På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

SonnyhjärtaLiam [M/M del 5]

Liam

Jag kännde hur han stelnade till under min arm. Fan, varför skulle jag gå så fort fram. Helt puckat, jag kände honom knappt. Fan, jag hade precis begåt världens största misstag.
"Förlåt," mummlade jag och drog åt mig min arm. Sonny svarade inte. Vad hade jag gjort? Hade jag sabbat min ända chans till Sonny? Jo, det hade jag säkert. Självklart var han inte kär i mig. Vem skulle bli det? Det var bara att innse. Jag var bara en äcklig bög som var till för att glo på och skrika och skratta åt, ingen skulle någonsin älska mig. Tanken snurrade runt i mitt huvud och det gjorde mig lite ledsen.
Sonny lyfte sitt huvud från min axel och såg upp i taket i stället. Jag vart nyfiken på vad han tittade på och gjorde samma sak.
Det satt stjärnor i taket. Sött.
"Lyser de i mörkret?" frågade jag för att bryta den pinsamma tystnaden.
Han så mot det motsatta hållet.
"Mmh," mummlade han.
Jag suckade och lutade huvudet mot väggen.
"Du, Sonny," började jag, "förlåt om jag skrämde dig. Jag vill bara att du ska veta hur jag känner även om vi bara blir vänner... Eller inte."
Jag gjorde an ansatts för att resa mig upp, men då tog han tag i min hand och såg på mig med ögon fyllda av tårar.
"Liam, jag känner mig så osäker. Snälla gå inte, då blir jag ensam igen," sa han och drog ner mig på sängen igen.
Jag satte mig i skräddarställning och såg frågande på Sonny.
"Varför?"
Han skakade på huvudet.
"Jag känner inte igen mig själv längre. Jag är inte samma självsäkra och populära Sonny. Jag menar, förut njöt jag av populäriteten. Men inte nu längre, jag vill bara därifrån, jag vill vara osynlig, jag vill inte att alla ska veta mitt namn. Jag... vill vara som du, lycklig och nöjd med den jag är."
Han ville vara som jag. Som mig. Vem skulle vilja vara som mej? Sonny? Nej det kunde jag inte tro på. Han ljög för mig.
"Du ljuger," sa jag. Det var ju självklart.
Han skakade på huvudet igen.
"Nej, Liam. Det är sant. Men att du kännde så för mig var helt oväntat. Jag hade aldrig trott att även du skulle vara kär i mig."
"Åh," sa jag och vart tyst.
Han och återgick till att titta på stjärnorna i taket.
Jag såg på Sonny. Han var så söt. Perfekt hy, perfekt kropp, perfekt hår, perfekta ögon. Allt var perfekt. Han var som en vacker porslinsdocka. Nej, inte docka, men vacker var han i alla fall. Och just nu satt jag i samma rum som honom och jag kännde att han behövde mig, och jag behövde honom.
Min mobil ringde.
Jag såg Sonny och han nickade för att visa att det var okej att svara.
"Halloj," sa jag.
"Hej... Liam. Det är Zac," jo, det hörde jag. "Vad gör du?"
Det lät som han grät.
"Eh, jag är hos Sonny," svarade jag. "Var det viktigt?"
"Kan du komma över? Jag... Kan du komma?"
Jag kännde mig lite besvärad över att jag hade en person brevid mig som grät när jag samtidigt partade med Zac på telefon som också grät. Jag slängde en snabb blick på Sonny.
"Jo, jag antar det. Är du hemma eller?"
"Ja."
"Okej, jag kommer så fort jag kan," svarade jag och hörde Zac snyfta till.
"Hej då," sa han och lade på luren.
Sonny tittade på mig.
"Vem var det?" frågade han lugnt medans tårarna fortsatte rinna ner för hanns kinder.
"Eh, det var mamma. Hon undrade vart jag var och ville att jag skulle komma hem," ljög jag. Jag mådde dåligt av att ljuga, särskilt för Sonny. Men ibland var man tvungen, han skulle bli sårad om han visste vart jag igentligen skulle. Jag ville inte att han skulle tro att jag lämnade honom. Och jag ville helst inte gå, att välja mellan två personer jag älskar var det värsta jag kunde göra.
"Aha, så du måste gå nu?" frågade han sorgset.
"Ja, tyvär. Men jag ringer dig i kväll okej?"
Han nickade förstående och sträkte ut armarna mot mig. En kram.
Jag tvekade men omfamnade sedan honom, lämnade huset och sprang hem till Zacs mamma.

Zac

Jag tryckte på rödlur.

Jag satt på mitt rum hemma hos min mamma. Jag sa alltid 'hemma hos min mamma' för att jag ser inte det här stället som mitt hem. Det är bara ett ställe där jag bor medans min pappa ligger inne. Jag saknade honom. Han fanns alltid där för mig när jag mådde dåligt och han var en av mina bästa vänner. Jag slöt mina ögon och minnen började spelas upp under mina ögonlock. Jag var tre år, jag och pappa hade vart och fiskat, jag hade inte fått någon fisk och jag var så besviken att jag grät. Då hade pappa åkt till en fisk handlare och köpt en stor fisk som han sedan gav till mig och sa att jag hade fiskat upp den. Jag trodde honom.
Jag var sex år och hade presic tappat min första tand. Jag var så orolig för att alla andra tänder också skulle trilla ut så att jag försökte tejpa tillbaks tanden. Då hade pappat skrattat åt mig och kramat mig och sa att tänderna inte skulle trilla ut, inte sammtidigt i alla fall.
Jag var elva år jag jag hörde för första gången mamma och pappa bråka. Dagen efter var inte mamma hemma, och hon kom inte hem igen. Sen började pappa drika.
Då öppnade jag ögonen. Jag ville inte se mer. Det sista minnet var det värsta i mitt liv. Något jag hälst inte tänkte på. Något som jag aldrig tänkte på. Förns nu.
Trårarna började rinna på nytt, mer än förut, och jag kännde mig lycklig över att mamma och hennes man inte var hemma. Jag visste att hennes nya man inte tyckte om mig. Jag brukade höra hur han skällde på mamma för att hon hade en sån mesig son. En son som umgås med bögar och som säkert är bög själv. Och när mamma inte var hemme kunde han slå mig. Och om han hade vart hemma nu skulle han säkert slagit mig för att jag grät. För inga riktiga män grät ju.
Jag hörde steg i trappan. Jag hoppades allt jag kunde att det var Liam och inte mamma och hennes nya man.
Liam steg in igenom dörren och ofamnade mig.
"Vad har hänt?" viskade han i mitt öra.
"Jag kan inte stanna här," sa jag. "Det går bara inte. Jag måste bort. Jag klarar inte av honom. Inte mamma heller, inte när hon inte vet någonting."
"Zac," sa han, "det kommer bli bra. Det lovar jag. Du kan bo hos oss tills din pappa kommer hem igen. Jag är säker på att mamma kommer att förstå."
Va? Var han galen? Han kunde ju inte berätta för hans mamma. Det fick absolut inte hända. Ingen annan än Liam fick veta. Ingen.
Han släppte taget om mig.
Jag skakade på huvudet för att visa att han inte kunde berätta. Liam såg oroligt på mig.
"Du kan inte berätta. Hon kommer bara blanda in socialen och det vill jag inte."
Han nickade för att visa att han förstod.
"Okej, vi kommer på något. Det kommer ordna sig," lovade han och log mot mig. Jag log tillbaks och han slog sina armar runt mig igen.

Kommentarer - (Snittbetyg: 4.9)

superwoman - 10 sep 09 - 18:14- Betyg: