Han var långt ifrån nykter, mamma [oneshot] |
Fick lust att skriva
- so here u have a oneshot(h'
min engelska e bäst ;P
btw, kommentera gärna om vad du tycker ((:
Slutet blev helt fucked up, but anyway ((;
read und enjoy (L'
Hans skrik ekade inuti mina öron. De hotfulla gesterna och stegen spelades ännu en gång upp inför min syn. De ilskna mörka ögonen, som du sa var så vackra mamma, vart har dem tagit vägen? Deras glansighet och andedräkten som stank sprit - han var långt ifrån nykter mamma.
I endast strumplesten och en lång rosa siden klänning, som du sytt, mamma, till mig då du levde med mig, var det enda jag hade på mig. Den kalla november natten fick mitt ljusa skin att anta en blåaktig ton. Mamma, du skulle se mig nu. Så hjälplös och svag, så ynklig, så patetisk.
Utkastad utav sin egna far.
Jag slog mig ner på en stor sten vid vägkanten. Det var helt öde. Fåglarna hade redan flyttat till värmen och resten utav världen verkade ha gjort det också. Inte ens vindens visslande höll mig sällskap. Det enda som fanns där vid min sida var de stora tallarna som reste sig och tävla om vem som först kunde nudda himlavalvet.
Jag satte mig på stenen, den iskalla gråa stenen. Kylan trängde in i min hud och mina tänder slog emot varandra utav den bitande kylan. Mina händer placerade jag kring mina fotleder där jag satt skräddare på den gråa stenen i min rosa prinsess klänning.
Mamma, kan du inte bara komma och hämta mig?
Mina bara ben hade också börjat anta en blåaktig ton. Mina ögonlock ville sluta sig, och jag nickade till flera gånger - men tvingade mig själv att vara vaken. Men det sköna mörkret, som verkade vara så varmt och skönt, lockade mig. Mamma, var du också lockad utav mörkret?
Som i en dimma såg jag hur ett vitt ljussken kom emot mig - sedan blev allt svart.
Jag vaknade upp i en varmt och skön säng - hade allt bara varit en hemsk dröm?
"Hejsan," sa en varm röst. Det var en mans röst och även fast den var mjuk och varm ryckte jag till och drog reflexmässigt upp händerna som skydd för ansiktet. "Det är lugnt, allting kommer att bli bra nu," sa mannens varma lena röst. I precis samma, tröstande tonläge hade pappa sagt, exakt samma ord, när mamma dött.
Sedan slängde han ut mig. Mamma vad har jag gjort för fel?
Mannen var iklädd en lång vit rock med en blå skjorta under. Han såg snäll ut, med himmelsblåa ögon och ett vänligt leende.
Mamma, du sa att pappa var vacker när ni träffades eller hur?
Mannen vände sig om och pratade med en kvinna. Hon var ganska kort, med brunt hår uppsatt i en hög hästsvans. Jag ville skrika, säga att hon skulle akta sig.
Mamma, alla måste ju vara som pappa eller hur?
"Hejsan," sa kvinnans varma röst och mannen lämnade rummet. Jag kollade efter honom och när han stängde dörren andades jag en aning lättat ut. "Hur mår du?" frågade hon i ett vänligt tonläge.
Samma som din mamma, när jag hade ramlat med cykeln första gången? Kommer du ihåg?
Kvinnan vände sig om, och gick emot dörren.
"Bra," sa jag hest och hastigt. Jag kan ju inte låta henne gå ut till mannen! Kvinnan vände sig om och kollade en aning förvånat på mig.
Mamma, trodde hon jag inte kunde prata? Jag har faktiskt fyllt nio precis. Visste du det mamma?
"Vad heter du lilla vän?" frågade kvinnan med hästsvansen och kollade på mig med sina gröna ögon.
"Sandra," sa jag och la huvudet på sne.
Precis som Ludde gjorde. Kommer du ihåg honom? Farmors hund?
"Okej, Sandra. Kan du ditt telefonnummer hem?" frågade hon och jag kollade skrämt på henne.
"Ska ni skicka hem mig?" sa jag tyst och kvinnan log ett varmt leende.
"Vi skulle behöva prata med den som har hand om dig," sa hon varmt. Men den kyla jag kände gick inte att tina upp.
"Nej, snälla," viskade jag och kände hur paniken steg.
Mamma, dem kan inte tvinga mig att stanna hos pappa väl? Kan jag inte få komma upp till dig istället, mamma?
"Varför vill du inte hem?" frågade kvinnan som började se orolig ut. Jag fick en krypande känsla av att jag inte borde berätta. Jag hade faktiskt lovat pappa det.
"Jag skojade bara," sa jag hastigt och kvinnan såg fundersam ut.
"Jag kommer snart, ska bara kolla en sak," sa hon innan hon lämnade rummet och den här gången hann jag inte hinna henne.
Mamma, snälla låt mannen inte röra henne, hon verkade ju så snäll.
Hon kom snart in igen och la en hand på min panna innan hon antecknade någonting.
"Varför vill du inte hem?" frågade kvinnan lugnt och satte sig på sängkanten.
"Jag får inte berätta det," sa jag ärligt. Kvinnan log varmt.
"Jag lovar att ingen ska få veta på det, det kan bli din och min lilla hemlighet?" sa hon och kramade om min lilla hand. Jag funderade ett tag.
Mamma, om pappa inte får reda på att jag berättade det så blir han nog inte arg.
"Okej," sa jag tyst, "Min pappa slog mig jättehårt igår innan han slängde ut mig ur lägenheten. Men det får du inte säga till någon, för då skulle pappa bli jättearg," kvinnans ansikte ändrades på några sekunder.
"Stackars liten," viskade hon och strök mig försiktigt över kinden.
Som du brukade göra mamma, kommer du ihåg?
Några månader senare.
Pappa fick visst inte slå mig - hur dum jag än var. Det har en väldigt snäll kvinna berättat. Sara heter hon. Hon har långt fint ljust hår och ljusbruna ögon - precis som hundar!
"Sandra,"
Jag tittade på Sara, som satt i framsätet. Hon skulle köra mig till min "nya familj". För jag fick inte bo kvar hos pappa. Sara sa att jag skulle få träffa honom någon gång ibland - om jag ville. "Vi är snart framme nu," sa Sara i framsätet och jag sträckte en aning på ryggen för att se ut över landskapet. Kor gick och betade i en hage och ytterst få bilar åkte förbi oss.
Mamma, hoppas att familjen har husdjur!
Sara svängde upp på en gård och det vårvarma gruset knastrade emot bildäcken. Vi klev ur bilen och två vuxna människor kom ut ur ett av husen. De var ganska långa och såg riktigt vänliga ut båda två.
"Hejsan," sa dem vuxna vänligt och hälsade på både mig och Sara. Dem pratade en stund innan kvinnan, som presenterat sig som, Anna, sagt att hon ville visa mig runt på gården. Jag gick villigt med på detta och hon visade mig kossorna, hästarna och hönsen.
Jag skulle sova där tills imorgon och Sara åkte iväg.
"Du förstår inte hur mycket vi har längtat efter dig Sandra," sa Anna när Sara precis hade åkt. Hon kramade om mig och strök mig lätt över kinden.
Här kände jag mig välkommen, älskad och förstådd. Inte alls som hos pappa.
Mamma, det här är precis som när du levde.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Justmyfault - 16 maj 09 - 18:40 | | Jättebra! :) | Lizzi92 - 16 maj 09 - 14:55- Betyg:  | | en jätte fin novell, mkt beskrivningar. Bra | | imittinre - 16 maj 09 - 06:31 | | Jag älskade den. :) | | LisaHoglund - 15 maj 09 - 23:18 | Den här var verkligen bra! :o Jättebra känsla i texten, och att du också fick med så mycket handling och miljö på så kort text är otroligt. Det var intressant hela tiden.
En sak jag märkte bara:
"Jag slog mig ner på en stor sten vid vägkanten."
och sedan:
"Jag satte mig på stenen, den iskalla gråa stenen."
Hon sätter sig två gånger, haha x) Men det är bara ett slarvfel som alla gör, så det var ingenting jättestort. Det såg lite roligt ut bara. Men novellen var jättebra, verkligen. |
|
|
|
