Del 33 C'mon baby & rescue me (HPFF) |
Del 33
Dagen innan julafton
Guadelupe
En söt doft låg i den kvava luften. Det var inte så konstigt eftersom den lilla butiken var full av kunder och hyllor med olika sorters godis. Gick man förbi utanför och tittade in såg man endast ett plotter av färger som kom från dom många olika godissorterna och deras förpackningar och kundernas oftast färgglada och lite ovanliga kläder.
Just nu, eftermiddagen på dagen innan julafton, var det fortfarande kunder som letade efter dom sista julklapparna. En äldre man med pipskägg och vinröd klädnad försökte komma ihåg vilket godis alla hans barnbarn tyckte om och inte tyckte om framför en stor koffert fylld med blandade sorter. I ett hörn stod det en blond pojke och försökte övertala hans mamma att köpa chokladgrodor till honom med argumentet att han ”behövde” mer chokladgrodekort. Framför hyllan med hjärtformade askar och andra romantiska godissorter stod det en gänglig pojke och fingrade på en chokladask i rött medan han osäkert sneglade över axeln på två flickor som stod några meter bort och fnittrade.
I kassan stod det en flicka och slog in en blandning av godis i guldigt papper och la dom i en låda med texten ”Sista-minuten-klappen, något för alla häxor och trollkarlar – bara 3 sicklar!”. Hon hade på sig en tomteröd klänning med puffärmar och vippig kjol i sammet och i det väldigt lockiga, vitblonda håret hade hon en lika röd sammetsrosett. Hon såg ut som en julig docka med sina vita knästrumpor och söta klänning med spetskrage.
Mannen med alla barnbarnen kom fram till kassan och tittade fundersamt på lådan med dom små guldiga påsarna.
”Jag tar sju stycken såna där.” sa han tillslut och drog fram en börs. Han fick en papperspåse med texten ”Godisbaronen” tryckt på och en trollstav korsat med en polkastång, betalade och gick ut ur butiken.
Då kom en rundkindad kvinna gående med blonda lockar dansande på hennes axlar. Hon såg precis ut så som man tänkte sig att tomtemor skulle se ut i sin röda långa klänning och vita förkläde. Hon hade med sig en låda med chokladgrodor som hon började packa upp och ställa på en nästan tom hylla.
”Guadelupe.” ropade hon till flickan i kassan. ”Kan du springa ner till lagret och hämta en påse med smällkarameller, dom går åt.”
Guadelupe nickade och reste sig. Några meter bakom disken fanns det en trappa som ledde ner till lagret och en som ledde upp till deras lägenhet. Hon mumlade ”Lumos” och spetsen på hennes trollstav började lysa starkt. Långsamt började hon gå nerför den långa trappan till lagret medan hon funderade. Hur kunde Michael bli kär i Claramay Gennadius, den som dom alltid hatat, också han. Hade dom haft fel om henne hela tiden? Eller hade Michael fel om henne nu?
När hon kom ner till lagret började hon leta bland hyllorna med trollstaven framför sig. Hon fortsatte fundera och tänkte tillbaka på tågresan hem för bara några dagar sen.
”Hur är hon?”
”Hon är… Allting vi inte trodde om henne. Smart, rolig, omtänksam och hon hör inte hemma i Slytherin, vill inte vara där. Hon är som oss”
”Älskar du henne?” frågade Guadelupe.
”Ja, så som jag aldrig älskat någon annan.”
Kunde Michael ha fel? Han verkade så säker.
Mitt i sina funderingar hade hon stannat upp i letandet, men nu hade hon stannat precis framför en påse med smällkarameller. Beslutsamt tog hon den och gick upp med bestämda steg.
Michael var hennes vän och hon borde lita på honom. Litade han på Claramay tänkte hon i alla fall ge henne en chans.
Isac och Tamara
”Här, akta så du inte bränner dig.” log Tamara och ställde ner en bricka med två koppar choklad och ett fat med pepparkakor framför Isac. Hon satte sig bredvid honom på golvet i skräddarställning. Dom befann sig i Tamaras hus, mer exakt i hennes vardagsrum framför en stor eldstad där det nu sprakade för fullt. Rummet var ombonat och inrett på ett sätt som fick en att tänka på Hawaii, vilket kanske inte kändes så passande när det stod en julgran i ena hörnet. Tamaras mamma var mugglare och kom ifrån Hawaii. Därför stod det en hula-hulaflicka på spiselkransen, på väggarna hängde det tavlor med strand motiv och i fönstren stod det många färgglada blommor. Tamaras pappa hade inte haft så stort inflytande på inredningen, den saken var ganska klar.
Isac, som kom från en mugglarfamilj, hade fått tillåtelse att stanna hos Tamara över julen.
”När kommer dina föräldrar hem?” frågade Isac med munnen full av pepparkaka.
”Inte än på några timmar.” svarade Tamara svävande och blåste på chokladen så att ytan krusade sig. Hennes blick var fäst på dom dansande lågorna i spisen. Hans blick var fäst på hennes ansikte som blev varmt upplyst av brasan och speglades av i hennes bruna ögon. Hon drack så långsamt, som om hon tänkte på något helt annat, så han förstod att hon funderade på något.
Han kunde sitta och titta på henne för alltid, han älskade det. Hennes blonda hår som föll i mjuka vågor längs hennes ganska smala ansikte. Precis när han var påväg att sträcka ut handen och röra vid det vände hon blicken mot honom.
”Tror du Michael verkligen älskar henne?” frågade hon.
En sekund blev han ställd av frågan och Tamaras grubbelögon, det var främmande att se dom utan den busiga glimten dom alltid hade.
”Jag vet inte. Tydligen.” sa han och ryckte på axlarna, för givetvis förstod han att hon menade fröken pimpinett.
”Tror du hon älskar honom då?”
”Ingen aning. Jag har aldrig tänkt att hon överhuvudtaget Kan älska.” sa han och tog en till pepparkaka.
”Jag förstår vad du menar.” log hon svagt.
”Det kommer garanterat bli problem nästa termin.” suckade Isac.
Tamara nickade dröjande. ”Vem vet, hon kanske förhäxat honom på något sätt. För att komma nära oss.” Hon bet sig i läppen och skruvade på muggen. Isac ville bara att grubbelögonen skulle försvinna. Ville få henne att skratta.
Långsamt ställde han ner sin mugg och vände sig mot henne. Han tittade på henne tills hon märkte det och mötte hans ögon, då flinade han busigt och nästan slängde sig mot henne.
Med ett förtjust tjut tappade Tamara ut sin halvtomma chokladkopp. Chokladen rann ut över golvet men den fick rinna hur mycket den ville. Hon bara skrattade och försökte få Isac att sluta andas i hennes halsgrop, det kittlades så hon nästan inte fick någon luft. När hennes skratt lät som det brukade tittade Isac upp och såg in i hennes ögon, den busiga glimten hade kommit tillbaka. Med ett finurligt leende rullade hon runt så att hon låg över honom. Men han slapp att försöka andas mellan kittelskratt. Istället strök hon hans vågiga, blonda hår ur hans gröna ögon och kysste honom mjukt. Och han kysste henne och hon kysste honom och han kysste henne igen och igen och igen.
Gregory
Iskalla, stora blåa ögon som stirrade hatiskt på honom. Förbannelserna som flög mellan dom och lyste upp hela fängelsehålorna. Hon som smidigt lyckades undvika hans förbannelser och skicka iväg nya mot honom.
”Hur kunde Michael bara nedlåta sig till att prata med henne...” undrade Gregory tyst för sig själv. ”…Och ännu värre… kyssa henne.”
”Jasså, jag visste inte att dödsätare fick gå på den här skolan.” sa han spydigt och tittade rakt in i hennes kalla ögon. Hon reagerade inte ens på anklagelsen, helt likgiltig. Fortsatte läsa i sin bok, som om dödsätare inte ens var en förolämpning!
”Om man hade något vett skulle man aldrig någonsin lita på henne! Hon är iskall, listig och kapabel till vad som helst.” svor Gregory för sig själv och sträckte sig för att kunna hänga upp en julgranskula på en av dom högsta grenarna. I familjens Cootes hus fanns det nästan inget julpynt alls. Gregory och Miriams föräldrar hade varit borta så mycket och syskonen hade precis kommit hem från Hogwarts. En gran måste vi ju ändå ha, hade dom bestämt sig för denna morgonen när dom vaknade upp till ett tomt hus som så många gånger förr. Så nu pyntade dom under tystnad en halvstor gran tillsammans.
Lådan med julpynt tömdes sakta med säkert. Gregory hängde upp julgranskulor och pynt dom gjort när dom var små så jämt han kunde på den lite sneda granen. När han var klar vände han sig om för att fråga Miriam om hon var klar. Hon höll på att trassla ut en lång slinga julgransglitter som trasslat ihop sig på något vis i lådan på vinden. Mellan hennes ögonbryn kunde han se en bekymrad rynka. Hennes fingrar trasslade försiktigt ut alla knutar och strök bak det mörkblonda håret bakom öronen.
Miriams medvetslösa kropp i hans armar när hon öppnat paketet med det giftiga opalhalsbandet. Miriams blåslagna och såriga ansikte när dom hittat henne i skogen. Miriams uppspärrade ögon och dom konstiga ljuden från hennes strupe när hon satte i halsen och nästan kvävdes som liten när han skulle passa henne.
Nej, han kunde inte låta något hända henne. Det var ju han som skulle ta hand om henne.
”Greg, den är nog så bra som den kan bli nu.” mumlade Miriam och sträckte glittret till honom. ”Gregory, vad är det?”
Han ryckte till och tog emot glittret. ”Inget…” mumlade han och vände sig mot granen. ”Jag tänkte på Michael och… hon.” sa han sammanbitet medan han hängde upp glittret.
När han vände sig om såg han att Miriam hade fått ett nästan panikartat uttryck i ansiktet.
”Vad är det?” frågade han oroligt.
”Inget, jag undrar bara hur det blir nästa termin.” svarade hon och bet sig i läppen.
”Det ska nog ordna sig. Michael fattar nog vad han håller på med till slut.” sa han uppmuntrande.
Miriam nickade men hennes ögon såg fortfarande så sorgsna ut. Gregory gick fram och kramade henne försiktigt.
”Det ska nog bli bra, oroa dig inte.” viskade han i hennes hår. Han kände Miriams armar krama om honom svagt. Hon kändes så liten i hans armar, hade hon alltid varit det eller bara på senaste tiden? Vad var det med hans lillasyster som gjorde hennes ögon ständigt sorgsna och oroliga nu för tiden?’
Miriam
Han strök henne på kinden och hon slöt ögonen. Hennes grepp om hans gul-rödrandiga halsduk hårdnade och hon tryckte sig mot honom.
Hogwartsexpressen var nästan tom på folk nu. Nästan alla elever hade kommit av tåget och till och med perrongen började bli allt mer folktom. Miriam och Gale stod i en av tågkorridorerna och tog farväl innan jullovet.
”Din familj väntar.” mumlade Gale i hennes hår.
”Dom kan vänta lite till.” viskade Miriam och tänkte på hennes mamma och bror Gregory som stod utanför på perrongen och väntade tålmodigt på henne.
”Var det okej om jag kommer och äter middag hemma hos er någon gång?” frågade Gale.
Miriam nickade mot hans bröst.
”Kom när du vill.”
En äldre trollkarl kom in i korridoren längre bort för att börja söka igenom kupéerna och korridorerna för att se att det var tomt. När han såg paret några meter bort sa han buttert med en raspig röst ”Se till att komma av tåget snart, det ska vara tomt inom några minuter.”
Miriam och Gale svarade inte, utan tryckte sig bara ännu hårdare mot varandra och möttes i en lång kyss.
”Jag älskar dig Miriam.” andades Gale när dom slutade.
Miriam log och strök ärren på hans kind som han fått efter attacken på hans familj lätt med sina fingertoppar. ”Jag älskar dig också Gale Dobbs.”
Hennes tankar rycktes bort från avskedet med Gale när glittret hon försökt trassla ut i en halvtimme inte tycktes ha några knutar kvar.
”Greg, den är nog så bra som den kan bli nu.” sa Miriam och tittade upp för att se sin bror stå och betrakta granen med ett besynnerligt uttryck i ansiktet. ”Gregory, vad är det?”
Han ryckte till som om han varit i djupa funderingar och tog emot glittret hon sträckte fram mot honom.
”Inget…” mumlade han och började hänga upp glittret på grenarna. ”Jag tänkte på Michael och… hon.”
Han behövde inte säga hennes namn. Miriam förstod direkt vem han pratade om. En lång rada otrevliga bilder började rulla förbi på Miriams näthinna, som så många gånger innan den senaste tiden.
”Vad är det?” frågade hennes bror oroligt och sökte hennes blick med oroliga ögon.
”Inget,” svarade Miriam snabbt. ”Jag undrade bara hur det blir nästa termin.” vilket var sant i alla fall.
”Det ska nog ordna sig. Michael fattar nog vad han håller på med till slut.” försökte Gregory trösta.
Den fantiserade bilden av alla hennes vänner skrikande ’förrädare’ fick det att brinna i halsen på henne, tänk om dom bara visste vad hon gjort under Claramays och hennes vänners torterande, tänk om dom fick reda på det…
Plötsligt kände hon hur Gregory försiktigt kramade henne.
”Det ska nog bli bra, oroa dig inte.” viskade han i hennes hår. Hon slöt ögonen och kände en tår långsamt rinna nerför sin ena kind medan hon kramade tillbaka honom.
Åh, så hon önskade att hennes storebror kunde göra allting bra genom att berätta en spännande godnattsaga eller göra roliga grimaser så som när dom var små. Men ingenting han sa kunde tvätta bort Miriams skuldkänslor eller fotografiet av Familjen McKinnon framför sitt hus som verkade inpräntat på hennes näthinna. Dom två små barnen besökte Miriams drömmar både natt som dag och hon tvivlade på att dom någonsin skulle sluta.
Gale
Sköterskan la vänligt sin hand på hans axel och ledde honom genom en korridor, in till ett ljust rum kantat av sjukhussängar och fram till en säng där en välbekant person låg sovande.
”Om det är något så är det bara att ropa.” log sköterskan och gick därifrån med tysta steg.
Gale följde henne med blicken tills hon försvunnit ut ur rummet och sen vände han sig åter till sängen framför sig.
”Hallå pappa.” sa han tungt. Med tysta steg gick han fram till nattduksbordet och bytte ut dom vissna blommorna i vasen till en ny bukett han köpt i en mugglarbutik alldeles intill. Julklappen han haft med sig och flaskan med glögg ställde han bredvid vasen.
Efter det visste han inte riktigt vad han skulle ta vägen, men slog sig slutligen ner på en stol på andra sidan av sängen. Han tittade på sin sovande far och kände vreden glöda inom honom, bulta i varje åder och muskel. Om han bara kunde hämnas på dom som gjort det här, som splittrat hans familj så totalt. En dag skulle han hämnas, det hade han lovat på hans mammas begravning. Och ett löfte som svurits över en död moders kropp bryts inte så lätt. Den döda kroppen fanns fortfarande i hans svettigaste drömmar, stirrande på honom med svarta, blanka ögon…
En sömnig suck som kom från hans pappa störde hans funderingar, men hans pappa hade tydligen inte lust att vakna än, för han bara smackade lite och sov vidare.
Gales tankar vandrade åter igen iväg, men nu till hans vänner, till hans flickvän. Saknaden efter Miriam hade redan frätt ett stort sår i bröstet på honom. Han saknade hennes röst, hennes ögon, doften av hennes hår när han drog fingrarna genom det… Alla deras stunder där dom kommit så nära varandra som han aldrig trott varit möjligt rann genom hans tankar. Han undrade om någon kunde känna såhär mycket, om Michael kände såhär mycket.
Bilden av Michaels kyss med fröken pimpinett var fortfarande skarp i hans medvetande, som ett skavande rakblad han inte ville ha där. Men inte desto mindre var det kvar. En del av honom ville ruska lite vett i Michael och vrålande fråga vad i helvete han håller på med, medan en annan del tänkte lite på vad Gregory först hade tyckt om Gale och Miriam som par. Kunde dom ha misstagit sig på Claramay Gennadius alla dessa år? Gale tvivlade på det, han ville inte ta risken att låta henne komma nära Miriam. Hon fick inte bli skadad.
”Gale?” mumlade en svag stämma frågande. ”Gale är det du?”
Han far lät så svag så att det smärtade i bröstet av att bara höra hans bräckliga, hesa röst.
”Ja pappa, det är jag.” sa han så stadigt han bara kunde.
”Vad gör du här? Ska inte du vara i skolan?” frågade Mr. Dobbs, aningen förvånad.
”Det är jullov pappa, dagen innan julafton till och med. Tänkte att jag skulle hälsa på.” svarade Gale, hans röst ville inte riktigt hålla när han såg hans pappas förvirrade ögon.
”Ah, jullov såklart. Här inne står tiden stilla förstår du.”
”Ja, jag ser det.”
En spänd tystnad la sig mellan dom. Gale ångrade att han ens kommit dit. Han ville inte se sin pappa såhär svag och bräcklig. Han skulle ju vara stark, kvick och komma hem med berättelser som han berättade med sin brummande stämma medan dom åt en av Mrs. Dobbs utsökta måltider.
”Hur går det med skolan då pojk?” frågade hans pappa tillslut och försökte sätta sig upp, men tillslut gav han upp med en suck och slutade halvt sittande med en kudde hopknölad i ryggen.
”Det går bra.” sa Gale snabbt. ”Fint.”
”Och din käresta mår bra? Vad hette hon nu… Maja, Madelene…”
”Miriam, hon mår fint.” sa Gale och förträngde tankarna på Miriams grubbelögon och mystiska försvinnande i den förbjudna skogen.
”Hm… bra, bra.” mumlade hans far och tittade Gale länge i ögonen. Tillslut började Gale tycka att det var lite obehagligt, och tittade undan.
”Du vet hon skulle varit stolt över dig.” utbrast Mr. Dobbs med ännu bräckligare stämma, men nu var hans ögon tårfyllda också. Gale förstod att han pratade om hans mamma. ”Det skulle hon. Eller hon var alltid det. Men om hon kunde se…” fortsatte han, men hans röst bröts och han knep ihop läpparna för att dom inte skulle darra.
Gale kände det bränna bakom ögonlocken, tog sin fars hand och mumlade.
”Jag vet pappa, jag vet.”
Aletha
Solen höll redan på att gå ner fastän klockan inte var mycket, så som den gör när det är vinter. Men än sken den starkt strax ovanför trädtopparna, sände sina gnistrande strålar i den tjocka snön.
Landskapet var idylliskt. Tallskog, klarblå himmel och ett tjockt, gnistrande snötäcke. Mitt i idyllen gick en flicka klädd i en svart vinterkappa och klumpiga vinterkängor. Runt omkring henne sprang ett yrväder av svart päls omkring. Nosande i snön och glad nu när han fått komma ut.
Aletha strövade långsamt fram på den upptrampade stigen i snön. Hon funderade, precis som sina vänner, på hur vårterminen skulle bli och hur höstterminen slutat.
”Michael skulle aldrig göra något så dumt.” försökte hon övertyga sig själv. ”Aldrig något som kunde skada oss andra.”
Men sen slog tanken henne att Claramay Gennadius faktiskt var en duktig häxa. En häxa som mycket väl kunnat förhäxa en tonårspojke. Ryktena om att hon hade ärvt hennes farmors villie-gåva hade cirkulerat i flera år och om dom var sanna skulle hon kunnat förtrolla någon med bakbundna händer och ögonbindel…
”Fast tänk om hon inte är så hemsk, tänk om vi har haft fel om henne i alla år.” funderade Aletha skamset. ”Hemskt för henne att bli dömd på förhand, att aldrig få chans.”
Bilder av alla gånger de tittat snett på henne, muttrat saker eller förolämpat henne for genom hennes huvud.
”Nej, i rättvisans namn ska jag ge henne en chans, se hur hon är.” beslutade Aletha och började kolla runt omkring för att se var hennes hund befann sig.
”Doglas, kom här!” ropade hon lockande och började springa. Efter bara några meter hörde hon det flåsa glatt bakom henne och bara ett ögonblick efter det hade han vällt henne i snön.
Skrattande satte hon sig upp och tittade utmanande på hunden som stod och tittade förväntansfullt på henne några meter bort. Hon skvätte lite snö bort mot den och den hoppade till och viftade på svansen.
Utan att bryta ögonkontakt med hunden började hon krama en snöboll. Utmanande höll hon upp den och väntade några sekunder innan hon kastade iväg den så långt hon orkade. Som en svart pil sprang hunden efter den utan att förstå att snöbollen snart skulle vara förenad med snön. Aletha tittade sig omkring i snön och hittade snart en riktig pinne dold i snön som hon grävde fram. Med den i handen småsprang hon åt samma hål som hunden.
Heidi
Det var mörkt, stjärnklart och bitande kallt i luften. På en kyrkogård i England öppnades precis grinden med ett gnissel och två kvinnor steg långsamt in. Tysta korsade dom mellan gravstenarna på den mörka kyrkogården. Längst fram gick Mrs. Lynette och efter hennes dotter Heidi. Mrs. Lynette höll en bukett med liljor i sina handskbeklädda händer. Sammanbitet gick Heidi fram, inga tårar syntes på hennes kinder, så som det gjorde på hennes mammas.
Slutligen stannade dom framför en av dom gravstenarna som såg nyast ut. Mrs. Lynette tittade ner på sin systers grav och kramade blommorna innan hon långsamt la dom på graven. Hon rörde sig försiktigt, höll andan tills hon rätat på dig igen. Som om dom stigit in i ett rum där allting var skört, kunde gå i kras med ett andetag. Tårarna började rinna ännu rikligare på hennes kinder, som om hennes systers död slagit till igen med sin brutala sanning.
Heidi grät fortfarande inte. Hennes ögon var fästa på den släta stenen.
I hennes huvud snurrade bilder av hennes moster, hennes glada, sprudlande, bakande moster som alltid fanns där och skrattade och bjöd på muffins som tycktes göra allting bättre. Att någon mördat henne var så oförståeligt. Oförlåtligt.
Men när man hittade ett hus med mörkrets märke lysande över med sitt giftgröna ljus kunde man inte förvänta sig att det innanför skulle vara förståeligt.
Saknaden efter mostern var nästan starkare nu när chocken lagt sig, när tanken att hon var borta riktigt gjort sig förståelig. Den var som en dov smärta i magen, en tryckande klump i halsen. Hon ville straffa dom som gjort det, ge dom samma smärta. Även fast hon visste att det inte skulle bringa hennes moster tillbaka inbillade hon sig att det skulle lindra smärtan en aning.
Mitt i den smärtsamma saknaden brände ilskan till. Ilskan hon kände för Michael just nu. Hur kunde han vara tillsammans med dottern till en dödsätare? Älska och öppna sitt hjärta för dottern till en av dom som möjligen mördade hennes moster.
Hon kände sig sviken.
Långt borta från alla misstänksamma gryffindorare...
Solen höll på att gå ner och dess skymningsstrålar lyste upp varenda en av dom höga fönstren på Gennadius stora, pompösa herrgård.
I ett av dom höga fönstren satt Claramay. Insvept i en stor, fluffig badrock och med det långa håret hängande droppande över ena axeln satt hon på det breda fönsterbläcket i sten, i handen höll hon en liten spegel. Spegeln var ungefär så stor som hennes ena hand, oval och på baksidan var den snidad i silver i ett snirkligt mönster. Med sina midnattsblåa, stora ögon lätt tårfyllda och leende tittade hon in i spegeln, men där mötte inget blått öga hennes, utan ett varmt brunt.
Michael satt på golvet i sitt ganska stökiga rum lutad mot sin obäddade säng. Hans hår var rufsigt efter att ha tagit av sig mössa och halsduk alldeles nyss och hans kinder var rosiga efter att ha varit ute i kylan.
”Tack för julklappen.” sa Claramay och lät en av hennes fingertoppar följa mönstret på baksidan. ”Den är perfekt.”
”Jag trodde att det skulle bli bra.” log Michael.
”Och tacka Angelika också, den är jättefin.” la Claramay snabbt till och slängde en blick på den stickade, mjuka mössan som hon precis öppnat.
”Det ska jag.” försäkrade han. ”Tack själv.”
Han kramade om en berlock i guld som hade initialerna ”C+M” inristat på framsidan. På insidan var det ett foto på Michael på ena sidan och på den andra sidan ett på Claramay, fast det var sällan dom höll sig på var sin sida, för det mesta smet dom över till varandras porträtt för att kyssas passionerat.
”Var har du varit, du ser lite rosig ut.” frågade Claramay.
”Jag och pappa var ute för att hugga ner en julgran.” flinade Michael. ”Min syster och mamma är där nere och plockar fram våra 7 lådor med julgranspynt nu. Tillslut kommer man inte att se att det är en gran under allt glitter och julgranskulor.” berättade ha och skrattade lite. Claramay skrattade med honom, men hon fick snart ett sorgset uttryck i ögonen och tittade ut genom fönstret över den stora, snötäckta trädgården.
”Hur är det där hemma?” frågade Michael lågt.
Claramay ryckte till och mötte hans blick i spegeln igen. ”Åh, det är okej.” svarade hon, men hon lät inte särskilt övertygande.
Michael svarade inte utan höjde bara lite på ögonbrynen. Claramay såg det och log.
”Det är säkert, jag klarar mig. Det är bara det att jag är så jävla lättad varje gång jag får lämna det här huset, men min mamma slutar aldrig skicka brev och jag måste alltid komma tillbaka hit.” sa hon och hennes röst blev allt mer tunn och ojämn. Hon slöt ögonen innan hon fortsatte. ”Jag kommer aldrig att komma här ifrån, hon kommer aldrig att släppa mig.” fortsatte hon och det hördes tydligt att en klump i hennes hals bara växte sig större.
Michael kramade sin spegel så hårt så att knogarna vitnade. Han ville vara där hos henne, han hatade att bara sitta där och se henne såhär.
Nu öppnade hon ögonen och genast rann en tår över.
”Och jag saknar dig så mycket att det gör ont.” viskade hon med gråten i rösten.
”Och jag saknar dig.” mumlade Michael och försökte få henne att förstå det genom att bara kolla henne i ögonen.
Efter ett par sekunder log Claramay.
Ja, det där var ett ganska långt och ett ganska annorlunda avsnitt, hoppas ni gillade det :)
Jag ville att ni skulle se hur alla Gryffindorare reagerade på hela Michael+Claramay-grejen och så är det alltid kul att se hur dom har det lite i sina liv.
Blev mer nöjd med vissa delar än andra, men men. Det blev en härlig blandning i alla fall xD
Kommentera :) <3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | IrMiS - 24 maj 09 - 11:30- Betyg:  | Åhhh, älskade det här avsnittet! Så mycket missär, men ändå dold lycka! Underbart!
Jobba på nu, för jag vill läsa mer! (A)
//irmis | | frdrik - 23 maj 09 - 18:33 | | annorlunda men otroligt bra! | | hanochhon - 20 maj 09 - 21:11 | Yes! Älskar den här :D Jätte bra skrivet! Lite långt, men
händelserikt så det fixar sig ändå ;)
Skriv snart igen <3 | | viunderregnmoln - 16 maj 09 - 22:15- Betyg: | | fiint <3<3 | | likeyoucare - 15 maj 09 - 22:47- Betyg: | Har precis läst alla delar nu. *puh!* HEJA MIG! Jag fullkomligt älskar den här novellen(?) Om man kunde ge mer än 5 skulle du absolut få mycket, mycket mer! ;)
Fortsätt och mejla gärna nästa! | | Diskret - 15 maj 09 - 20:46 | O.o ... Jag vet inte vad jag ska säga... Jag blev så glad när jag såg att det var från Gryffindorarnas synvinkel - jag ville väldigt gärna veta vad de tyckte om att Claramay och Michael var tillsammans, och nu fick man det. Jag blev extra glad när jag upptäckte att det var Guadelupes perspektiv först. Jag tycker bäst om henne - hon är lite underlig, nästan som Luna Lovegood och henne tycker jag också om (Luna är då ganska mycket mer underlig, men jag får fortfarande lite av den känslan från Guadelupe)
Som sagt var den här delen väldigt intressant, jag uppskattade den väldigt mycket. Precis som så många av Gryffindorarna är jag lite orolig för hur det kommer bli nästa termin. De kommer inte kunna hålla det här hemligt för Vasco hur länge som helst. Och dessutom, när de gått ut Hogwarts, hur blir det då? Ska Claramay fortsätta att till skenet vara med Vasco av rädsla för att han ska skada hennes vänner, och ha ett hemligt liv med Michael vid sidan om? Visst, han älskar henne, men jag tror inte att han vill behöva smyga med det resten av sitt liv. Det jag hoppas på nu är att Voldemorts störtning kommer förändra det, så att Claramay får en möjlighet att lösgöra sig från Vasco.
Jag längtar verkligen till nästa del :)
(Jag visste nog trots allt vad jag skulle säga xD) | | LipsOfAnAngel - 15 maj 09 - 16:07- Betyg: | jättebra skrivet :)
o jättekul att få veta hur dom andra tycker om M och C :)
mejla nästa är du snäll :) | | PsychicPlay - 15 maj 09 - 15:49- Betyg: | | ååh, asbra! :D | | Guldvattnet - 15 maj 09 - 14:59 | | Älskar avsnittet :) | | cissilarsson_ - 15 maj 09 - 06:52 | Läste alla delar jag hade missat igår och så glömde jag att kommentera! AJ på mig!
Men allt var ju hur bra som helst, som det alltid är! :D Och jag älskar typ Michael, xD |
|
|
|
