Sånt är livet del 7 |
Hej hej ! Åå det var evigheter sen jag skrev sist, men nu är jag igång igen.
Detta blir en kort bit tror jag . :) Tack till er som läser pch kommenterar.
Nästa dag då Elly vaknade var hon rikigt glad, hon hörde sina småsyskon leka på nedervåningen och hur Carolina höll på i köket. Det var lördag och klockan var nio. Hon klädde på sig och gick ner för trappen till nedervåningen. Hon kom in i vardagsrummet där Lina satt och tittade på barnprogram medan Timmy och Klara lekte med några plastdjur. Hon gick ut i köket och satte sig på en stol. Carolina lagade frukost och hennes pappa läste tidningen och drack kaffe.
"God morgon", sade både Johan och Carolina till henne. Hon hälsade tillbaka och de fortsatte sina historier som de talat om föut. De hade såklart väldigt mycket att ta igen tillsammans. Så ringde Johans mobil ute i hallen. Han gick ut för att svara och Elly fortsatte prata med Carolina om allt möjligt. Carolina serverade Elly frukost och hon åt med god aptit. Så kom hennes pappa tillbaka just då Elly tagt sin sista tugga av mackan. Elly log men hennes pappa såg bekymrad ut. Han såg skamsen och ledsen ut. Elly tittade frågande på honom och så gjorde även Carolina.
"Gumman... Mamma kommer och hämtar dig snart..." berättade Johan tyst.
"Vad sa du?" frågade Elly och det brände bakom ögonlocken på henne, hon visste redan exakt vad han hade sagt.
"Jo, din mamma ringde, och hon antog att du var här, jag kunde ju inte ljuga om det. Då skulle hon i alla fall ha skickat hit polisen på kontroll, jag är så hemskt ledsen Ellinor."
"Det är du ju så fan heller! Du lovade att du skulle kämpa för mig, men så fort mamma ringer så blir du svag och ger bort mig som om jag inte betydde ett skit! Jag trodde jag kunde lita på dig, men det finns fan inte en människa på denna jord som tycker om mig! Fan, vad jag hatar dig, jag hatar mamma och jag hatar Richard!" skrek Elly och hon rusade ut ur huset och slog igen dörren efter sig. Johan och Carolina var helt stumma och Richard var nära till tårar. På tretton år så hade hans förstfödde dotter i alla fall fått bo med honom över en natt... Men var det något att glädjas åt?
-
Det var kört, allt var skit, hon skulle INTE hem till sin mamma, hon kunde inte räkna med sin pappa och hon hade inte Richard. Hur kunde en människa vara så hatad? Tankarna gick runt runt i Ellys huvud, men hon hade bestämt sig för att i alla fall åka tillbaka till trakterna hon kände till, sedan fick saker och ting bli som det blev.
-
Till skillnad från förra gången så var bussen tom nu, hon satte sig i alla fall längst fram och bara stirrade ut genom rutan. Det regnade ute. Tiden gick ganska snabbt och hon var snart framme.
Hon klev av vid parken där hon sett Richard med den där Issa förut. Hon suckade vid tanken, och satte sig på bänken där hon och Richard setat förut då hennes mamma och hon hade bråkat.
Hon tänkte på allt samtidigt och på vilket misslyckat liv hon hade, och tårarna vällde över, hon bara grät och grät och kände sig samhörig till regnet som forsade ner. Hon hade huvudet i knät och bara grät. Efter flera minuter så lade någon en hand på hennes axel. Hon röck till lite, men kunde inte hejda tårarna. Hon försökte se vem personen var med hennes ögon var uppsvullna och hon såg inget för tårarna. Personen kramade plötligt om henne och hon kände vem det var. Det var Richard... Hon lät honom hålla om henne, men hon var alldeles stel i kroppen, hon hatade honom för det han gjort, men samtidigt så älskade hon honom fortfarande, hon visste att hon innerst inne älskade sina föräldrar också, men det vägrade hon erkänna för sig själv. Ellinor kände Richards värme och hon blev alldeles svag, varför var han här? Hon grät ett bra tag till ändå tills hon själv var tvungen att bryta tystnaden. Hon rätade sig upp och flyttade ifrån honom en bit.
"Vad gör du här Richard? Du är väl fullt medveten om att du krossat mitt hjärta och att jag hatar dig för det." Hon sa det hest men bestämt, Richard tittade först djupt in i Ellys ögon, men slog sedan undan blicken. Efter ett tag sa han:
" Jo, jag... Men jag..." han tog ett djupt andetag, "Ellinor, jag älskar dig, jag älskar dig som jag aldrig har älskat någon förut, och jag fattar inte hur jävla dum i huvudet jag är som slängde bort den enda flickan jag någonsin älskat för en annan flicka. Du är den jag vill ha, men den som jag kastade bort, jag fick välja mellan diamant och kompost och jag tog komposten, jag vet att det är för sent nu Ellinor, gumman, men du ska veta att jag älskar dig nu och för alltid..." Richards ögon var fyllda med tårar och det var Ellys med. Hon öppnade munnen för att säga något. Men det fanns ingenting att säga, så de tittade bara på varandra i ögonen. Richard tog Ellinors hand, men hon slog undan blicken och drog ifrån sig handen, sedan tittade hon upp i Richards ögon igen med den mest sorgsna blick som Richard någonsin skådat.
" Jag är ledsen Richard... Men jag klarar helt enkelt inte av att någon sviker mig igen, jag älskar dig, jag älskar dig så det gör ont, men vet du vad som gör ondare? Att bli sviken av den man älskar så att det gör ont." Tårarna rann ned för bådas kinder, Ellinor reste sig upp och började gå därifrån utan någonstans alls att ta vägen...
|
|
|
|
