinne som kanske inte var det dödligaste vapnet men skada kunde han framkalla.
Han tog ett hårt grepp och försäkrade sig om att den inte smög sig på bakom honom.
Att en vandring igenom skogen kunde förvandlas till en jakt.
Tystnaden bröts i det läget mannen tagit ner pinnen för att gå vidare.
För gömt i gräset var vargen och väntade. Han hade väntat tills han hade chansen.
Med ett högt hopp och sikte mot halsen flög vargen framåt.
Av en ren instinkt tog mannen upp pinnen i vilket med han parerade bettet.
Vargen vars tänder satt fast i träbiten kunde inget göra en att morra. Mannen tog ett grepp runt den tjocka halsen och tryckte sakta ner vargen. Efter någon minut tog morrandet slut.
Efteråt kom mannen hem till byn med varg pälsen fast spänd på ryggen och pinnen som räddat hans liv i handen. Man trodde då att vargar var djävulens livvakter. Han blev hyllad och klassades som en hjälte. Han blev bjuden på festmåltider och snart skulle alla veta vem han var. Han själv tyckte inte det var hans förtjänst att en till varg miste livet, allt var tack vare pinnen. Utan den hade detta inte vart möjligt. Att den låg där på marken precis vid den tidpunkten då han behövde den. Han tog hem pinnen till sin stora hydda som då var störst i byn. Han la den i mitten av hyddan och spred alla gåvor han fått runt den. Det var smycken, juveler och andra guldfynd.
Han berättade för alla i byn att det var tack vare den att han var i livet. Befolkningen blev lika storslagna som han. Plötsligt förstod alla storheten i pinnen. Varje dag kom det folk in till hyddan med flera gåvor. Detta fortsatte under en lång period.
Men en dag skedde ett jordskalv där i området. Flera hyddor gick sönder och föll ihop även mannens. Alla bybor hjälpte till att bygga ihop allt och man fann då pinnen igen.
Den var bruten mitt itu. Flera blev arga, ledsna och några låg sömnlösa flera nätter framåt.
Det var inget de inte kunde komma över. Det var ju trotts allt bara en pinne.
|
|
|
|
