[ Tigerränder ] gammal novell. är inte klar än.. |
Kapitel 1
Claire ringde till mej vid sjutiden på kvällen.
- fan fan fan! Cristy, jag är såå nervös!! du måste hjälpa mej!! Det är skola i morgon och jag vet fortfarande inte vad jag ska ha på mej!!! Ska jag ha det rosa linnet med paljetter eller det vita med knytning i nacken, du vet vilket jag menar...?
Jag tänkte efter. Fast om jag ska vara ärlig tänkte jag inte alls på linnena hon pratade om, men jag tänkte efter, det gjorde jag. Melvin, gamla pojkvännen, hade ringt och gjort slut tidigare under dagen. Han hade sagt "Cristy, jag har ingen lust att va ihop med någon just nu, dessutom nu under sommarlovet så.. så har det liksom hänt en del grejer och jag orkar inte ha någon flickvän att passa upp om du förstår vad jag menar... Vi syns kanske i morrn. Hejdå". Under det samtalet hade jag inte sagt ett ord. Det var inte så att jag var jättesårad och ledsen och sa inget för att jag hade gråten uppe i halsen, utan... ja, jag vet faktiskt inte. Jag själv hade ju också funderat på att göra slut, men när han gjorde det sådär rakt i telefon och liksom tog orden ifrån mej vart jag ilsken. Men samtidigt kunde jag behålla lugnet och tänka hur klart som helst. Jag var i såkallat chocktillstånd men ändå kunde jag tänka klart och fatta vad han menat. Det var bara rösten som hade trasslat sig i halsen och inte fick fram ett ljud fast jag försökte säga "vänta" innan han lagt på. föresten... Vad hade han menat med "...dessutom nu under sommarlovet så.. så har det liksom hänt en del grejer..." ?? Vadå för grejer? Hade han blivit kär i någon annan eller hade han tänkt lika mycket på att göra slut med mej som jag hade tänkt göra slut med honom utan att såra honom...?
-hallå?? e du där? Varför svarar du inte?? avbröt Claires irriterade röst mina tankar.
- oj, förlåt.. tänkte på något annat, skyndade jag mej att säga.
Varför gick det så bra att prata i telefon nu då och inte med Melvin?
- vadå för annat?
- Inget.
- Jo nu vill jag höra! Du svarade inte mej för att du tänkte på något annat, då vill jag veta!!
Claire var alltid sådan. Vad man än gick omkring och tänkte på skulle hon veta vad det var. Hon påstod att jag var en stor dagdrömmare som tänkte alldeles för mycket och det kanske skulle hjälpa om jag berättade mina tankar för någon så skulle jag inte gå och tänka lika mycket. Det hjälper inte alls, kan jag säga. I alla fall inte för mej.
- Melvin har gjort slut, nästan viskade jag.
- Vad sa du? varför pratar du så lågt för?!
Claire lät ovanligt irriterad.
- Melvin har gjort slut, sa jag igen och försökte säga det högt och tydligt.
Det blev tyst på andra sidan luren. Inte ens ett andetag hördes. Ett tag trodde jag nästan att hon lagt på. Men så hördes Claires röst igen.
- Varför då?
- Inte vet jag!
Jag kände mej tom och matt och vart smått irriterad för att hon frågade en fråga som "varför??!" i stället för att till exempel komma med en kommentar som:Fyfaan vad lågt! Att göra slut sådär rätt upp i nyllet precis när du tänkt göra slut!
Det var sådana komentarer man oftast hörde från Claires håll. Hon skulle nästan alltid ha synpunkter på allt och nu frågade hon "varför?". Som om jag skulle veta det!!
- Ta det lugnt, sa hon. Du får mer och mer känslostormar tycker jag. Är det puberteten eller?
- Va?! for det ur mej. Han gjorde slut! Kan du inte bara få in det i din lilla skalle??! Det har fanemej inget med puberteten att göra!!
Jag var knallröd av ilska men samtidigt skämdes jag. Jag ångrade att jag tagit i så, men att fråga om det var puberteten var det dummaste jag kunde komma på som en kompis skulle säga vid ett sånt här tillfälle. Jag skämdes över mej själv. Visserligen hade jag ju kommit in i puberteten men jag tillhörde ju inte den delen som liksom var mäst utvecklade. Claire själv var ganska så välutvecklad och när vi var i 12- årsåldern då de allra flesta började utvecklas var jag på efterkälken och Claire brukade reta mej på skoj för att jag var så "liten". Jag tyckte illa om henne då. Men hon var min bästa kompis och jag hade inte så många vänner som henne. Nu när vi var 14 hade både hon och jag utvecklats lite mer, men jag var ju fortfarande "minst".
- Förlåt då, sa hon lågt.
Jag tyckte jag hörde ett lågt fnitter i luren. Det lät som om någon annan bakom Claire satt och skrattade.
- Vem är det som skrattar? frågade jag försiktigt, rädd för att någon annan skulle ha hört mej i luren.
- Ojdå.. hm.. alså det är bara tvillingarna som leker med hunden... sa Claire och försökte låta ointresserad.
Men jag visste att Claire hade en egen telefon inkopplad i sitt rum och när hon fick den så satt hon som klistrad vid den och pratade aldrig i någon annan telefon än den hemma hos dom. Och hennes 3:åriga småsystrar brukade aldrig få vara i hennes rum.
- Men dom brukar väl inte vara i ditt rum...? sa jag.
- Nej, men jag gjorde ett undantag, sa Claire och jag bestämde mej för att lita på henne.
- Förlåt om jag lät arg förut... sa jag och försökte låta som om jag verkligen menade det.
- Det är lugnt, sa hon bara. Jag måste snart lägga på så blir det det rosa eller det vita linnet? Vilket tycker du?
Lägga på? Hon hade aldrig sagt förut att hon måste lägga på. Hon kunde prata i timmar om hon bara hade lust. I vanliga fall var det jag som brukade säga att jag måste lägga på för att pappa tjatade om de höga telefonräkningarna som vi får mestadels tack vare mej.
Men jag sa inget om det utan sa bara:
- Jag vet inte.. Du passar i båda, men jag skulle nog ha valt det vita.
- Okej, sa hon. Jag vet ju att du inte riktigt är paljett-stilen med krimskrams och rosa och sådant... men men..
- Mmm... sa jag och visste att hon ändå skulle ta det linnet som jag tyckt, för det gjorde hon alltid.
Sedan lade vi på och jag såg på klockan att den hade blivit kvart över åtta. Jag tänkte att jag ville vara så pigg som möjligt första dagen i skolan och gick in i badrummet och borstade tänderna och sedan gick jag till sängs. Men jag visste att jag skulle ha svårt att somna. Jag låg under tecket och skruvade på mej fram och tillbaka och försökte släppa tankarna på Melvin och telefonsamtalet. Vad hade han menat med "det har hänt en del grejer under sommaren"...? Hade han blivit kär på nytt? Hade han listat ut att jag tänkt göra slut med honom och ringt och gjort slut med mej bara för att inte själv bli så sårad som han kanske trodde att han skulle bli...?
Kom han ens ihåg att vi vart ihop i ett helt halvår? Kom han ihåg hur kär han varit i mej? Kom han ihåg när han själv kom fram helt nervös och frågade om jag skulle kunna tänka mej att vara i hop med honom? Alla samtal vi haft? Den allra första bion vi var på tillsammans?Alla de roliga saker vi gjort? Kom han över huvud taget ihåg mej? Festen, pratet, skrattet, glädjen, spänningen?
...Kyssarna...?
Kapitel 2
Svaret är kortfattat. Nej. Det första jag såg när jag kom till skolan var en glad Melvin som gick hand i hand tillsammans med en blondin med massor av smink och kortkort kjol på sig. Min första tanke vet jag inte och det ilade inte till i kroppen som det gör när man är svartsjuk och förstår att någon har ljugit en rakt upp i ansiktet. När jag såg dom vart jag ju såklart ganska chockad och förstod att allt vi hade gjort tillsammans var som bortblåst. Svartsjuk är nog inte rätta ordet, för jag hade ju velat göra slut med honom också, men jag var ganska sur på honom för att han hade ju sagt att han inte orkade med att passa upp en flickvän och nu gick han här hand i hand med en annan tjej.
Svaret var liksom hur lätt som helst. Han hade helt enkelt börjat tröttna på mej och börjat träffa någon annan och nu fick hon ta min plats som kärleksoffer. På ett sätt tyckte jag synd om tjejen när jag tänkte på att hon också kanske skulle få vara med om samma sak. Sedan började jag fundera på om dom hade vart tillsammans länge bakom min rygg medans jag och Melvin vart ihop. Plötsligt tyckte jag inte så synd om tejejen längre.
Sedan kom jag att tänka på att jag aldrig hade sett henne tidigare. Hon måste vara ny här för i år. Undrar vilken klass hon hamnar i.
I den skolan som jag gick i, Frödingeskolan, är det så att vart annat år blandas alla parallellklasser med varandra och bildar nya klasser. I år hade klasserna blandats igen. Förut gick jag i 7D. Nu skulle jag börja i 8A. I samma klass som jag gick också Melvin och Claire och sedan de två pluggisarna Frida och Helen. Det var alla från våran gamla klass. Sedan var det bara andra elever från de gamla paralellklasserna.
Plötsligt började jag tänka på Claire. Hon hade ringt till mej tidigt på morgonen och sagt att hon inte kunde gå med mej till skolan, som vi alltid brukade göra, för att hon var tvungen att lämna tvillingarna på dagis innan. Jag hade erbjudit mej att följa med men hon hade protesterat och sagt att det går fortare om hon gick själv. Så vi bestämde att vi skulle ses i skolan i stället och nu stod jag här och höll utkik efter henne. Det gick några minuter. Jag tittade på Melvin igen och försökte möta hans blick och se om det skulle bli nån skildnad, men han ignorerade mig totalt. Eller så hade han inte märkt att jag stod här. Blondinen han hållt i handen var plötsligt försvunnen.. Jag kollade omkring på skolgården, men kunde inte se en skymt av henne. Tittade på klockan. Tio minuter kvar till första lektionen. Sedan plötsligt från ingenstans dök Claires bekanta ansikte upp framför mej. Men inte direkt framför, utan 10 meter ifrån mej ungefär och hon log med hela ansiktet och gick mot mig. Jag log tillbaka och vinkade. Men precis när hon var så nära att hon kunde ge mej en kram fortsatte hon vidare förbi och fram till blondinen som jag sett gå hand i hand med Melvin och kramade om henne.
- Heeej Samara!! Fan va länge sen! åå.. hur är det me dej!?? hörde jag henne utropa av glädje.
Min förvånade blick vandrade från Claire till blondinen som svarade:
- Heeej Claire! My biatch! jo det är bara fint! och med dej?
- Ååå, du anar inte vilken sommar jag haft! sa Claire och blinkade med ena ögat.
De båda skrattade och började tillsammans gå in mot skolbyggnaden.
Det blev för mycket för mej. Jag gick fram till Claire.
- Hej , jag väntade på dej Claire, men du kanske glömde..? sa jag.
När Claire hörde min röst vände hon sig förvånat om och tittade urskuldrande på mig.
- hej Cristy, jo.. jag vet.. eller jag mena jag glömde och tvillingarna är så jävligt jobbiga och gnälliga att det tog hundra år att komma till dagis och hit.. ehm.. Det här är Samara föresten. Vi har känt varann sen i somras då vi träffades på ridlägret.
Samara granskade mig uppifrån och ner. Hon tittade på mig utan någon särskilld blick. Hon sa inget.
- Hej, sa jag.
Samara svarade inte. I stället ringde skolklockan och vi fick skynda till våra skåp och hänga av oss ytterkläderna och springa till första lektionen. När Claire tog av sin jeansjacka såg jag att hon hade tagit det rosa linnet. Inte för att jag brydde mej men.. Det var inte likt henne att inte ta de kläderna som jag föreslagit.
Samara sprang förbi mig och fram till Claire. Hon viskade i Claires öra och båda skrattade åt det hon sagt. Jag skyndade mig fram till dem. Men då vände sig Claire om och tittade förvånat på mig.
- Ska inte du gå och snacka med Melvin? frågade hon och gjorde en gest mot Melvin som stod och snackade med några killar längre bort i korridoren.
Jag stirrade på henne. Vad menade hon? Jag skakade på huvudet och stirrade ner i marken.
Hon tittade på mig ett tag, men sedan drog Samara henne i armen och de gick vidare. Men innan hon vände sig om och började gå kunde jag inte undvika ett leende i hennes ena mungipa. Ett leende. Ett hånfullt leende som betydde övertag.
Kapitel 3
- Hej allisammans! Och välkomna till den nya terminen! Hur känns det att börja skolan igen? frågade Ms Cuintiqus.
Inget svar. En del suckade, andra låtsades inte höra.
Men så hördes en röst:
- Jag tycker att det är jätteroligt!
Var det min röst? Nej. Det var pluggisen Helens röst och hennes kompis enögda Frida nickade instämmande.
- Så roligt! Ja, det är bra att ni är possitiva! För den här terminen är det ju betyg som gäller..! Så passa er, skrattade Ms Cuintiqus och blinkade med ena ögat.
Det kändes på hela stämningen i klassrummet att alla tänkte samma sak; Alla dessa överdrivna lärare som måste låtsas att vara glada över den nya terminen och få tillbaks alla vidriga elever som de är tvingade att lära ut en massa saker till och få skitdålig lön...!
Frödingeskolan är inte den bästa, måste man säja.
- Hur känns den nya klassen nu då allisammans? Ni känner ju igen alla sen tidigare, men ni har kanske aldrig talat med varandra. Nu när alla paralellklasserna är blandade hoppas vi på en lugnare och för hoppningsvis bättre termin det här året.
Jag suckade. Lycka till, tänkte jag och tittade på min så kallade nya klass och märkte att 7b:s gamla bråkstake och hans fåniga polare gick i samma klass som Leffe, 7a:s vidrigaste bråkstake och tre av hans fyllekompisar. Sedan satt Rebecka, känd för att röka mest av alla på skolan, och hennes fåniga fjortiskompisar samt pluggisarna Helen och Frida och sedan jag, Claire, melvin och Samara i klassrummet. Tillsammans allihop skulle vi bli 8a.
- Vi känner inte alls igen alla i klassrummet! utropade Melvin och pekade på Samara. Hon är ny!
Samara tittade irriterat men med ett leende på Melvin och gav honom fingret när inte Ms Cuitiqus såg. Melvin såg inte ett dugg sårad ut, utan mer lycklig över att vunnit allas och framför allt Samaras uppmärksamhet. Jag ville inte se mer. Det gjorde för ont. Eller ont kanske är fel ord. Men det var jobbigt med tanke på vad han sagt under telefonsamtalet.
- Ja, det stämmer! Vilken tur att du sa det Melvin! Vi har ju en ny elev här den här terminen. Samara Tipoolson. Vill du vara vänlig att komma fram och ställa dej här så att alla kan se dig?
Samara såg besvärad ut men hon gick ändå nonchalant upp och ställde sig brevid läraren vid katedern.
- Det är jag som är Ms Cuintiqus och ska bli din nya klassföreståndare för i år, sa Ms Cuintiqus och sträckte fram handen mot Samara som motvilligt tog den i sin hand och hälsade.
När de släppt varandras händer sa Ms cuintiqus:
- Vill du berätta lite om dig själv? Känner du några här i klassen redan eller är du helt ny?
Samara såg nonchalant ut och drog handen genom det blonda håret och suckade. Det såg bitchigt ut tyckte jag men ändå.. vackert på något sätt.
Jag hörde några killar i Leffes gäng som viskade med vanadra..
- fan va het man kan va då... Alså hon är min!
- Glöm det.
- Lägg av grabbar, hördes Leffes röst.
Jag suckade för mig själv. Så Samara skulle bli klassen poppis nu också.Som en beställning klappad och klar var hennes status redan färdig.
- Jag heter Samara och flyttade hit i somras. Av en slump bodde Claire här och vi blev kompisar på ett läger i somras och gick på en massa fester tillsammans och min morsa fixade så jag och Claire skulle komma i samma klass.
Jasså det var så det var? Claire hade inte sagt nånting om fester och att hon träffat Samara över huvud taget. Jag kände mig liten och omedveten om väldigt mycket...
- Nämen så trevligt då! hördes Ms Cuitiqus ljusa stämma. Då passar det väl bra att du och Claire jobbar i samma grupp nu då under grupparbetet vi ska göra den här lektionen. Så om du går och sätter dig där hos Claire och Melvin och Leffe också, så kan ni fyra jobba ihop. Och sedan ni fyra där borta...
Samara log mot Claire som log tillbaka och de satte sig bredvid varann och Leffe och Melvin kom också.
Jag kände mig oerhört avundsjuk. Aldrig förut hade jag känt något liknande men nu gjorde det ont i bröstet när jag såg Claire sitta bredvid Samara och Melvin.. De satt där borta och skrattade och snackade precis som om de känt varann rätt så länge. Jag hörde Melvin härma Helen när hon sagt "Jag tycker att det ska bli roligt!" fast med mycket mer tillgjord röst. Alla skrattade i gruppen.
Jag blev placerad i en grupp med Frida och Helen och sedan Sebastian, en i Leffes gäng. Det kändes i hela kroppen. Den här lektionen skulle bli lång.
Kaptel 4
När lektionen äntligen var över och kortrasten började kom inte Claire fram till mig som hon brukade. Hon satt kvar vid bordet där Samara, Leffe och Melvin satt och snackade högt så alla hörde om hur hon och Samara haft skitkul på stan och när de gjorde bort sig i omklädningsrummet på HM. Alla skrattade åt skämten och lyssnade. Jag kände mig osynlig för ett kort ögonblick, tills jag bestämde mig för att gå fram till bordet där de satt. Claire var trots allt min kompis också. Men när jag börjat gått tre steg såg jag hur Sebastian och resten av Leffes gäng också kom fram till bordet och satte sig. Sedan kom det från Leffe:
- Jo, hur vare att arbeta me dom i din grupp då Sebbe? Jag såg att du inte kom med några roliga personer precis.. tyckte nästan synd om dej vettu!
Vänta nu.. Sebbe var ju i min grupp.. tänkte jag förbryllat.
- ähhj fan.. De va skitjobbigt. Fatta vilka mesar dom va hela högen. Äkta pluggisar typ, skrockade Sebbe och Samara fnittrade till.
Jag hajade till. Stannade upp. Mötte Claires blick för en kort stund. Ville inte se mer. Ville inte höra mer. Gick därifrån. Claire sprang inte efter. Jag var inte ens förvånad.
Tiden gick. Lektion efeter lektion segade sig fram och jag hade bara suttit vid sidan om och tittat på när Claire och Samara suttit i centrum bland alla killar och skrattat och haft roligt. Till slut blev det lunch och sedan var det bara en lektion kvar.
Jag gick ensam till matkön och ställde mig. Så kom Claire och Samara med killgänget efter sig och ställde sig bakom mig. Samara stod bredvid mej och bredvid henne stod Claire och killarna. Jag sa inget. Samara sa inget. Jag tittade på henne för en kort stund och la saltgurka på den tomma tallriken. Samara mötte min blick och log elakt. Jag drog snabbt ner blicken. Tog snabbt för mig av spagettin och sedan köttfärssåsen. Samara tittade äcklad på mig.
- Uusch.. ! Hur kan du gilla saltgurka?? ! Det är ju fan det vidrigaste som finns! sa hon högt så alla hörde.
Jag tittade upp. Många stod och stirrade på mig. Generat började jag någon slags mummelförklaring om att jag inte brukade äta det, men att det var gott i bland.. Några skrattade åt mig. Bland annat kunde jag se att det var Melvin. Något högg till i bröstet. Jag tystnade och märkte plötsligt att Claire också tagit saltgurka, men diskret försökte lägga tillbaks den och hon lyckades utan att Samara såg. Jag sa inget. Det var väl bäst så, även om det var elakt. Jag menar, Claire är ju min bästa kompis.
Jag gick vidare till mjölkaotomaten och hällde upp mjölk i min mugg. Claire såg på mig. Jag tittade tillbaks på henne. Jag såg förbryllat på hennes tallrik. Där var då inte mycket mat. Pyttelite pasta och köttfärssås i en minimal hög.
Tanken slog mig. Bantade hon?
Hon vände sig om och gick tillsammans med Samara till ett bord och satte sig. Under vägen till bordet passerade de mig. Precis när de var som närmast mig stannade Samara och tittade misstroget på mig och sa lågt så bara jag hörde:
- Du, om jag vore du skulle jag strunta i mjölken. Det är ganska mycket fett i det, vet du, och jag skulle inte vilja bli.. hm.. mycket fetare.
Sedan gick hon vidare.
Jag kände en doft av ett parfymmoln i nån slags vind när hon gick därifrån.
Jag mådde illa. Den elaka kommentaren hade satt fart på min hjärna. Nu hade jag det klart för mig. Jag hatade henne.
Några sekunder senare gick Melvin och Leffe och killgänget förbi mig och satte sig borta hos Claire och Samara.
Det blev en plats över. Jag tvekade. Skulle jag sätta mig där elller skulle jag välja ett annat bord? Jag tittade på Melvin och Claire. Claire var fullt upptagen med att lyssna på skvaller från Samara och Melvin snackade med Leffe om snygga brudar. För en kort stund tittade Melvin upp på mig. Men han slog snabbt ner blicken och bytte samtalsämne.
Jag gick och satte mig vid ett annat bord. Åt sakta min spagetti och köttfärssås, drack upp min mjölk och tänkte på hur fet jag skulle bli.
Kapitel 5
När sista lektionen var slut och det var dags att gå hem tog jag snabbt alla mina nya böcker för terminen och stoppade ner i väskan och skyndade mig ut ur klassrummet. Jag hade fått nog av all falskhet och all uppmärksamhet som Samara ch Claire fått. Jag gick det fortaste jag kunde till skåpet, tog mina saker och stängde igen. Skönt att äntligen få komma hem!
Jag funderade på om jag skulle ringa Claire i kväll och prata ut. Det brukade vi alltid göra om någon mådde dåligt eller behövde prata. Och det behövde jag verkligen!
Plötsligt hörde jag Claire och Samara komma gående genom korridoren. Killarna hade stuckit hem och de gick och småpratade och hårprodukter och hur snygg Leffe varit i sin nya tröja under dagen.
Jag fick beslutsångest ett litet tag. Skulle jag gå fram till dom och snacka eller låtsas som ingenting och gå hem i stället och ringa Claire i kväll..?
Så plötsligt stod de så nära att de skulle se mig hur lätt som helst. Jag märkte en dörr till en toalett bakom mig och snank snabbt in där och låste om mig. En väldig urinstank slog emot mig där inne.
Vad nu? varför gjorde jag så? Jag kunde bara gått hem på en gång och så krånglar jag till det så här! Typiskt mej! Vad fjantigt egentligen.. jag tänkte precis låsa upp och gå ut igen, men så hörde jag :
- Men visst var Melvin skitsöt i dag..? Eller hur? Såg du inte vad gullig han var i morse precis när jag kom? Han höll mig i handen..
Det var Samaras röst.
- Gjorde han?? Det såg jag inte. Jag hade väl inte kommit då, sa Claire.
- Ååå... Jag älskar honom. Skulle han och jag passa tillsammans? sjöng Samara.
- Jadå. Ni skulle vara jättesöta.
Man hörde lite slammer från skåpdörrar som öppnades och stängdes och sedan hörde jag Claire säja:
- Men du vet väl att han och Cristy har vart tillsammans?
-Vah? Har dom?! Tur att det är över då. Han passar inte alls med henne.
- Näej, jag vet. Men går vi hem till mej i dag då?
- Ja, det kan vi väl, sa Samara.
Jag var helt chockad. Claire, min allra bästa kompis hade gått bakom ryggen på mig. Och inte heller kunde jag ringa i kväll om hon och Samara skulle vara tillsammans.
Jag mådde illa. Det sved i hjärtat.
- Okej, är du klar då, så kan vi gå? frågade Claire.
- Japp. Kom så går vi.
Jag hörde hur de gick bort i korridoren och sedan ut genom skolporten.
Jag öppnade toalettlåset och klev ut. Stötte pannan mot skåpdörrarna och kände hur tårströmmarna brände i ögonen. Så rann den första droppen nerför kinden. Sedan kom en till. Och sedan ännu en till.
Jag grät nu. Det kanske verkar mesigt. Men jag orkade inte med längre. Och det hade fortfarande bara gått en dag. Hur kunde allting gått så fel?
Jag började gå hemåt. Sakta gick jag.
När jag kom hem tog jag av mig skorna och en skällande Vipper flög emot mig. Jag klappade honom och smekte hans lurviga päls och gav honom sedan en hundgodis.
- Crist? Är det du? hörde jag en välbekant röst.
- Ja, pappa, suckade jag.
- Kan du gå ut med Vipper nu? Jag har så mycket att göra nu förstår du..
Det var ingen fråga. Det var en order. Allt efter skillsmässan mellan mina föräldrar skett, har allt blivit så mycket jobbigare och pappa har svårt med att betala avgifterna och räkningarna. Han jobbar hemifrån eftersom vi har hund och därmed får han mindre i lön eftersom han inte är tillgänglig på kontoret. Mamma som borde hjälpa till med min försörjning skiter i livets kostnader och pappa vill aldrig tala om henne. Pappa brukade säja att både mamma och Fabian hade problem med ansvaret. Jag förstod inte då vad han menade, men det gör jag nu. De skiljdes när jag var sex år och det enda jag minns av det var att mamma som var väldigt ung rymde med någon utländsk kille till ett annat land där hon skaffade sig nytt namn och adress och lämnade det förflutna långt bakom sig. Samtidigt efter allt detta skett orkade inte min 23-åriga storebror Fabian med mera, så han flyttade hemifrån och sa aldrig var. Jag älskade honom mest av allt och han var min enda vän. Det visste han också, så därför gav han bara mig sitt telefonummer och sa åt mej att gömma det långt ifrån pappa, så bara jag kunde använda det.
Sedan var det bara jag och pappa kvar. Pappa hade fullt upp med jobbet och obetalda räkningar att han inte hade tid med mej. Jag var alltid ensam och pappa märkte på mig att jag skulle inte bli som andra barn när jag blev äldre om jag inte hade en vän som jag alltid kunde vara med. Därför skaffade han Vipper även fast han inte hade tid eller råd. Han ville mitt bästa och det kommer jag alltid älska honom för.
Jag tog Vippers koppel och vi gick ut. På ett sätt var det skönt att ha en hund att gå ut med. Man kunde alltid tänka, på alla de långa promenaderna med jycken. Bara gå hur långt som helst och reda ut allt som snurrade i huvudet. Vipper skulle alltid vara min vän. Han gick inte att bråka med. Han är min absolut finaste och snällaste kompis jag någonsin har haft. Den lurvigaste också.
Men det vart en ganska kort promenad i dag. Jag tänkte ringa Claire i alla fall. Det spelade ingen roll om Samara var där. Hon kunde lika gärna få höra det också.
När jag kom tillbaka var klockan halv 6 på kvällen och jag tog telefonen och bärde upp den på mitt rum. Jag tvekade. Men så slog jag Claires nummer och tryckte på grön lur och höll telefonen mot örat. Nu kunde jag inte ändra mej.
- Hej, det är Claire, hörde jag Claire säja.
- Ehm.. hej det är jag, sa jag.
- Jaha, sa Claire.
Det blev tyst. Sedan hördes Samaras nyfikna röst i bakrunden.
- Vem är det, Claire?? hallå.. vem är det?
- Cristy,sa Claire.
Samara fnittrade och sa:
- okej, säg allt hon säger sen, nu sätter jag på datorn.
- okej.. mumlade Claire. Vad vill du Crist? undrade hon sedan.
Det var inte alls rätt läge. Jag måste komma på något bättre.
- Jag.. jag undrade bara om vi fick några läxor.. mumlade jag.
FAN..! Kunde jag inte kommit på något bättre?
- Nej, klart vi inte får första dan, din dummer, sa Claire spydigt.
Fnitter hördes.
- okej, vilken tur då, sa jag.
- mm, sa Claire.
- Får jag prata? hördes Samaras röst i bakgrunden.
Jag svalde..
- Snälla snälla.. hahaha, gapade Samara i bakgrunden.
- öhm.. här kommer Samara, sa Claire och luren var plötsligt hos Samara.
- Hej, sa Samara trotsigt. vad vill du?
- Ingenting, sa jag.
-Vilken tråkmåns du är alså..! sa Samara spydigt.
Claires skratt hördes i bakgrunden.
- oj! melvin loggade in på msn! hördes Claires förväntansfulla röst i bakgrunden.
- VAHH? for det ur Samara. Jag måste chatta med honom!! hur lägger man på den här telefonen Claire?
- Du trycker på den röda luren. sa Claire.
- Okej.. hejdåra Cristy! sa Samara spydigt och ett långt pip hördes.
- Hejdå, sa jag.
Men det var inte riktigt tyst i luren. Jag hörde fortfarande Samaras och Claires röster. Svagt men ändå som om dom inte var långt borta från telefonen. Samara måste ha tryckt på fel knapp. Hon hade inte stängt av telefonen ordentligt. Pinsamt läge.
- hallå?! Hallå! ropade jag. Samara! Telefonen är inte avstängd! du tryckte på fel knapp! hallå!
Men ingen av dom verkade höra mej.
Jaha, tänkte jag. Lika bra att lägga på då. Men ändå kunde jag inte styra över min nyfikenhet. Jag höll kvar luren tryckt mot örat för att kunna urskilja vad dom sa :
- Fan va hon är tråkig alså! sa Samara. Hur kunde du egentligen vara kompis med henne förut?
- Jag vet inte, men hon var faktiskt snäll förut. Men man tröttnar så lätt på henne, hörde jag Claires röst.
Jag ryckte till. Det var mig dom pratade om. Jag ville lägga på, men ändå var det något som hindrade mifg från att göra det. Jag fortsatte att lyssna.
- Och i går då! Hon tyckte att du skulle ha ditt vita linne! Vafaan! Det är ju skitfult! Hon vill väl bara att du skulle se så ful ut som möjligt för att hon nån gång skulle få högre status eller nåt! fan va lågt! sa Samara irriterat.
- Mmm.. sa Claire. Men det var nära att hon kom på oss för hon hörde dig skratta i bakrunden. Jag var tvungen att skylla på tvillingarna!
Jag drog efter andan. Det var inte sant! Jag mindes telefonsamtalet under gårdagen då Claire ringt och frågat om hon skulle ha det vita eller det rosa linnet. Hon hade bara ringt upp mig för att driva med mig och i själva verket så var det Samara som hade fått henne att göra det. Jag ville skrika, gråta, slåss, sparka, döda! Fan för Samara ! Fan för henne! Och hur fan kunde Claire?!
- M.. jag vet, sa Samara. Och hon gick på våran plan med det där att vi skulle träffas på skolgården och låtsas som om vi inte sett varann sedan i somras!! haha .. Det var fett roligt att se hennes förvånade min!
De hade ljugit. De hade ljugit mej rätt uppe i ansiktet. De drev med mej. De drev mig till vansinne.
- haha japp.. Men! Kolla, vad Melvin skriver till dej på chatten!! fan va gulligt! jublade plötsligt Claire.
- .." Samara, du anar inte hur vacker du är. Jag älskar ditt leende. Minns du i somras? " läste Samara högt från dataskärmen.
- Vad hände i somras? undrade Claire.
Nu ville jag verkligen inte höra mer! Det här blev för mycket. Samara hade tagit allt ifrån mej. Både min kille och min allara bästa kompis! Jag hatade henne! Avskydde henne! Hur kunde någon vara så falsk?!?
Det sista jag hörde innan jag slängde på luren var något konstigt läte från någon som skrev på tangenterna på datorn och Samaras röst som sa:
- Åhh! du skulle vart me! Det var den veckan efter jag varit med dej på lägret. Jag var ute och festade på en klubb. Melvin var där och vi .. hångl.. KLICK!
Jag slängde på luren. Jag var blodröd i ansiktet av ilska och tårarna strömmade nerför mina kinder. Vipper kom in på mitt rum. Han såg direkt att det var något fel. Han kom och satte sig i mitt knä och jag stödde huvudet i hans varma mjuka päls.
- Jag älskar dej. Ingen kan ta ifrån dej från mej. Aldrig, aldrig nånsin! Du är den enda jag har. Du är min enda vän, viskade jag.
kapitel 6
Det var tisdag. Jag vaknade upp och kände en konstig känsla inom mig som jag aldrig känt förut. Jag visste varför.
Det var när jag tänkte på skolan som den växte sig allt starkare. Jag visste vad som väntade där. Men ändå inte.
Klev sakta ur sängen. Jag var helt slut i benen och alldeles stel i hela ansiktet. Gick ur rummet och vandrade sakta in till badrummet. Mötte den trötta vilsna blicken i spegeln från mig själv och insåg att jag måste somnat medan jag legat och gråtit. Håret var alldeles ruffsigt och i en enda stor knut, ögonen var uppsvullda och variga och på kinderna fanns torkade ränder kvar från mascaran som runnit under mitt gråtande dagen innan. Tigerränder. Tigerränder på kinderna av mascaran. Jag sköljde av ansiktet och gick och åt frukost, men kunde knappt få i mig någonting. En halv macka och ett glas juice. Vad var det med mig? Varför hade min aptit försvunnit nu helt plötsligt?
Jag visste att om det här men Samara aldrig hade hänt hade jag inte känt som jag gjorde just nu. Det hade varit precis som vanligt och jag hade längtat efter att få träffa Claire och att få vara tillsammans med henne. Som förra året. Då när skolan hade börjat var vi som fastklistrade vid varandra. Vi höll ihop jämt. Nu.. Nu visste jag varken ut eller in.
Gick en snabb promenad med Vipper innan jag dyster gick till skolan. Ensam. Claire hade slutat möta mig på det vanliga stället, vid gungparken, där vi brukade gå tillsammans.
Kände ett otroligt hat. För Samara. Och Claire. Men mest Samara. Samara hade fått Claire att ljuga för mig. De hade snackat skit om mig. De hade hånat mig och bedragit mig bakom ryggen. Och, de hade till och med fått Melvin att ljuga för mig.
De var inte mina vänner. Nu var de lögnaktiga och falska. De var idiot-flickor. Förkortat: i-flickor.
Dagen gick långsamt. Ingen pratade med mig. Jag pratade inte med någon. Lyssnade och iaktog bara. Såg i-flickorna stå i centrum över allt och hörde deras röster och kände deras blickar över allt.
Melvin var som ett plåster på Samara. Och hon verkade trivas med det. Claire hade sagt hej till mig på morgonen. Inget mer. bara ett snabbt hej och sedan inget mer. Jag hade inte orkat svara. Inte orkat le. Hade åtminstonde försökt vänta på ett förlåt, men inte det heller.
Satt nu i matsalen. Ensam. Eller, pluggisen Helen och enögda Frida satt vid mitt bord också. Men de var fullt inne i en vild diskussion om Vietnam-krigets historia och andra intressanta saker.
Jag suckade högt. Såg bort mot bordet där Claire och Samara satt omringade av killar. Melvin satt bredvid Samara och såg kärleksfullt på henne medans han och alla andra lyssnade på vad hon sa om sin underbara sommar...! Claire satt mitt emot Samara med Sebbe bredvid sig som höll armen om henne. Melvin viskade något i Samaras öra och hon fnissade högljutt. Leffe såg något sur ut. Jag undrade om inte han också gillade Samara. Antagligen. Jag mådde illa. Ville bara därifrån. Men plötsligt hände något märkligt. Jag hörde Claires ljusa stämma prata och alla böjde sig närmre för att höra. Sedan efter en stund började hela hopen gapskratta och Samara såg äcklad ut. Några av killarna blängde på mig och Claire såg nöjd ut över uppmärksamheten hon fick av det hon nyss sagt. Sedan hörde jag henne säga högt.
- .. Men hörni, det är det som är grejen ju. Cristy har alltid varit sån..!
- Ja, jag vet. Hon är verkligen ingen man vill ha, det var därför jag gjorde slut med henne, sa Melvin och och smekte Samara på kinden.
Och vid det tillfälle exploderade det i mitt hjärta. Illamåendet spred sig i kroppen och tårarna brändes ilsket under ögonlocken. Jag lämnade tallriken och sprang in på toaletten. Lutade mig över toalettstolen och hela lunchen rann ut tillsammans med tårarna.
Om man ändå bara kunde kräkas ut sitt hjärta så skulle det inte behöva göra så ont.
Tiden stod stilla. Min dunkande huvudverk ville aldrig sluta. Jag satt ensam inne på toan. En kvart hade gått. Tjugo minuter hade gått. En halvtimma hade gått. Till slut reste jag mig upp, låste upp låset och började gå mot skåpen. Jag hade missat minst hälften av sista lektionen. Jag visste att jag kanske hade överreagerat. Men aldrig förut hade jag vart med om något sådant här.
Det var i alla fall ingen idé att gå till lektionen nu. Kollade på den tickande klockan som hängde på väggen över dörren in till sjuksysters kontorsrum. 25 minuter och sedan var deras lektion slut och skoldagen med och alla fick gå hem. Skulle jag gå hem nu med det samma? Det kanske är bäst, så slipper jag möta Claires och Samaras blickar sen.
Men plötsligt mitt i mitt tänkande kom sjuksyster Eva ut genom kontorsdörren och när hon märkte mig stirrade hon förvånat på mig och sa:
- Men kära hjärtanes! Varför är inte du på din lektion?
Vad skulle jag svara..? Hjälp. Det här var jag inte alls beredd på..
Min hjärna jobbade snabbt.
- Jag mådde dåligt och tänkte att jag borde träffa dig... mumlade jag.
Ånej! kunde jag inte komma på NÅGOT bättre?
- Jasså, vad är det då då? frågade hon oroligt.
- Ehhm.. J.ja.. J-jag s-spydde... svamlade jag.
- Kom med in hit i sjukrummet så får du förklara.
Jag gick osäkert med Eva in i rummet där hon bad mig att sätt mig ner på en stol.
- När kräktes du? frågade hon.
- ..Efter lunchen.. sa jag tyst.
Hon tittade på mig. En blick som varade länge.
- Har det här hänt förut..? frågade hon. Eller.. Vill du kräkas eller bara kommer det?
Jag stirrade på henne. Nu trodde väl hon att jag hade bullemi eller något sånt!
- Nej, nej.. Det här är första gången.. sa jag. Det kom av sig självt.
- Okej, sa Eva och såg lättad ut. Har du haft ont i magen på sistånde? Det kan vara maginfluensa eller magsjuka eller något.
- Nej.. jag har inte haft ont i magen.. mumlade jag.
Det här kändes som värsta föhöret.
- Nehej.. Det var konstigt. Du som verkar vara en sådan pigg,duktig och allert tjej. .. Kan det möjligen vara så att du vart med om något som du aldrig vart med om förut och håller på att tappa greppet.
Jag tittade på henne. Kunde inte svara.
- ..J-jag vet i-inte.. sa jag.
- Nej, du behöver inte svara. men om det är något som du känner att du vill berätta så vet du ju att vi har otroligt bra kuratorer här på skolan..
Nu blev det för mycket. Hon fattade inte.
- Jag.. Mår bra alså.. Det är lugnt.. ehhm..
Jag reste mig svamlande ur stolen och började gå baklänges mot dörren.
- Jag är inte så säker på det jag, sa Eva lugnt. Men gå du, men innan du går vill jag att du tänker på en sak.
- Ja, sa jag tålmodigt.
- Det är aldrig fel att prata ut med en vuxen. Du kan ju tänka på det och om det är så att du känner att du verkligen behöver prata så kom tillbaka till mig så bokar jag en tid med kuratorn. Ingen mer än vi behöver ju veta om det, eller hur?
Jag nickade och gick snabbt ut genom dörren.
Andades ut.
Skolklockan ringde och efter några sekunder var korridoren fylld med elever igen. Dagen var slut. Jag gick mot skåpet, låste upp och undvek att titta på någon. Skåpdörrarna bredvid min öppnades och stängdes och de allra flesta gick hem.
Claire och Samara kom gående genom korridoren och pratade med varandra.
- Shit, det är ju typ nästan könsdiskriminering, kom det från Claire.
- Mm.. sa Samara och slängde med håret. Bara för att Melvin och Leffe snackade med mig fick dom båda kvarsittning, av Mr Gobenhunt, i en kvart och inte jag!
- Japp. Hahaha.. Du kan ju få alla förtrollade på din sida! skrattade Claire och blinkade med ena ögat.
- Man kan inte rå för att man är attraktiv ! skojjade Samara och båda skrattade.
Jag grinade för mig själv bakom skåpdörren.
- Men alla gillar inte mig! sa plötsligt Samara. Sebbe är ju hur kåt som helst på dig ju!
Claire blev skär om kinderna.
- Jag hörde nog det där! sa plötsligt Sebbe och kom fram till dem.
Han tog Claires ena hand och sa generat:
- ehhm.. Claire.. Har du lust att hänga med hem till mig och se på film eller nåt?
Samara gjorde en menande blick.
- J-ja.. varför inte? sa Claire generat men glatt. Jag ska bara hämta grejorna i skåpet så drar vi.
- Okej, sa Sebbe nöjt.
De dröjde ett litet tag innan de gick, men till slut var det bara jag och Samara kvar i hela korridoren. Jag hade inte rört mig ur fläcken sedan sista lektionen var över. Jag undrade varför. Samara skulle precis ta sina grejor och gå när hon plötsligt stannade.
Hon vände sig om och gick fram till mig.
Hennes starka parfymdoft gjorde att det stack i näsan. Sminket satt perfekt och det blonda hået glimrade bak på hennes rygg.
- Du, Cristy.
-J-ja.. svarade jag förbryllat och såg på henne.
- Du borde göra nåt åt ditt utseende om du vill komma nån vart, sa hon nonchalant.
- Jaha, sa jag bara.
- Claire gillar inte dej som hon gjorde förut vet du. Jag vill inte vara elak mot varken dig eller henne, men hon snackar ganska mycket skit om dig bakom din rygg vettu.
Jag stod tyst. Tittade åt ett annat håll.
- Hur som helst tycker jag synd om dig, sa Samara. Just därför får du komma på min fest på fredag. Tro inte att du är något nu, men just därför att jag tycker synd om dig får du komma. Okej?
Jag svarade inte.
- Du är feg, sa hon. Du svarar ju mig inte ens.
- Du tryckte på fel knapp under telefonsamtalet med flit va? sa jag plötsligt och undrade var jag fick mitt mod ifrån.
- hahah.. då du ringde och frågade om vi hade läxor menar du va? Såklart jag gjorde! Men det var ju för ditt eget bästa. Dess-
utom märker du ju själv att du tycker synd om dig själv. Melvin till exempel, han är galen i mig. Du lär aldrig få honom tillbaka. Det tror jag inte att du vill heller för du kan inte stå upp emot mig.
- Du e en jävla skit, sa jag lugnt. En stor jävla lögnhals.
Hon log.
- Tyck vad du vill, du gör det bara sämre för dig själv ditt as, sa hon och gick därifrån medans hon vickade på höfterna.
Jag spottade efter henne. Hon var vidrigt elak! Aldrig hade jag hatat någon så mycket!
- Det är tragiskt att du har det som du har det! Jag tycker synd om dig, därför står inbjudan till festen kvar! ropade Samara innan hon gick ut genom skolporten.
kapitel 7
Jag var förbannat arg! När Samara hade gått skulle jag precis ta mina grejer och gå då klassrumsdörren öppnades och Melvin kom ut och stängde inte dörren efter sig.
Han hade ju fått kvarsittning, slog det mig. Det här var kanske min enda chans att få snacka med honom. Jag tvekade. Han gick mot sitt skåp och öppnade.
- Melvin.. mumlade jag.
- Vah..? sa du nåt? frågade han.
- Ehhm.. jag behöver snacka me dig.
- Jaha, sa han.
- Varför ljög du?
- Jag har aldrig ljugit, sa han.
- Det har du ju! sa jag. Telefonsamtalet. Minns du inte? Du sa att du inte hade tid att passa upp en tjej just nu och nästa dag går du hand i hand med Samara!
- Vafan behöver du lägga dig i för?
- Jag vill veta, sa jag.
- Man orkar inte med sådana som du.. Samara är gudomlig. Man drömmer om såna som henne. Men du fattar inte för du är tjej.
Tårarna brände, men jag stod där jag stod.
- Tror du inte jag fattar? Så jävla dum är jag inte. Det var ju exakt så jag kände för dig... i början.
- Det är inte samma sak, sa han.
- Det är det visst.
Han suckade.
- Jag är ledsen, men nu är det som det är.
- Tror du inte jag är det då? frågade jag.
- Men lägg av! du vet inte hur jag har det! Jag pallar inte det här!
- Nej, jag vet inte hur du har det. Men säg det då.
- Du håller på som en jävla..
- Vad?
- Du, jag drar nu. sa han surt och drog på sig ryggsäcken.
- Vänta, sa jag. Säg hur du har det då.
Han var frustrerad. Stirrade ner i golvet. Stirrade på mig. Fick tårar i ögonen.
- Jag har det inte som du, sa han bara.
- Vet du hur jag har det? frågade jag.
Det dröjde. Svaret.
-.. Nej, klämde han fram till slut.
- Säg inte så då, sa jag.
Det blev tyst. Jag stod där. Väntade på att han skulle gå. Men han gjorde inte det.
- Det är bara det... När.. du och jag var tillsammans.. Det var jättebra. Verkligen jättemysigt..
Jag höll fast blicken på honom.
- ..Men..? fortsatte jag.
- Men... Sedan sprack det när Samara dök upp. Jag vet inte.. Jag gillade dig, och henne. Sedan hördes inte vi av på jättelänge under sommaren och under de dagarna var jag så mycket med Samara att jag verkade gilla henne mera än jag gillade dig. Det var så konstigt.. Ni två är så lika, men ändå helt olika. Med dig kunde jag snacka om vad som helst, men... du..hm.. döljer saker. Jämt var det någon slags ledsenhet mellan dig och mig. Dessutom började känslorna svalna liksom..
Samara är underbar.. Hon lyser upp och gör tillvaron mycket ljusare om du förstår vad jag menar...
Jag kanske borde säja till Melvin vad Samara just sagt till mig. Men.. Det skulle väl antagligen verka desperat på något sätt..
- Jag förstår, sa jag bara.
Han nickade. Tvekade i någon sekund. Tittade på mig och gick sin väg.
Nu visste jag. Jag gick åt mitt håll. Kom hem. Tog en sväng med Vipper. Tänkte. Tänkte på allt.
Livet är då lika förrvirrande som ränderna på en tiger.
kapitel 8
- Cristy! Det är mat, ropade pappa från köket när jag kommit hem från promenaden med Vipper. Jag böjde mig ner, tog av mig skorna och jackan och tog av kopplet från Vippers halsband. Vipper sprang glatt in i köket och satte sig vid sin tiggarplats inne vid köksbordet och slog på hundögonen. Han har riktigt fått in snitsen med det där tiggandet. Så fort pappa ser honom kan han aldrig låta bli att ge Vipper åt minstonde en liten bit.
Jag gick in i köket och satte mig vid bordet mitt emot pappa. Sparrissoppa var det till middag. Pappa tittade på mig.
- Hur är det gumman? Du ser lite blek ut.
- Det är okej, sa jag.
Aldrig att jag skulle berätta allt som pågick runt omkring mig. Det skulle bli för mycket för pappa. Han har redan en massa att tänka på.
- Det var länge sedan vid talades vid du och jag, sa pappa. Ja, riktigt länge sedan faktiskt.
Han tittade på mig och försökte möta min blick, men jag stirrade stillsamt ner i den djupa sopptallriken.
- Du vet att jag har så mycket att göra jämt.. Jag skäms över att vi aldrig kan få tid över, bara du och jag. Det är mest vid middagsbordet då och då jag har en chans att prata med dig om saker.. fortsatte pappa.
- Jag vet, sa jag. Du behöver inte förklara. Du har sagt det där många gånger.
Han tittade mig rätt i ögonen. Det grågröna stänket i hans ögon skimrade mot mina gråblå ögon.
- Förlåt, jag vet, sa han. Men jag tycker det är viktigt att du ska veta att jag älskar dig.
Jag sa inget. Vad skulle jag säga? Jag älskade honom också. Men det var för svårt. För svårt för de där tre orden att komma ut ur munnen. Stämningen inne i köket var förändrad för ögonblicket. Aptiten försvann plötsligt. Jag reste mig upp.
- Tack för maten, sa jag. Det var gott.
Jag ställde ner tallriken på golvet så Vipper fick slicka i sig det sista som var kvar ut sopptallriken.
- Är du säker på att du är klar? undrade pappa. Du åt ju inte ens hälften av vad du fick.
- Det är bra, det var gott, sa jag och gick ut ur rummet.
Pappa suckade.
Jag gick upp på mitt rum. La mig i sängen. Tänkte.
Om man ändå var en annan person. En annan människa i ett annat liv. Hade saker vart annorlunda då? Ja, det är klart. Så måste det ju vara. Om man ändå bara kunde byta liv med någon. Få prova hur det skulle vara att bara få vara nån annan än sig själv. Någon bra person. Någon omtyckt och självsäker och vacker. Någon som aldrig särskillt ofta behövde vara ledsen.
Jag kom på mig själv. Utan att jag riktigt menat det visste jag plötsligt vem min beskrivning passade perfekt in på. Samara.
Jag var nog helt enkelt otroligt avundsjuk på henne. Hon hade tagit allt som var mitt. Allt som jag älskade, förutom min familj.
Jag somnade där jag låg under täcket och tänkte.
Vaknade på onsdagsmorgonen av veckaklockan som ringde tätt intill örat. Jag hoppade till och for ur sängen. Märkte med ens att jag hade mina kläder på mig och inte pyjamasen. Tittade mig i spegeln och såg det svarta mascarakletet under ögonen som bildats medan jag sovit. Kände blöta fläckar under armhålorna och tänkte att det bästa just nu borde vara en varm dusch.
Gick in i badrummet, tog av mig alla kläderna och ställde mig i duschen. Njöt av de varma vattenstrålarna som träffade min hud.
När jag var klar tog jag på mig andra kläder och sminkade på lite mascara.
Gick ner och åt frukost och gick ut en snabb promenad med Vipper innan jag gick till skolan.
Jag ville inte till skolan. Var som helst utom till skolan. Men jag var tvungen.
Gick in genom skolporten och fram till mittt skåp. Låste upp och tog ut böckerna som behövdes till första lektionen. Det var 5 minuter kvar.
Jag såg mig omkring. Skulle precis börja gå mot klassrummet när jag såg Claire och Sebbe sitta omslingrade runt varandra och hånglade bakom några skåp. Sebbe märkte mig inte, men Claire fick någonting konstigt i blicken när hon såg mig. Hon blev generad men ändå såg hon stolt ut på något sätt. Jag gick vidare. Det blev något mellan dem i alla fall. Claire kunde vara lycklig. Hon hade en kille, en "underbar" kompis som gjorde henne populär och hon verkade inte sakna mig eller bry sig om mig över huvud taget.
Efter de första lektionerna var jag helt slut. Jag hade en sprängande huvudverk. Det var knappt så att jag kunde stå upp. I-flickorna hade vart i centrum som vanligt och inte en enda person hade brytt sig om mig. Det var kanske lika bra. Jag orkade inte med mer bråk även fast jag visste att jag egentligen var mitt i ett. Men bråket hade inga ord. Det var en ond cirkel men mig i mitten och Samara och Claire snurrande runt mig och killarna snurrande runt dem.
Det blev lunch. Jag stod i matkön. Då kom Samara och killarna plötsligt in och ställde sig bakom mig.
- Var har du Claire då? sa Kevin, en i gänget, till Samara.
- Hon har fullt upp med Sebbe för tillfället, sa Samara nonchalant. Jag tror de sitter på killtoan i ett av båsen och håller på.
Även fast jag inte ville kunde jag inte låta bli att lyssna på vad de pratade om.
- Jävlar, vad dem har kommit nära varann då. Snart är de väl av med oskulden också, skrållade Leffe och garvade.
Jag mådde illa en aning. Försökte att inte lyssna vad de pratade om och tog för mig av risotton.
- Nämen kolla här då! Melvin, din lilla kelgris från 7:e klass står här och tänker på dig. Ska du inte gå fram och ge henne en liten puss då? skränade Leffe och knuffade Melvin i ryggen.
- Vah? sa Melvin och stirrade på Leffe.
- Ja, jag hörde ert lilla samtal i går efter kvarsittningen om hur MYSIGT ni hade haft det tillsammans..! HAHAHA..
.. Var inte så elak mot Cristy! Ni två passar ju ihop som en bh och ett par patttar! fortsatte Leffe och garvade jätte högt åt sitt roliga skämt.
Jag ryckte till när jag hörde mitt namn.
Samara, iaktog händelsen och fnittrade lite.
Jag var knallröd och stirrade dödstyst ner i marken.
Melvin var okså knallröd och såg ut att skämmas oerhört mycket inför Samara. Det var hur tydligt som helst att Leffe bara vill göra sig hörd inför Samara och trycka ner Melvin som också gillade henne.
Melvin var vrålarg. Han fick blodsprängda ögon av ilskan och inom 2 sekunder var Leffe nerslagen på marken.
- Så är det inte alls det! skrek Melvin.
Sekunden efter kom lärarna och drog i väg med Melvin och Leffe reste sig shockad upp.
-..damp, mumlade han kaxigt.
Han drog lite på munnen och då plötsligt kom Claire och Sebbe in i matsalen hand i hand och frågade vad som hände.
- Melvin dampa på mig när ja berättade att jag hörde han å mesen Cristy prata i går, sa Leffe.
Claire sa inte ett ord och la inte en blick på mig. Men jag såg att hon ansträngde sig för att inte göra det.
Sebbe garvade och sedan när alla tagit mat gick de och satte sig vid ett bord.
Jag satte mig vid ett eget bord alldeles själv och lyssnade på vad de sa.
Leffe snackade med Samara om en massa saker som och hon verkade smått imponerad av honom. Han berättade högt så alla hörde när han gjorde trippelvolt med snurr på skateboardrampen i lördags. Sebbe och Claire snackade om filmen de sett i går och hur mysigt de hade haft och de andra killarna lyssnade och några verkade avundsjuka.
Sedan kom Melvin in i matsalen igen efter att ha blivit bortdragen av lärarna som hade läxat upp honom. Han såg förbannad ut och slängde snabbt upp mat på tallriken. Det blev tyst i matsalen. Jag märkte plötsligt att bordet där Samara, Claire och killarna satt var fullt och att det inte fanns några andra platser i hela matsalen, än de vid mitt bord. Jag svalde. Vad skulle hända nu?
Melvin såg sig surt omkring och sedan blev han osäker. Leffe satt och hånlog.
Tillslut gick Melvin och satte sig vid bordet där jag satt och busvisslingar hördes från bordet där Leffe satt bredvid Samara och de andra. Melvin såg ännu surare ut.
- Säg inte ett ord! fräste han åt mig och åt ilsket upp risotton på tallriken.
Det gjorde jag inte heller.
kapitel 9
Dagen gick långsamt, men tillslut var den över.
Dagen efter var en lång dag det med, men den var mer annorlunda än det jag börjat vänja mig vid nu.
Melvin hängde inte med Samara och Claire och killarna längre. Han höll sig på avstånd från dem. Antagligen på grund av Leffes kommentar i matsalen dagen innan. Han blev blossande röd om kinderna så fort han såg på Samara. Han skämdes. För det Leffe sagt. Det som Leffe sagt inför Samara och alla andra. Han skämdes. För mig. För det vi hade, en gång.
På morgonen hade jag inte tittat på någon, inte pratat med någon eller ens brytt mig om nånting. Höll mig undan, men ändå nånstans i närheten där Melvin var. Jag kunde inte dölja min nyfikenhet. Vad skulle hända nu? Nu när inte Melvin var med de andra längre.
Under lunchrasten satt jag ute. Satt på en sten på bakre skolgården en bit ifrån de andra. Tittade på alla de små lekande förskolebarnen som lekte i sandlådorna. Saknade den tiden. Då inga problem fanns. Då man inte behövde bry sig om utseende eller status eller nånting. Man hade bara roligt då.
Så plötsligt hördes en röst bakom mig. Jag kände igen den. Väldigt väl.
Det var Melvin.
- Hej du, sa han.
-..Hej, sa jag.
Han log försiktigt. Sedan såg han sig hastigt om.
- Det är ingen annan här mer än du va? undrade han oroligt.
- Nej... Det är det inte. Du behöver inte vara orolig för att de andra ska se att du snackar med mig.. suckade jag.
Han såg lugn ut. Log lite snett.
Han satte sig på stenen bredvid mig.
- Jag behöver prata, sa han.
- Jaha? sa jag.
-.. Jag kommer inte på någon annan än dig att snacka med eller.. ja, alså jag behöver verkligen snacka ut.
- Okej.
- Men inte här! sa han snabbt. Kom hem till mig klockan 4 i dag. Ingen av min föräldrar är hemma så det blir bara bra.
Jag tittade på honom. Det var länge sedan jag var hemma hos Melvin.
- Okej, sa jag. Jag kommer.
Han log. Gick sin väg. Jag satt kvar tills det ringde in.
De sista lektionerna segade sig fram. Men när de var över log Melvin mot mig, det sista han gjorde innan han gick. Jag kunde inte låta bli att tänka på att Samaras översminkade ögon just hade tittat på Melvin det ögonblicket och märkt leendet på hans läppar. Jag kunde inte låta bli att le. Där fick hon!
Hon såg sur ut, men samtidigt verkade hon undra varför han log mot mig eller vad han log för när han tittade på mig.
Hon viskade någonting i Claires öra och sedan vidare till Sebbe som nickade.
Jag bestämde mig för att skita i dem.
Jag gick hem och gick ut med Vipper. Klockan var 3. Om en timme skulle jag hem till Melvin.
Efter promenaden skrev jag en lapp till pappa och la inne på köksbordet om att om han undrade var jag var så skulle han ringa till min mobil. Sedan gick jag hem till Melvin. Jag plingade på och efter en halv minut öppnade han och jag kom in i hallen. Där var det ljust. Ljusare än sist.
- Har ni målat om? frågade jag.
- vah? ja.. Äsch det var länge sedan. Jag tror jag målade om här i hallen veckan efter du och jag var här senast och... började Melvin men avbröt sig.
Han såg generad ut.
- Det är lugnt, sa jag.
Vi gick in på hans rum. Där var det sig likt i alla fall. Den gamla affishen på tigern hängde kvar på väggen där den alltid hade hängt. Den var lite speciell den bilden. Det var Malvins favoritaffisch hade han sagt till mig nån gång för länge sedan.
Jag satte mig på hans säng.
- Föresten vill du ha bullar och saft? frågade Melvin. Mamma bakade i går.
- Gärna, sa jag och log.
Han gick ut i köket. När han kom tillbaka kom han in med en bricka med fyra, varma bullar och två saftglas samt hans gamla mamory-spel. Det doftade underbart!
Han satte ner brickan på hans sängbord och tog memoryspelet i handen. Jag tittade på honom. Han började skratta. Jag kunde inte heller hålla mig.
- Hahah..! Jag tänkte att du kanske hade lust och spela vårt gamla traditionella spel, sa han och blinkade med ena ögat.
Jag skrattade.
- Jo, varför inte?
Det var vårt traditionella spel. Varenda gång vi varit hemma hos honom har vi spelat det. Det är larvigt, det tycker vi med, men just därför är det så roligt. Det var vårat spel. Det spelet kunde vi bara spela tillsammans.
Vi satt där och spelade tre gånger om. Melvin vann två gånger och jag en.Vi larvade oss precis lika mycket som vi alltid hade gjort när vi spelade vårt Memory. Jag insåg hur mycket jag hade saknat det här. Hur mycket jag hade saknat Melvin.
När vi tröttnat på memoryt la vi oss ned på hans säng. Jag tittade upp i taket. Tänkte att det härligaste som finns måste vara att återuppliva gamla minnen. Melvin låg bredvid mig. Tittade upp i taket han med.
- Du? sa han plötsligt.
- Mm, sa jag.
- Visst har man saknat det här? sa han.
- Ja, sa jag.
Vi blev tysta. Sen kom jag på:
- Vad var det du vill prata om i skolan i dag då?
Han tittade på mig.
- Jag vet inte. Allt, tror jag, sa han.
- Okej, sa jag.
- Jag vet inte hur jag ska säga för att du ska bli ledsen men.. Jag är verkligen ledsen för att det har blivit så här. Liksom, vi, gänget och så du ensam.
Jag sa inget.
- Det är synd att vi gamla vänner bara splittras så där.. mumlade han.
- Men varför ändrar du inte bara på det då? frågade jag.
- Det är det jag försöker komma till... Det är liksom bara inte så lätt... det går inte riktigt. Hm.. Det är liksom.. Samara.. Hon är en så omtyckt ängel och en diktator på samma gång.. Jag vet inte hur jag ska förklara...
- Jag fattar, sa jag.
- Gör du? sa han.
- Jag kan inte va med för att Samara inte gillar mig, och om du skulle få med mig på något sätt skulle Samara tycka sämre om dig och det vill du inte, för du gillar ju Samara, sa jag lugnt.
Han blev röd om kinderna.
- Jo.. Det är väl typ så på ett ungefär.. mumlade han.
Jag satte mig upp.
- Förlåt, sa han och satte sig upp han med och la armen om mig.
Jag såg in i hans bruna ögon.
- Säg inte så.. Det gör ingenting bättre, mumlade jag.
- Men jag menar det verkligen, sa han. Det finns så jävla många saker jag behöver säga förlåt för..
- Vad menar du?
- Allt jag gör blir bara ett helvete.. sa han och jag såg på honom att det var för ansträngande för honom att fortsätta.
- Du behöver inte säga förlåt, sa jag. Det är okej. Vi är ju fortfarande kompisar...
- Det behöver jag visst! nästan skrek han.
Tårarna rann nerför hans kinder, men han fortsatte att prata.
- Det är inte bara dig jag har sårat. Jag är en pina för mina föräldrar med! Varenda dag får jag höra hur dålig jag är i skolan, hur ofullständig och ful jag är. Jag var ett misstag Crist! Ett jävla misstag! det var inte meningen att jag skulle bli född! Slagen blir jag med... men det är nästan orden som gör ont mest...
Jag stirrade på honom. Jag var helt stum.
Han fortsatte:
- Jag har blåmärken på armar och ben överallt efter alla slag.. Min mamma är aldrig hemma. Hon drågar ner sig på puben i stället... Hon blev fanemej gravid på fyllan! ..Pappa är alkoholist och.. varenda kväll kommer han hem full och börjar slå sönder saker och klagar på mig. Han behandlar mig på exakt samma sätt som alla andra saker han äger. Han slår sönder dem i bitar. Det är ett jävla under att jag lever...
Han tystnade. Snyftande och hulkade skakade han i hela kroppen. Det tjocknade i halsen. Jag grät jag också. Jag smekte hans hår och kramade om honom.
- Det är okej.. Du betyder så mycket för mig så du förstår inte.. Att dina föräldrar gör så mot dig är inte rätt, men jag kommer alltid att älska dig.
Han tystnade och tittade på mig fast tårarna fortsatte rinna.
- ... D-du .. ä-älskar mej? svamlade han.
Jag nickade.
- Det är inte som förr.. Men du är alltid den bästa vän jag har, sa jag.
Han log utmattad.
- Jag älskar dig med, sa han.
Det blev tyst en stund.
Sedan sa Melvin:
- Crist..? Du vet att det aldrig var meningen att såra dig igentligen när jag ringde och gjorde slut..
- Jag vet, sa jag.
- Du var den enda för mig.. Det var tack vare dig som jag höll mig vid liv, trots allting här hemma.. mumlade han.
Jag svalde. Skämdes. På grund av att jag fanns, levde han vidare och ändå hade jag mage att förut gå runt och tänka att jag tröttnat lite på honom och funderat på att göra slut! Jag var en jävla idiot..
- Jag gjorde slut när det var som värst hemma.. Jag var i slagsmål med pappa och han sa... att han skulle röja allt ur vägen som berörde mig. Allt som jag tyckte om skulle han ta ifrån mig... För.. att rädda dig var det bäst att göra slut... sa Melvin skamset och snubblade lite på orden.
Jag skämdes. Hur kunde jag gå och tänka illa om Melvin?! Och varför hade jag aldrig riktigt tänkt på hur han hade det? Varför hade jag aldrig brytt mig om att försöka se sanningen? Hur många frågor som helst utan svar dök upp i huvudet.
- Förlåt för att jag aldrig såg som det var... mumlade jag. Jag hade verkligen verkligen brytt mig om du hade berättat då... Det är klart att jag bryr mig nu med, men saker är inte de samma.
- nej.. Jag vet, sa Melvin. Jag borde ha berättat, men nu är det försent.
Jag nickade och sedan log jag försiktigt.
- Hur gick det till när du träffade Samara då? undrade jag nyfiket.
- Usch.. jag känner mig hemsk när jag pratar med just dej om det.. men om du vill veta så..
Jag nickade.
- Jo...Jag vet inte vart jag ska börja.. Men det blev för jobbigt hemma att jag inte ville vara här så då började jag stanna ute om kvällarna i stället. Det är hemskt.. Men jag hittade lite tröst i spriten jag fick tag i när jag var ute och så en kväll när jag var på ett ställe träffade jag plötsligt Claire där. Jag var ganska berusad men jag uppfattade att hon sagt att hon var där med sin kompis. Först trodde jag det var du, men sedan när jag blev presenterad för den där kompisen fastnade mina ögon på henne direkt. Samara var underbar.. Vi blev tillsammans under några dagar och det var härligt! Men jag mådde skit ändå, med tanke på vad jag gjorde mot dig. Men sedan efter typ 2 veckor slutade jag och Samara att ses och jag trodde att jag aldrig mer ilivet skulle få se henne igen och allt skulle bli som vanligt. Men så började hon i våran klass och jag kunde inte hålla mig ifrån henne då heller... Men nu är hon Leffes.. mumlade Melvin och hans blick mörknade.
Allt lät som en saga. Det kändes inte som verklighet. Men det var det, och det skulle ta sin tid att smälta det.
Plötsligt hördes ett ljudligt plingande. Vi båda hoppade till. Det var dörrklockan. Melvin tittade frågande på mig, men jag skakade på huvudet. Vem kan det då vara om det inte var Cristys pappa som skulle hämta henne? flög det genom Melvins huvud.
Han reste sig upp. Torkade av ansiktet. Det gjorde jag med.
- Vänta här så länge.. mumlade Melvin och gick ut i hallen för att öppna.
Jag satt kvar. Väntade.
Melvin gick tittade först ut genom fönstret för att se vem som stod utanför, för att sedan öppna. Men ytterdörren förblev stängd en stund till när Melvin såg vilka det var som var utanför.
Han ropade till mig:
- Cristy! ...Det är Claire, Sebbe och Samara som står utanför...
kapitel 10
okej.. nu e de så här.. den här novellen e inte klar än.. Jag skrev den för väldigt länge sedan.. kommentera gärna.. så jag vet om jag ska fortsätta.. :)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | vattendroppe - 3 maj 06 - 01:06- Betyg:  | | Jätte bra! Ja jag vill jätte gärna ha en fortsättning :D | | mamma91 - 1 maj 06 - 20:59- Betyg: | | den va jätte bra skriv en fortsättning, snabbt :) |
|
|
|
