Som från en annan planet. Kapitel 1 |
Hejhej! Här kommer den andra delen ut. Bestämde mig för att publicera den tillslut. Är dock väldigt besviken på er alla - ni får kommentera mer! Om det är pissdåligt så skriv det =D
Är fortfarande inte säker på om novellen kommer att fortsätta, så detta kan vara sista delen... Vi får se =)
Copyright - Familjeflickan
från förra:
Folk började strömma in genom dörren och sätta sig vid sina bänkar. Den sista personen som gick in genom dörren var omringad av människor som med förtvivlade uttryck i ansiktet skildes åt från henne.
Mina luftvägar snörptes ihop. Tiden stod stilla. Allt som hördes var mitt accelererande hjärta.
Jag visste exakt vem den här tjejen var. Det var Hon. Och min plats var den ända som var ledig.
Kapitel 1 – ny i klassen
Jag visste inte hur jag skulle andas längre, tiden passerade, sekunderna drog förbi. En flyktig tanke flög i mitt huvud – är jag lila?
Just nu var det, oroväckande nog, det minsta problemet i mitt liv just nu. Saken var den att det som för mig var ett problem var en önskan hos de andra. Jag ville verkligen inte att hon skulle sätta sig bredvid mig. Både för att jag vet att jag kommer att rodna alldeles fullständigt så fort hon närmar sig, men också att jag enligt de signaler lungorna skickade till hjärnan inte fick någon luft alls och jag antagligen var lila i ansiktet av syrebrist.
Samtidigt som jag satt och undrade över om min hudfärg var lila, blå eller bara alldeles likblek, hade tjejen gått fram till läraren, lämnat över en lapp från rektorn och tittat uttråkat mot klassen, nu rörde sig hennes läppar som om hon räknade på någonting.
Hennes rörelser var smidiga, men mycket kontrollerade när hon gick genom rummet, och hon såg ut att kämpa mot lusten att rusa runt i klassrummet.
Hennes ögon vandrade snabbt mellan de olika personernas ansikten, antagligen letade hon efter en plats att sätta sig på. Hennes blick stannade till en stund vid mitt ansikte, sedan lade hon huvudet på sned, och för ett ögonblick såg jag hur hennes ansiktsuttryck förändrades, jag hann inte se vilket för på bara bråkdelen av en sekund ändrades det tillbaka och hon rätade på sig. Sedan löpte blicken vidare till den lediga platsen bredvid mig, och sedan gick hon mot mitt bord. Ögonblicket hade känts som en hel evighet, men när jag kollade på klockan hade det bara gått ungefär fem sekunder. Det hade känts så konstigt när hon tittade på mig, jag tänkte att om hon skulle stå så där och titta på mig så länge skulle folk tro att hon var riktigt korkad. Att det bara hade gått några sekunder, så kort tid att de andra i klassen med säkerhet inte ens hade märkt denna märkliga situation, kändes mycket skrämmande. Vad händer med mig?
När hon gick mot min bänk passade jag på att granska hennes ansikte. Jag njöt av denna undersköna skapelse, antagligen skapad av guds egna händer. Jag lät blicken vandra vidare till resten av henne, och förbluffades än en gång av hennes skönhet. Hon praktiskt taget lyste – hennes hud var så vacker, den sken på ett speciellt sätt, på ett sätt som jag bara trodde hud var kapabel till när den blivit retuscherad i avancerade program av experter i området.
Jag trodde inte att det fanns på riktigt.
Jag såg in i hennes ögon, så vackra, och jag förundrades av den inverkan de hade på mig. Jag tror aldrig jag har känt så här för en människa förut. Hon var faktiskt omänskligt vacker. Som från en annan planet.
Hon var nu bredvid min bänk och med en svag, charmerande och melodisk röst sade hon:
- Är den här platsen ledig?
- Ja, mumlade jag, knappast hörbart, och rodnade av förlägenhet, orsakat av mitt beteende.
Hennes ögon granskade mig och hon såg uppenbart intresserad ut. Jag undrade hur jag av alla människor kunde se intressant ut i hennes ögon.
Hon drog ut stolen och satte sig bredvid mig. Hennes doft slog emot mig som en vägg – och den var underbar; som en härlig symfoni av jasmin, magnolia och havsvatten.
Jag påverkades lika starkt av hennes doft som av hennes ögon - trodde jag tills jag tittade in i dessa en gång till. Ha! Det var som att jämföra myran med elefanten.
Hon log ett snett leende mot mig som fick mig att tappa andan. Hon hade en rad vita, blänkande och raka tänder bakom de mjuka läpparna. En liten regnbåge skimrade till när ljuset träffade tänderna i leendet.
- Mitt namn är Embrace, sa hon och räckte fram handen. Hennes röst ekade i mina öron och minnet av hennes leende spelades om som en film i mitt huvud – om och om igen.
- Lukas, sa jag, tog hennes hand. Jag förundrades av hennes temperatur – den skiftade hela tiden. Jag kunde inte riktigt koppla skiftningarna till något speciellt. Jag försökte bortse från detta faktum och log mot henne - fast jag visste att mitt leende inte var lika vackert. Långt ifrån, och jag försökte förtvivlat att sluta tänka på mina sneda tänder när hon plötsligt stelnade till. Hennes käkar arbetade intensivt - gnisslade tänder. Vad hade jag gjort för fel?
Men jag fick ingen chans att fråga henne – Mrs. Hill drog igång lektionen och hon var sträng med elever som pratade utan tillstånd under lektionen. Och jag ville ju inte ställa till det för Embrace under hennes första dag.
För min del gick dock lektionen gick helt till spillo - jag var helt borta i tankarna och det var inte precis till hjälp att min koncentration stördes varje gång Embrace rörde på sig - hennes doft bokstavligt kastades mot mig när hon svängde så lite som några millimeter.
”Kom ihåg att ni ska ha läst ut boken på fredag. Nu kan ni gå ut” mässade Mrs. Hill också fort hon hade avslutat lektionen gick Embrace ut ur klassrummet, snabbare än jag trodde var möjligt, ilsknare än jag trodde var möjligt. Mina klasskamrater tittade sorgset åt det håll hon sprungit. Sen kastade de arga blickar mot mig. Som om det var mitt fel. Jag kom på att det antagligen var så det såg ut, och ignorerade blickarna.
Men det blev för mycket. Precis när jag skulle skrika ut en ful ramsa ord till nästa man som stirrade (eller kvinna), insåg jag att det antagligen var mitt fel. Hon hade ju faktiskt varit på gott humör när hon hälsat på mig, men det hade svängt när jag hälsade tillbaka. Gillade hon inte artighet?
Jag grubblade vidare medan jag låste upp mitt skåp och möttes ständigt av ilskna blickar i korridoren. Jag gömde mig bakom skåpsdörren, jag var inte särskilt glad över uppmärksamhet och jag kände hur jag rodnade varje gång jag lyfte blicken och möttes av ett upp till fyra par ilsket stirrande ögon mot mig. Jag skulle precis låsa skåpet när en försynt hälsning jag inte kände igen nådde mina öron. Jag kikade skrämt upp över skåpsdörren och jag fick nästan en hjärtattack när jag såg att hon stod där. Hennes ögon var lika underbara som förut.
Hon såg mitt skrämda ansiktsuttryck och sade snabbt ”Åh! Det var inte meningen att skrämma dig!” Hennes kroppsspråk sade mig att hon var lite osäker. Det rubbade min balans eftersom hon hade sett så självsäker ut när hon kom in i klassrummet.
- Eh… Ddet är ingen fara. Det var antagligen inte bara min mentala balans som hade blivit rubbad - min talförmåga tycktes vara sämre än vanligt. Men jag hade redan drunknat in i hennes vackra ögon och känslan av att baddas in i mjuka, fluffiga, rosa moln kändes faktiskt inte så obehaglig.
Hennes fingrar promenerade längs skåpsdörren. Hon förde fingrarna nerför kanten, rundade nyckelhålet och vandrade sedan uppför igen. Det såg väldigt sensuellt ut.
Jag kom på mig själv med att vilja byta plats med skåpet. Man som jag är började tankarna kila iväg mot snuskiga fantasier. Jag skakade snabbt av mig de tankarna och samlade ihop mina böcker. Tiden gick. Jag försökte att inte stirra på hennes perfekta ansikte och stirrade därför istället intensivt på skåpskanten. Den var lite rostig, och smutsig.
Hon såg ut att tänka på något undertiden fingrarna otröttligt vandrade längs skåpet.
”Vart ska du nu då?” Jag ryckte till av när hon plötsligt bröt tystnaden. Hennes röst lät skör, men samtidigt stark. Det var så konstigt. Hon var sina motsatser på många ställen. Rösten – skör och stark. Hållning - svag, stark. Säkerhet – osäker, säker. Temperatur – kall, varm, kall, varm, ljummen… Hon verkade skärpt - samtidigt som ögonen tydde på att hon var på två olika platser samtidigt.
”NO hos Lundberg”, sa jag uppgivet och suckade. NO var inte mitt favoritämne.
”Åh - Då får du hjälpa mig dit!” Sa hon entusiastiskt och jag hade sagt nej direkt ifall inte hennes ansikte hade lyst upp sådär.
Jag insåg plötsligt att jag aldrig skulle neka henne något som gjorde henne glad.
Jag låste skåpet och jag såg tydligt när hennes ansikte föll ner i tankar igen.
Jag kunde inte stoppa mig själv.
- Vad gjorde du imorse?
Frågan bara välde ur mig innan jag hann stoppa den. Nyfikenheten tog över och min hjärna hade ingen som helst kontroll över rörelserna mina stämband och min mun formade.
Hennes ögon spärrades upp i ungefär en sekund innan de svartnade. Jag ångrade mina ord genast, inte bara för att det var hennes ensak – inget jag skulle lägga mig i – utan också för att jag precis hade förstört hela mötet.
Hon stelnade till, och fingrarna som funnit en ny sysselsättning sen jag låst skåpet – att cirkulera längs ett utsökt guldigt halsband runt hennes hals, stannade till i ett fruktansvärt ögonblick. Hon skakade, nej… darrade av ilska. Hela hon darrade och hon såg ut att vilja slita huvudet av mig. Men så såg jag att hennes underläpp darrade som ett asplöv på ett mindre argt sätt – snarare ledset - och trots den ilskna, svarta färgen av hat i hennes ögon såg jag även sorg. Jag försökte trösta henne och tog tag i hennes överarm. Hon skakade bort min arm och gav mig en obehaglig stunds ögonkontakt, jag höll nästan på att svimma. Om blickar kunde döda, tänkte jag, var jag rätt illa ute vid det här laget. Hon var tyst och jag såg hur hon brottades med sina känslor under den vackra fasaden. Men jag gav inte upp, som vilken normal människa skulle ha gjort, borde ha gjort, och tog ett fastare tag om henne. Hon behövde detta.
Hon ryckte förbannat sig loss från mitt grepp, och gav mig en hård smäll i ansiktet. Det smällde till rejält och jag hörde hur någonting knakade, som om ben knäcktes. Jag skrek till av smärta, men jag tystnade snabbt. Jag ville inte skapa problem för henne redan första dagen.
Det var helt tyst runt omkring oss, folk hade redan gått in till sina klasser. Hennes ansikte tog plötsligt ett panikslaget uttryck. Hon såg alldeles förkrossad ut. Hennes blick gick från panikslagen till förkrossad, sedan ångerfull, sedan koncentrerad.
Plötsligt knep hon ihop sina läppar. Jag hörde hur någonting hårt slipades. Det var ett mycket lågt ljud, men det var tyst i korridoren, så jag kunde höra det.
Sedan sprang hon darrande ut på skolgården, mot parkeringen.
Hon var inte arg, hon var fullkomligt rasande – jag var inte helt korkad. Men det hade varit något annat där också. Något som låg undertryckt och som hon var väldigt duktig på att gömma. Min hud sved och jag gick mot en toalett för att ta mig en titt i en motbjudande spegel. Jäklar vad hon var stark, tänkte jag när jag kände hur det isade i käkbenet. Detta nämnde dem aldrig i böcker och filmer. Jag ställde mig framför spegeln på herrtoan och såg en rodnad över halva ansiktet. Den hade formen av en hand. Jävlar, tänkte jag imponerat och lutade mig närmare spegeln i ren nyfikenhet. Jag stirrade förfärat på min kind – ”rodnaden” var som om någon pressat en genomskinlig hand mot min hud – det var intryckt. Jag smekte försiktigt kanten på rodnaden och skrek nästan till av smärta. Jag blundade och bet ihop när jag kände på mitt käkben igen. Smärtan var lika intensiv, men jag lyckades kontrollera den. Jag var mer intresserad av ett annat faktum. Jag kände på käkbenet utanför rodnaden – och drog över till den. Jag drog efter andan när smärtan isade i ansiktet och kämpade mot den bubblande paniken. Det var ett hack i benet. Jag följde förtvivlat hela rodnaden och märkte denna lilla kant runt om hela. Det var som en trottoarkant. Paniken växte – vad skulle jag göra?
Kunde jag gå tillbaka? Jag tittade på rodnaden. Egentligen – nej. Men plötsligt grämde jag mig över något helt annat, väldigt, väldigt oviktigt i den här situationen, men som plötsligt blev en tyngd på mina axlar. Skulle hon komma till Lundbergs NO?
Jag var tvungen att gå dit för att se.
|
|
|
|
