Udda & Utsatt || TvÅ || [del.21] |
Extra lång del !!
Udda & Utsatt || TvÅ || [del.21]
(William)
Det var kväll och William satt i vardagsrummet och kollade på film med Rebecka, Hanna och sin mamma.
Han hade egentligen velat va med någon kompis, men Alice hade klagat på att han var så tråkig, som aldrig ville umgås med familjen längre, så han hade motvillgt ställt upp på att kolla på film.
Rebecka hade valt någon ungdomsfilm om en kille som var mobbad i skolan och både Alice, Rebecka och Hanna satt som klistrade vid tv:n.
- Mamma, hur kan de göra så ?? klagade Rebecka missnöjt, då den som blev mobbad blev nerknuffad på golvet i skolkorridoren av sina mobbare. Alice skakade på huvudet.
- Jag vet inte, sa hon. De som gör så mot andra människor, mår inte särskilt bra själva heller, de flesta har problem inom familjen och så ...
William undvek att se på sin mamma. Inte för att han trodde att det skulle synas på honom att han själv faktiskt var en mobbare, men han skämdes faktiskt. Han själv hade ju inga problem hemma, det var ju Oliver som hade det, men ändå hjälpte William till att mobba, trakassera och slå Aaron ...
- Sån är väl inte du, Wille ?? sa Rebecka frågande och William såg förvånat på henne.
Hur fan kunde hon veta det ?? William fnös.
- Haha, nej, ljög han. Varför skulle jag vara det ??
Alice gav William en uppmuntrande klapp på axeln.
- Nej, du, Rebecka, William är en bra kille, sa hon bestämt. Han är ju så bra på att få Oliver att må bättre, när han kommer hit och är ledsen, en riktig liten ängel är du, William.
William höjde förvånat på ögonbrynen.
Ehm, "en ängel" ?? Visst, det skulle nog hans mamma inte tycka om hon visste ...
- Jag håller med Alice, sa Hanna glatt. William är bäst, jag antar att han är den i klassen som alla vill vara kompis med ...
William log roat.
Där hade hon ju rätt på en punkt i alla fall, eftersom typ alla i klassen ville vara kompis med honom.
Det kändes otroligt bra ...
(Aaron)
Aaron var jättetrött när han och Jimmy var tillbaka hos deras farmor, men han hade i alla fall slutat gråta nu.
Det märktes att Jimmy försökte vara på glatt humör, för att muntra upp Aaron, men Aaron blev inte mindre ledsen för det. Han visste ju att Jimmy ansträngde sig, men han orkade knappt dra på munnen ens en gång.
Aarons och Jimmys farmor hade varit tvungen att åka och handla, så nu var Aaron och Jimmy ensamma i hennes lägenhet. Båda två satt och tråkade i en av sofforna i vardagsrummet och Aaron sparkade iderligen med ena foten i ett av bordsbenen på soffbordet.
- Jag vet, sa Jimmy plötsligt. Vi kan väl kolla om det finns några gamla kort på oss här ??
Aaron, som uppskattade att Jimmy åtminstone hade kommit på något som de kunde fördriva tiden med, nickade till svar och slutade upp med att sparka foten i bordsbenet.
Jimmy reste sig från soffan och gick sen fram till en av de gamla byråerna, som fanns i vardagsrummet.
Han drog ut låda efter låda och efter en stund, så visade han triumferat upp ett mörkgrönt, tjockt fotoalbum.
Det står "Bilder på Aaron och Jimmy" på etiketten, meddelade han.
Han kom och satte sig bredvid Aaron i soffan igen och började sen bläddra i fotoalbumet.
Aaron kände igen de flesta bilderna som fanns ditklistrade i albumet, men en del av de, hade han aldrig sett förut.
Det var mest bilder på Aaron och Jimmy då de var spädbarn, men det fanns bilder på de när de var äldre också.
Aaron kunde inte låta bli att le, när han fick syn på en nakenbild på Jimmy, då han var tre eller fyra år. Han stod på någon badstrand och hade en liten ljusblå tygmössa på sig. I händerna höll han en röd spade och en gul plasthink.
- Haha, vilken snygg bild på dig, Jimmy, sa Aaron retsamt.
- Jättekul, sa Jimmy roat och betraktade bilden ingående. Aaron bara log.
- Fan vad jag ser ut !! konstaterade Jimmy ogillande.
- Men sluta, protesterade Aaron. Den bilden skulle vara något att visa för Olivia ...
- Aa, visst, sa Jimmy. Men det är ju inget som hon inte har sett förut i alla fall ... Vänd blad nu, så är du jävligt snäll.
Aaron gjorde som Jimmy sa och sen fortsatte de att kolla på resten av bilderna i albumet.
Det fanns en bild på Aaron när han var nyfödd och Jimmy, som då var tre, satt på en sjukhussäng och hade honom i knät. Han såg överlycklig ut och höll om Aaron som om han var det värdefullaste i hela världen.
Aaron fnös då han fick syn på bilden.
- Att du inte slängde mig i golvet när du hade chansen ... mumlade han nedstämt.
- Men Aaron !! utbrast Jimmy irriterat. Så får du inte säga, varför skulle jag slänga dig i golvet för ??
Aaron ryckte på axlarna.
- För att jag är ett värdelöst litet missfoster kanske ?? föreslog han. Och om du hade gjort det, så hade jag i alla fall fått vara död nu och jag hade fått slippa mitt sugiga liv ...
Jimmy suckade.
- Sluta, sa han bestämt. Du är inget värdelöst missfoster, varför säget du så för ??
- För att jag är det, sa Aaron sanningsenligt. Det säger i alla fall Oliver.
- Bry dig inte om den där jävla idioten, sa Jimmy sammanbitet och vände blad i fotoalbumet. Du ska inte ta åt dig av vad andra säger, för du vet ju själv att du inte är värdelös och något missfoster är du ju inte heller.
Aaron suckade. Det spelade ingen roll vad Jimmy sa, han tänkte i alla fall stå fast vid vad han tyckte. Han var ett värdelöst litet missfoster ...
Plötsligt ringde telefonen och Jimmy skyndade sig ut i hallen för att svara.
- Hallå, det är Jimmy, hörde Aaron honom säga och sen var han tyst en lång stund.
- Hej ... sa han sen. Ja ... Nej, det är okej.
Aaron rynkade förbryllat pannan. Vem kunde det vara som Jimmy pratade med ?? Vem var det som hade ringt ??
Jimmy kom tillbaka in i vardagsrummet igen och slog sig ner bredvid Aaron i soffan, samtidigt som han tryckte den trådlösa telefonen hårt mot sitt ena öra. Han såg ganska glad ut ...
- Det är bra nu, sa Jimmy. Om man nu kan kalla det bra, men bättre är det i alla fall ...
- Vem är det ?? frågade Aaron lågmält och Jimmy gav honom en snabb blick.
- Mamma, svarade han sen glatt. Aaron log och han kände sig med ens mycket gladare.
- Får jag också prata med henne ?? sa han bedjande och Jimmy nickade.
- Snart, lovade han. Aaron fortsatte att kolla i fotoalbumet lite medans Jimmy pratade med Lillian och han kunde knappt vänta tills han själv skulle få prata med henne ...
- Jag vet inte, sa Jimmy besvärat. Nej ... Ja, jag hoppas det. Ja, verkligen.
Aaron suckade otåligt. Han visste att Jimmy inte alls hade pratat med Lillian någon lång stund, men han var så ivrig att själv få prata med henne, att han inte kunde låta bli att bli lite irriterad.
Det kändes som om det hade gått en hel evighet, innan Jimmy äntligen verkade börja avsluta sitt samtal med Lillian.
- Ja, det ska jag, sa han. Ja, du med. Aa, mm, hej då.
Han räckte över telefonen till Aaron och Aaron slet åt sig den så irvigt, att den nästan föll i golvet.
- Hallå ... ?? sa han en aning blygt.
- Hej Aaron !! utbrast Lillian och lät både glad och förkrossad på samma gång. Min lilla älskling ...
- Ja, hej ... sa Aaron och blev alldeles varm inombords av att höra sin mammas röst.
- Jag hörde vad som hände igår, fortsatte Lillian bekymrat. Hoppas att han blir inspärrad tills han dör.
Aaron såg ner i golvet.
- Mm ... mumlade han och han menade det verkligen. Lasse förtjänade fan att bli torterad till döds, så dum i huvudet som han var ...
- Jag gör verkligen allt jag kan för att du och Jimmy ska få det bra igen, Aaron, det hoppas jag att du förstår, sa Lillian medlidsamt. Och det är ju självklart att jag vill att du och Aaron ska bo här hos mig, men du och Jimmy vill väl inte skiljas från era kompisar antar jag ?? Aaron suckade.
Nej, det var ju klart att han inte ville det. Han hade ju aldrig haft några kompisar i hela sitt liv och nu när han äntligen hade fått några, så var det ju ingen frestande tanke att behöva skiljas från de precis ...
Både Markus, Winston och Jack var ju jätteschyssta och förstående personer och Aaron skulle inte vilja börja om sin mardröm igen, genom att byta skola för tredje gången, aldrig i livet ...
- Nej, sa Aaron, efter en stund. Det vill vi inte ...
- Jag kan förstå det, sa Lillian. Och Felicia och Sara vill ju inte skiljas från sina heller, så jag vet inte hur vi ska göra ...
- Menar du att ... att vi måste bo i en fosterfamilj ... ?? frågade Aaron nedstämt och han var rädd att han redan visste vad svaret skulle bli. För om varken Lillian eller Aaron och Jimmy kunde flytta, så fanns det ju inte så många andra altenativ ...
- Ja, jag är rädd för det, Aaron, sa Lillian. Men så farligt borde det nog inte vara, för det finns många fosterfamiljer som är väldigt omtänksamma, jag tror att du och Jimmy skulle trivas hos en sån ...
Och sen får ni ju givetvis komma och hälsa på mig hur mycket ni vill och jag kommer till er också. Sen firar vi jul och födelsedagar tillsammans. Aaron log lite.
Nu när han tänkte efter, så skulle ju det vara mycket bättre att bo hos en fosterfamilj, än vad det hade varit att bo hos Lasse, ALLT var bättre än att bo hos Lasse ...
Fast det hade ju självklart varit roligare att få bo med sin egna mamma, men det kanske Aaron och Jimmy skulle få göra lite längre fram, Aaron hoppades verkligen att det skulle bli så.
- Är du kvar, Aaron ?? frågade Lillian plötsligt och Aaron ryckte till.
- Va ?? Aa, sa han. Men jag vill inte bo i en fosterfamilj för alltid ...
- Det kommer varken du eller Jimmy behöva göra, sa Lillian snabbt. Det är bara tillfälligt isåfall, jag ska göra det så bra som möjligt för er.
- Okej ... sa Aaron.
- Jo, du Aaron, sa Lillian. Jag väntar på ett samtal från socialen, så jag måste tyvärr lägga på nu, men jag ringer imorgon igen. Du och Jimmy får försöka ha det så bra ni bara kan.
- Jaha, sa Aaron besviket. Hej då ...
- Hej då, Aaron, sa Lillian.
Aaron suckade då hon la på luren. Han hade velat prata mycket längre med henne egentligen, men eftersom hon skulle ringa imorgon igen, så skulle han försöka hålla humöret uppe ändå.
(William)
Så fort filmen var slut, så skulle Hanna gå hem till sig och William skulle gå ut med Max. Rebecka skulle göra sin matteläxa tillsammans med Alice och David kom antagligen snart hem från jobbet.
William och Hanna hade sällskap en bit på vägen, men skildes åt då Hanna var tvungen att svänga åt ett annat håll än det William skulle till.
- Vi får ses snart igen, Wille, sa hon glatt och William log.
- Aa, sa han. Hej då. Hanna försvann bortåt och William fortsatte gå genom kvarteret. Det var ganska kallt ute, men det verkade Max inte bry sig om, eftersom han iderligen viftade på svansen och sprang före William för att undersöka om det fanns något intressant att titta på.
William suckade uttråkat. Hur kunde Max gilla de här promenaderna egentligen ??
De bestod ju alltid bara av en liten vända i kvarteret, han fick ju nästan aldrig gå några längre sträckor, eftersom William inte hade tid med det. Före skolan, så hann han bara gå vändan i kvarteret, eftersom han måste tillbaka och göra sig iordning och efter skolan så var han tvungen att göra sina läxor och då hann han också bara gå en liten vända i kvarteret. Det var egentligen bara på söndagarna som William hade mest tid över för Max, för på fredagarna och lördagarna så var han ju upptagen med att festa och umgås med sina kompisar.
Det var på söndagarna som William tog ut Max på en långpromenad genom stan eller i skogen och då var de ute i nästan en timme. Alice hade länge klagat på att en sån schäferhund som Max egentligen behövde mycket mer motion än vad han fick och att William borde vara ute med honom längre, men han hade inte tid helt enkelt.
Så fort han kom hem med Max nu, så var han ju tvungen att göra sina läxor och sen måste han gå och lägga sig, eftersom det var skola imorgon ...
När William hade gått en bit till, så fick han plötsligt syn på ett tjejgäng på andra sidan trottoaren. Det var tre stycken och någon av de ropade på honom.
William närmade sig förvånat tjejgänget och det var inte förrens han var ända framme, som han upptäckte att en av de var Fanny och hon hade färgat håret mörkbrunt. Fanny log stort.
- Hej Wille !! utbrast hon glatt.
- Hej, sa William och var oerhört överraskad över att han hade råkat stöta ihop med henne här.
- Vad tycker du ?? fortsatte Fanny frågande och gjorde en gest mot sitt hår. Blev det snyggt med mörkbrunt hår eller ??
- Ja, jättesnyggt, sa William sanningsenligt och betraktade Fanny med en belåten min. Fast du är alltid snygg, det hade inte spelat någon roll ens om du hade färgat håret chockrosa.
- Åh, vad gullig du är, sa Fanny glatt och kramade om William. Hennes två tjejkompisar stod bara och tittade på med avundsjuka blickar.
- Vart ska ni då ?? frågade William och nickade åt Fanny och hennes två kompisar.
- Hem, svarade en av Fannys kompisar, som William inte visste namnet på och Fanny nickade.
- Kan du följa mig hem eller ?? sa hon bedjande. Jag vill ha lite trevligt sällskap i den kalla vinterkylan.
William kunde inte låta bli att le.
- Självklart, sa han smickrande, trots att han visste att han hade bråttom hem om han skulle hinna göra sina läxor.
Men han kunde ju inte tacka nej till att umgås med Fanny precis, han måste ju utnyttja varenda tillfälle han fick till att göra det.
- Följ med in lite, sa Fanny, då hon och William var framme vid hennes hus.
- Nej, jag vet inte ... sa William tveksamt. Jag måste nog hem nu ...
- Men det går fort, försäkrade Fanny. Bara en liten stund, snälla ...
- Ja, okej då, sa William och gick in i huset tillsammans med Fanny och Max. Fanny drog med William in till sitt rum och Max blev kvar ensam ute i hallen.
- Men alltså, jag hinner verkligen inte ... försökte William, då Fanny stängde dörren om de, men mer hann han inte säga, förrens hon angrep honom i en hångelattack och tryckte upp honom mot väggen.
William slappnade av en aning och eftersom det redan hade börjat bli ganska trångt i hans byxor, så började han ta lite på Fannys bröst utanpå hennes huvtröja, medans hon drog upp skärpet på hans byxor, knäppte upp knappen och drog ner hans gylf i snabba och smidiga rörelser.
Williams byxor och kalsonger drogs ner ända ner till hans knän och William blev alldeles utom sig av njutning, när Fanny sjönk ner på knä framför honom, tog den i sin mun och började suga.
Hon sög extra långsamt, för att reta William och William grep krampaktigt tag i bokhyllan, som fanns till vänster om honom, samtidigt som han slöt ögonen och fortsatte njuta. Han försökte att inte stöna så högt, eftersom han visste att Fannys föräldrar kunde höra, men tanken på att det fanns risk att han och Fanny kunde bli avslöjade, var faktiskt riktigt upphetsande ...
Det tog inte lång tid förrens William var nära att komma och han gav Fanny en förvarning, eftersom han inte var riktigt säker på om hon ville svälja eller inte.
- Jag ... jag kommer snart ... stönade han tyst och Fanny slutade att suga och fortsatte istället med att runka av William.
Efter en stund, så kom William i Fannys ansikte och Fanny slickade sig lite om munnen och såg förföriskt upp på honom. William andades ut och när han stönade tyst av vällust, så reste sig Fanny upp. Hon log lite och gav sen William en snabb kyss.
- Du borde nog gå nu, sa hon motvilligt. William nickade och fick efter en stunds krångel, på sig sina byxor och sitt skärp.
- Tack för avsugningen, baby, sa han belåtet. Det var precis vad jag behövde ...
- Jag tänkte väl det, sa Fanny leendes.
- Hade jag haft tid, så hade jag gett dig njutning också, men jag är rädd att det får bli en annan gång istället, sa William beklagande. Jag har jävligt bråttom, jag måste hem och göra mina läxor ...
- Det är okej, älskling, sa Fanny. Men jag följer dig ner till hallen.
- Men Max !! utbrast William irriterat, då han och Fanny kom ut i hallen. Max hade en sko i munnen, som han hade börjat tugga på och William skyndade sig att slita ut den.
- Sorry för det där, sa han till Fanny. Han är sån ibland.
- Det är ändå inte min sko, sa Fanny roat. Det är mammas gamla tofflor, så det är ju strunt samma. William log.
- Kanske det, sa han och skyndade sig sen att ta på sig sina skor och sin jacka. Morsan kommer att få damp när jag kommer hem, fortsatte han. Hon ska alltid vara så noggrann med att jag måste vara hemma i tid och så, men det här var verkligen värt att komma försent för ...
Precis som William hade anat, så var hans mamma ganska irriterad när han kom hem och Rebecka hade redan gått och lagt sig. Alice och David satt i soffan framför tv:n i vardagsrummet, och de följde efter William in till hans rum.
- Var har du varit, Wille ?? undrade Alice. Klockan är faktiskt tjugo i elva.
- Jag vet, mumlade William och slog sig ner på sin säng. Men jag ska skynda mig att göra läxorna.
Alice suckade besvärat.
- Jag går och hämtar nåt att äta åt dig, sa hon och lämnade rummet. David kom och satte sig bredvid William på hans sängkant, men William såg envist bort.
- Du måste vara noggrannare med att göra dina läxor, William, sa David bestämt och William himlade med ögonen.
Hans pappa kallade honom alltid för "William", när han ville låta ordentlig, det var så irriterande ...
- Jaja ... sa William otåligt och David suckade.
- Var har du varit ?? undrade han. William ryckte på axlarna.
- Ute med Max, svarade han kort och undvek att berätta att han faktiskt hade varit hemma hos Fanny också.
- Och mer ?? sa David. Du brukar faktiskt inte vara ute såhär länge med honom ...
- Nej, men jag råkade möta Fanny ute, sa William. Och jag följde henne hem ...
- Jaha, sa David. Förresten, det var ett tag sen som Oliver var här. Har ni tröttnat på varandra eller ??
William suckade.
- Nej ... sa han tveksamt. Men ... vi är lite osams bara ...
- Är ni ?? sa David förvånat och William nickade. Sen drog han av sig sin huvtröja och slängde den på golvet.
- Men varför har du inte berättat det ?? fortsatte David. Vad är ni osams om då ??
- Inget särskilt, ljög William undvikande och såg bort. Han ville inte prata om Oliver just nu, han var definitivt inte på det humöret ...
- Okej då, sa David och reste sig igen. Hoppas att de löser sig då. Gör dina läxor nu. William nickade.
- Mm, sa han motvilligt och gick för att hämta sina läxböcker, som låg ute i köket. Skolan tog ju verkligen livet av en, egentligen så hade William bara lust att gå och lägga sig, eftersom han var så trött, men han var ju tyvärr tvungen att göra sina läxor först ...
(Jimmy)
Aarons och Jimmys farmor var tillbaka från affären nu och hon höll precis på att lägga in de inhandlade varorna i kylskåpet. Aaron och Jimmy satt bredvid varandra vid köksbordet och väntade på att hon skulle bli klar.
- Hade ni något att roa er med under tiden jag var borta ?? undrade Lena och Jimmy nickade.
- Vi kollade på gamla kort, förklarade han. Det fanns en del som vi aldrig ens hade sett ...
- Så trevligt, sa Lena och slog sig ner mittemot Aaron och Jimmy vid köksbordet. Sen var hon tyst en stund, samtidigt som hon noggrannt vek ihop papperskassen hon hade haft med sig från Ica.
- Jag trodde verkligen inte det här om Lasse, det gjorde jag inte ... sa hon tillslut. Det såg ut som om hon inte hade långt till tårarna och Aaron och Jimmy såg tveksamt på varandra.
- Jag trodde att ... mumlade Lena lågmält. Jag trodde ... Hon avslutade inte meningen och Jimmy kunde se att det rann några tårar ner för hennes kinder. Lena torkade snabbt bort de och la sen undan papperskassen på köksbordet.
Hon betraktade Aaron och Jimmy under tystnad en stund, men vek sen undan blicken och stirrade ner i bordet.
- Tänk att min egen son ... började hon gråtfärdigt. Tänk att han kunde göra något så ... så ...
Hon skakade på huvudet.
- Jag förstår att ni måste ha haft det svårt ... sa hon och fäste med viss svårighet blicken åt Aaron och Jimmy igen.
Men varför ... varför sa ni ingenting ?? Då kunde ju det här ha fått ett slut för längesen ...
Jimmy ryckte på axlarna, trots att han visste precis varför varken han eller Aaron hade sagt någonting till Lena om att Lasse slog de. Det hade ju varit pågrund av rädsla, dessutom hade ju Lasse hotat med att döda de ett antal gånger, för att de inte skulle skvallra ...
- Jag ... jag fick ett samtal från polisen när ni var i skolan förresten, fortsatte Lena, utan att vänta på svar. De har förhört Lasse i omgångar hela dagen, men han nekar till att han skulle ha slagit er vid något annat tillfälle än igår ...
Jimmy höjde på ögonbrynen. Det förvånade honom inte ett dugg att hans äckliga pappa nekade till alla anklagelser för att verka så perfekt som möjligt. Men det borde ju fan synas på honom att han ljög, han hade ju fan misshandlat både Aaron och Jimmy av och till under flera års tid ...
- Hur fan kan han neka till det ?? utbrast Aaron upprört. Är han sjuk i huvudet eller, han har ju fan slagit Jimmy ända sen han var 12 år !!
- Jag vet, sa Lena bekymrat. Men egentligen så borde jag inte vara särskilt förvånad över att det har blivit såhär ...
Jag menar, Lasses uppväxt var ju i stort sett likadan, er farfar kunde slå honom i timmar i streck när han var onykter ... Jimmy suckade.
Så det var nu han skulle förväntas tycka synd om sin pappa då eller ??
Skulle han tycka synd om honom, när han hade misshandlat honom och Aaron och behandlat de som han gjort, aldrig i livet !! Det spelade fan ingen roll att Lasses uppväxt hade varit likadan, han hade ingen rätt att ge igen på sina oskyldiga barn bara för det !!
- Var det då som ... han stack hemifrån ?? undrade Jimmy och Lena nickade.
- Han stack hem till sin bästa kompis och han stannade där tills han hade råd att skaffa en egen lägenhet, han var bara 16 år. Er farfar var bara glad av att bli av med honom, eftersom han var så stökig, men jag blev bara ledsen såklart ...
- Jaha ... sa Jimmy. Men ... de tror inte på honom va ?? Polisen menar jag, de tror väl inte på att äcklet bara har misshandlat mig och Aaron en gång ??
- Det tror jag inte ... sa Lena. Man brukar ju tro mer på barn i såna här sammanhang, men även om två av poliserna såg när du blev ... misshandlad, Jimmy, så måste nog du och Aaron ändå bli förhörda ni med ...
- Varför ska det vara nödvändigt ??! utbrast Jimmy irriterat. De borde ju fan fatta att idioten ljuger !!
Aaron nickade instämmande och Lena suckade besvärat.
- Jo, det kan man ju tycka .... sa hon tyst.
Jag vet att den här delen var konstig, men det är som det är, HEJ DÅ !!
// Polly
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | RedOceania - 15 okt 09 - 19:33- Betyg:  | Denna delen var inte alls konstig. Den var jättebra! Du hade mycket inlevelse i den och det kändes mycket verkligt när man läste.
Vilken hemsk relation William har med Fanny, måste jag säga! :S
Men de utnyttjar ju bara varandra för att få beröring och komma upp i status, så man kan ju inte riktigt kalla det en relation..
Väldigt fint skrivet med Jimmy och Aaron! Och slutet på delen var klockrent!
Du är jättebra!! :) | | Harrypotterlover - 31 maj 09 - 16:55- Betyg: | Nu låter du mera positiv mot din novell :D Det blev genast roligare att läsa ^^,
Tycker delen var bra och jag hoppas de verkligen spärrar in Lasse! Annars gör jag det!
//Sara | | _alone_ - 21 maj 09 - 10:21- Betyg: | | skit bra ju!!! mejla nästa?? :P | | manx_ - 20 maj 09 - 20:04- Betyg: | | Inte KOnstig as bra :p , Mejla när nästa kommer ! :) | | Ciissii - 20 maj 09 - 19:41 | | jättebra (: | | hooppsan - 20 maj 09 - 16:52 | | mejla nästa ? ;) | | sandruskapuska - 18 maj 09 - 17:31- Betyg: | Funderade ite på det med om jimmy o aaron ksulle flytta eller inte. skulle förstöra historien lite omdom försvan från stan... så blir intressant o se hur det blir
bra del förresten<3 | | FearOfTheDark - 18 maj 09 - 14:38- Betyg: | | oh, massa bra! :D | | saraarbast - 18 maj 09 - 12:18- Betyg: | Åh så himla bra! Inte alls konstig. Jag begär nog ganska mycket av dig när jag skriver: SKRIV MER!
hehe (a) Du skriver underbart bra, jag lever mig in i historien, du borde göra en bok av den här!
Kram <33 | | PlEaSeKiLlMe - 18 maj 09 - 08:39- Betyg: | | skitbra :D | | ImCrying - 18 maj 09 - 07:55- Betyg: | Åh gud va hett :O <3
William ;) <33
as bra , och denna del var INTE konstig! :D |
|
|
|
