Egna tankar o filosoferingar (1) |
Jag skriver Novellen så som jag ser på livet och hur jag ser folk runtomkring mej.
Igen hon, de blonda långa håret som är slitet av alla färgningr ändå är det gult. Hon passade bättre i mörkt hår, men killar verker inte bry sig om hårfärg, bara på mig. Snacka om jämnständighet...
Jag går igenom koridoren, ser folk sitta på fiket. Säger "Hej" till ett fåtal personer. Nej, inte ens dem personerna betyder något för mig. Jag kommer till mitt skåp, öppnar dens dörr, kollar på resten av skåpen ser att en till har fixat lås på skåpet, de var säkert hon som blev rånad förra veckan. De är bara några av hundra som har lås på skåpet, ingen orkar bry sig.
Jag tar ut min penna, miniräknare och matteboken. Bläddrar snabbt igenom och ser hur mycket jag har kvar att plugga, bara 50 sidor kvar, men allt der före proven. Jag bestämmer att jag ska klara det. Jag sätter mig på den närmaste bänken, ser på den gulhråiga tjejen igen, hon verkar vara trevlig. Men jag vill inte lära känna henne, jag tror vi är för lika, vi har iaf samma tankar vad som gäller piercingar, hårfärg o kläder. Vi båda tänker samma, men jag lyckas bara sämre. Kanske är jag bara avundsjuk, jag vet inte.
Respekt - Det är ett ord jag har i huvudet dag in o dag ut. Det är det enda jag ber om folk för att jag ska orka med livet. Klassens killar är ur mysiga, men alla utanför, är dem barnsliga eller allmänt omogna? Nu ser jag en av tjejerna som är ett år äldre mig, men gick IV förra året. Hon blev mobbad på skolan, jag tror hon blir det än idag, eller bara utstött? OO nej inte ska jag visa respekt för henne. *haha* tänker jag för mig själv, *hur fan kan jag be om respekt om jag inte visar de för andra* bättre att bara låta bli att tänka denna gång.
Lektionen går som de brukar, sätter mig i klassrummet, alla är tysta, alla pratar, läraren pratar, alla är tysta. Fem minuter, läraren pratar jag säger att jag går hem. Läraren nickar jag går ut från klassrummet och raka vägen hem, bara jag helt ensam.
På vägen hem ser jag mannen, känner hur jag vill gå rakt fram till han o skrika "Vitun kusinpää, nä jätät minut rauhaa ja etsit vanhemman tytön keltä yrittää saada vittua!" (ung. Jävla svin, du lämnar mig ifred o söker upp nån äldre du ska försöka få fitta från)... men jag vågar inte. Istållet försöker jag undvika nån kontakt överhuvudtaget med honom, tar fram min Mp3 o lägger volymen på högsta, jag vill inte höra hans hälsning, o nej jag tänker inte supa med han, han är ju fan äldre än min mor.
Äntligen hemma, tar fram datan, tittar vilka som är inne -ingen. Nej ingen, smsar min blivande pojkvän, nej ingen reaktion av han heller, jag vet att han bara är ute efter en sak, men jag orkar inte säga upp kontakten med han, han är så jävla het, o faktist skit bra i sängen. Men jag vet att han inte har varit ärlig o trogen hittills, nej inte jag heller så skit samma, som jag har förstått så är ingen människa det i slut ändan.
Men kanske ska ja säga upp kontakten med honom före han gör det med mig ?
|
|
|
|
