Meningen med Livet |
Det är soligt ute, det har det varit i tre dagar i streck nu. De flesta skall nog ge sig av till stranden efter skolan, eller så skall de kanske åka hem eller till någon vän och njuta av solen där. Inte vet jag, och ärligt talat bryr jag mig inte. Vädret har inte särskilt stor betydelse för mig. Jag är ändå aldrig ute mycket och varför skulle jag? Det är väl ingen större skillnad att sitta i solen än vad det är att sitta inne. Solen är enormt överskattad.
Jag tittar mig runt i klassrummet på mina klasskamrater. Det är ingenting särskilt med dem. De är som alla andra och jag har absolut ingenting emot dem; de är trevliga. Jag pratar med många av dem, vissa mer än andra och vissa inte alls. Några av dem pratar jag med nästan hela tiden, men med dem flesta är det bara ett hej och hej då. Jag är helt enkelt inte den sociala typen som pratar med vem som helst. Det är inte på grund av dem som det är så. Det är på grund av mig. Jag är inte social och kan helt enkelt inte prata med vem som helst. Det är inte det att jag direkt ogillar någon, för det är inte sant. Jag gillar de flesta människor, även de som andra inte gillar, men det är inte direkt som att jag är störtförtjust i någon heller. Anledningen till att jag inte pratar med så många av dem är att jag inte kan ta första steget. Jag antar att jag är rädd. Ska jag prata med någon så måste de oftast börja prata med mig och mestadels av tiden har jag ingenting vettigt att säga. Jag brukar bara hålla med och säga några få ord och meningar. Inte direkt ett ordentligt samtal, men det duger. Visst kan det vara kul att prata ibland, men jag vet aldrig vad jag skall säga och jag är nöjd med att lyssna på folk och slänga in vissa kommentarer.
Jag önskar ofta att jag kunde ändra mig. Att jag kunde prata med människor på samma sätt som alla andra och att jag kunde ta kontakt av egen vilja. Jag har försökt, men lyckas nästan aldrig. Orden vill inte lämna min mun och jag känner mig genast dum om de lyckas smita ut. Vissa få personer kan det gå jättelätt med och dessa kan jag sedan skratta med hela tiden och prata med om det mesta. Det mesta förutom om hur jag mår och känner. Det håller jag helst för mig själv, även om jag många gånger känner som om jag vill prata, men jag vet inte hur. Vet inte vad jag skall säga och jag vill inte framstå som gnällig. Vill inte att andra skall ogilla mig för att jag klagar hela tiden, för det är det värsta jag vet. När någon ogillar mig, alltså. Det och när folk är arga.
De flesta personer tycker nog att jag verkar vara väldigt glad, i alla fall dem som jag pratar med, eftersom jag alltid skrattar och skämtar. Jag säger knasiga saker som ofta inte har något sammanhang och beter mig allmänt barnsligt. Det är sån jag brukar vara de flesta dagar och självklart så är det också så jag känner mig ibland, men om jag får bara en kort stund att fundera så känner jag mig som skit. Som om jag bara vill bort eller lägga mig någonstans och gråta tills det inte finns några tårar kvar. Bara släppa taget och tyna bort från världen. Att äntligen få frid. Det är så jag känner nu. Livet och allt i det känns så hopplöst och vad jag önskar att jag kunde slippa det. Att det bara kunde få ett snabbt slut, men jag antar att jag är för feg till och med för det.
Jag tittar ner på blocket som ligger framför mig och som jag håller på att skriva en bokrecension i. Jag kan inte komma på vad jag skall skriva och släpper ut en tyst suck. Sedan skriver jag en mening, suddar ut den, skriver en ny och suddar igen. Jag ger snabbt upp. Jag kommer antagligen inte komma någonvart just nu i alla fall. Att det ska vara så svårt att formulera sig i ord!
Jag tittar ut igen. Solen lyser fortfarande och jag är glad att jag fick en fönsterplats. Visst, jag sitter nästan alltid vid fönstret, men det är bättre så. Det är då lättare om man har lessnat eller inte förstår uppgiften. Då kan man titta ut genom fönstret istället för att bara glo som en fåne på ett papper som ändå bara är blankt. Ingen mening att stirra sig blind på det. Visst låter det klichigt och så, men det stämmer faktiskt. Det är mycket lättare att koncentrera sig om man kan titta ut genom fönstret och tänka på något annat en stund, men den här dagen är nog totalt förstörd. Eller i alla fall lektionen. Kanske skulle det inte vara lika jobbigt senare, det brukar komma i vågor och mitt humör kanske blir bättre senare, även om det bara är för några minuter. Det kan växla ganska snabbt. Jag har nog ingen sådan tur, dock. Den här dagen är lika meningslös som alla andra. Hade lika gärna kunnat stanna i sängen hela dagen. Vad hade det spelat för roll? Jag hade antagligen hamnat efter en hel del, men jag får ändå ingenting gjort på lektionerna så varför bryr jag mig egentligen? Antagligen för att folk kanske skulle börja undra om jag stannade hemma så mycket och jag vill verkligen inte att folk skall lägga sig i. Inte ens om de menar väl.
Klasskamraten på min högra sida, Emily, fångar min uppmärksamhet. Jag tittar på henne med ett stort leende och hon frågar mig om betydelsen av ett ord. Jag blir lite gladare. Hon vänder sig till mig för hjälp som om jag skulle ha bättre koll. Litar på att jag kan hjälpa henne och jag uppskattar det enormt. Det finns ingenting jag uppskattar mer än när folk har förtroende för mig. Jag känner mig inte lika hopplös då. Jag funderar en stund och sedan säger jag vad jag tror att det borde vara, men att jag inte är helt säker. Hon tackar mig och säger att det var det hon hade misstänkt och fortsätter sedan med uppgiften. Mitt leende dör ganska snabbt och jag tittar ut igen. Önskar att jag kunde komma bort och att mitt liv var annorlunda. Att inte varje dag var likadan och att jag själv kunde ändras. Ännu en tyst suck lämnar mig och jag bestämmer mig för att försöka med uppgiften igen. Jag känner mig sjukt deppig och jag vill inte riskera att någon lägger märke till det. De skulle bara tro att jag var en gnällig unge som vill ha uppmärksamhet och sympati. Det kan jag inte låta dem tro.
Jag skriver några meningar på pappret och läser igenom det. Ok. Nu hade jag i alla fall fått ner titel, författare, utgivningsår och genre. Bara resten kvar nu. Jag hör att stolarna börjar röra på sig och jag tittar upp. Alla börjar plocka ihop sina saker och lämna salen. Lektionen är slut och jag blir aningen lättad. Jag följer de andras exempel och plockar ihop mina saker. Sedan lämnar jag klassrummet tillsammans med de jag satt vid på lektionen. De är de bästa vännerna jag har i klassen och vi pratar glatt om något strunt på vägen till våra skåp. Jag klistrar på ett fejkat leende och skrattar högt och skämtar, men egentligen känns det som om jag bara vill falla ner på knä och gråta ögonen ur mig. När vi når skåpen och jag har lämnat mina saker i skåpet så ursäktar jag mig för att gå på toa.
När jag står och tvättar händerna efter toalettbesöket tittar jag mig i spegeln. Jag sätter på mitt allra vanligaste leende och jag ser faktiskt riktigt glad ut; inte konstigt att jag lurar alla. Jag tittar på mig själv ett tag och känner avsky. Jag är så enormt falsk att det inte är klokt. Aldrig har jag tyckt om falska människor, men ändå är jag själv en av de värsta. Jag lurar alla att jag är en person som jag inte är, men vad skall jag göra? Jag kan inte låta dem veta. Kanske är det sant så som folk säger; De karaktärsdrag som man avskyr mest är oftast dem som man själv besitter. Mitt leende har dött ut och jag lutar mig mot väggen framför handfatet med händerna för ansiktet. Allting känns bara så extremt hopplöst och jag vill inget hellre än att kunna må bra. Jag vill inget hellre än att kunna skratta avslappnat varje dag och faktiskt vara lycklig, men jag lyckas aldrig med det. Jag är bara inte sån. Visst kan jag känna mig glad när jag är med mina vänner och vi skrattar och snackar strunt, men så fort jag får en öppning att tänka så sjunker mitt humör och jag känner mig som skit. Då slår jag på den dåliga vanan igen och använder mitt fejkade leende. Det har blivit en sån regelbunden vana att det nästan sker automatiskt nu. Falskheten härskar över mig.
Det finns de dagar som jag känner mig mer nere än någonsin och bara önskar att allt kunde ta slut. Denna dag är en sådan. Det är en sådan dag då jag bara vill sätta mig ner och gråta, men det är ju ingenting man kan göra mitt i skolan. Det finns också vissa tillfällen då jag bara inte orkar med att låtsas som att jag är världens lyckligaste människa och bara sitter tyst, till och med runt mina bästa vänner. Självklart märker de det oftast, men då skyller jag bara på huvudvärk eller trötthet och jag är lättad över att de tror mig. Jag orkar inte med frågor som jag inte kan svara på och som ändå bara skulle få mig att bryta ihop, så när de köper mina ursäkter blir jag obeskrivligt lättad. Det är alltid bättre än sanningen.
Varför känner jag såhär? Jag vet inte. Det är någonting som jag har funderat på många gånger men aldrig kommit underfund med. Kanske kan det vara för att jag aldrig kan komma överens med min mamma och att hon alltid gapar och skriker på mig? Kanske kan det vara för att jag känner mig utanför när jag inte bjuds in till saker mina vänner gör, eller kanske för att jag endast har ett fåtal vänner som jag faktiskt träffar utanför skolan? Jag tror dock inte att detta är sådant som påverkar hur jag mår, utan saker som finns på grund av hur mår. Det känns bara bra att skylla på det eftersom jag inte kan komma på en riktig anledning till det hela. Jag var likadan redan innan allt detta och det är då kanske inte så konstigt att jag alltid bråkar med min mamma eller att jag inte vågar prata med människor som jag inte känner så väl. När jag bråkar hemma är enda gången som jag faktiskt blir arg, så kanske är det en bra sak? Jag vet inte, och troligtvis får jag vandra genom hela livet utan ett svar. Jag suckar. Livet är helt klart överskattat och det pågår alltför länge.
Jag slår mig lite lätt i ansiktet, kan inte tillåta mig att gråta, då skulle bara sminket smeta ut sig. Jag måste rycka upp mig och jag tar ett djupt andetag. Dags att gå tillbaka ut till omvärlden. Stannar jag mycket längre till och tänker som jag nu gör så blir saken bara värre. Hur skulle jag förklara det om jag kom ut med sminket utsmetat eller ögonen rödsprängda? Jag slänger en snabb blick på mig själv genom spegeln för att försäkra mig om att jag ser ok ut och låser sedan upp toalettdörren, går ut och tillbaka till mitt skåp. Jag plockar fram mina saker och går sedan tillsammans med mina klasskamrater till vår nästa lektion.
Efter lektionen, som var den sista för dagen, går jag återigen till mitt skåp. Jag lägger in sakerna i skåpet och funderar på om vi har några läxor. Jag bestämmer mig för att vi antagligen har det, men stänger ändå skåpet utan att ta med någonting. Jag kommer antagligen inte göra dem i alla fall så det är bara onödigt att släpa på en massa böcker. Jag tar bara min jacka och väska, ropar ett litet hejdå och sedan går jag. Nu var det dags att gå hem. Jag suckar. Jag tycker inte om att vara i skolan, men att vara hemma är inte mycket bättre det. Där är det minst lika tråkigt och där får jag alltid höra morsans ständiga skrik och gnäll. Det orkar jag inte med just nu.
Jag går mot mitt hus och funderar, ändrar sedan riktning och bestämmer mig för att gå till floden istället. Där är det alltid dåligt med folk, även en sån här vacker dag. Det var inget ställe som någon skulle vilja bada i; vattnet är för smutsigt och alla badar ändå i sjön istället. Det har jag ingenting emot. Då blir det lugnt och jag kan vara i fred att tänka.
Jag anländer till floden och tittar ner på dess vilda yta. Floden är aningen djup, men det är också strömt. Jag sätter mig på kanten och lutar hakan i min högra hand. Sedan blundar jag en stund och börjar fundera. Här gör det ingenting om jag flippar ut. Jag har varit på denna plats många gånger och aldrig stött på någon annan. Det är nästan som om jag är den enda som känner till den här platsen. Det jag börjar fundera på förvånar till och med mig själv, för det är inget jag brukar fundera på. Det har för mig alltid varit en löjlig diskussion och svaret är totalt uppenbart.
Meningen med livet. Det är mänsklighetens kanske vanligaste fråga och det finns inte många som kan säga att de har ett svar på det. Det finns nog ingen som går genom hela livet utan att fundera på det, om man nu inte dör vid mycket ung ålder, men vem vet. Kanske funderar även dessa på varför de lever och kanske har de svaret, men troligtvis inte. Personligen tycker jag att det är en idiotisk fråga. Svaret är ju uppenbart! Livet har ingen mening! Människan vandrar genom livet med ett enda mål; att bli framgångsrik och älskad. Egoismen är alltid det största men alltid blir utgången den samma. Det spelar ingen roll hur framgångsrik man är eller hur fattig, alltid slutar det på samma sätt: Man dör. Varför är då nästan alla människor rädda för döden om det ändå inte finns någon annan utväg? Kanske borde vi se det som en befrielse och att allt slit äntligen är över; då kunde man äntligen få vila. Döden borde ses som en befrielse. Det är i alla fall så jag ser det. Kanske kunde man se det som meningen med en varelses existens? Kanske är varje varelses mening att dö? Men varför skulle man då födas till att börja med? Det är ju det som är själva kruxet; vi har ingen anledning att vandra på denna jord och det finns ingen mening med att leva. Vi finns bara här för att.
Kanske funderar människor på vad det finns för mening med livet för att de inte kan acceptera att deras liv är meningslösa. De kan inte acceptera att de kommer dö utan att ha uppnått någonting viktigt och värdefullt här i livet, men det är väl det som är sanningen? Ingen uppfyller något värdefullt, eftersom alla ändå kommer dö någon dag. Även om man har allt eller har gjort livet bättre för någon så spelar det ju ingen roll. Dessa människor kommer ju att dö i alla fall, så varför bry sig om det? Vad finns det för mening med det?
Jag tittar åter ner på flodens yta. Jag har aldrig riktigt brytt mig om att finna en mening med livet och har alltid accepterat att jag bara är en oviktig varelse som inte kan göra någon betydande nytta eftersom att den enda absoluta sanningen är att alla dör. Vad spelar det då för roll?
Döden är något som jag funderat på många gånger. Jag har länge velat att den skulle komma och jag skulle hjärtligt välkomna den. Döden skrämmer mig inte och många gånger har tankarna på självmord dykt upp i mitt huvud, men jag har aldrig fullföljt det. Det har aldrig blivit mer än tankar; jag har aldrig skärt mig, försökt ta en överdos eller någonting liknande. Jag har alltid varit rädd för att ta mitt liv, men har ändå alltid vetat att döden skulle vara det mest välkomna någonsin. Jag är bara rädd för den smärta det skulle medföra de där minuterna innan allting är slut, men om jag tänker närmare på det så skulle det nog vara värt det. Det kan knappast vara värre än den eviga pinan som kallas liv. Jag tittar upp på solen, men vänder snabbt bort blicken då jag blir bländad och nu ser jag små gröna fläckar varje gång jag blinkar. Typiskt.
Kanske har jag bara gått omkring och hoppats på att livet ska bli bättre, men det är nog bara önsketänkande. Det var kanske därför som jag inte har vågat ta slut på denna eviga plåga, men jag börjar nog inse att det aldrig kommer ändras. Jag kommer alltid känna så här. Det finns nog inget hopp efter att man har insett att det enda livet går ut på är att dö. Jag tittar fundersamt på mina händer. De gröna fläckarna är nästan borta helt nu. Varför kämpar alla så hårt för att leva lite längre? Varför har vissa en sån stark vilja att leva så att de till och med vägrar ge upp när deras tid är inne? Det är bara konstigt. Det spelar väl ingen roll om man dör tidigare eller senare. Det är ändå den enda utvägen så vad finns det för mening med att skjuta på det? Evigt liv är en extremt överskattad sak, men jag avundas ändå de som drömmer om det; de har ännu inte insett sanningen och kan blint njuta av livet.
Jag tittar på floden och sedan tillbaka på mina händer. Sedan reser jag mig och går till flodkanten. Jag har bestämt mig och jag känner mig väldigt nervös. Varför? Det borde jag inte. Det borde inte spela någon roll längre. Jag tittar ned på mina händer en sista gång och känner hur tårarna strömmar ned för mina kinder, men jag ler. Det är inga ledsna tårar. Inga tårar av sorg. Jag ska äntligen bli fri. Den långa plågan är snart över. Jag stänger mina ögon och sedan hoppar jag. Jag känner mig lyckligare än någonsin förr. Nu skall jag äntligen bli fri!
|
|
|
|
