Du var för ung för att dö - kapitel 6 |
Woho, ett nytt kapitel!
Väldigt segt kapitel, kanske. Händer inte mycket alls i denna
novell längre. Funderar på att pausa den och fortsätta på en annan,
som jag förövrigt håller på att skriva på nu, är på andra
kapitlet där.
Men aja, puss!
Jimmy
''För en gångs skull så kände jag mig faktiskt bra, iallafall bättre än vad jag brukar må och det kändes liksom väldigt skönt. Inte bara för mig heller för den delen, utan för min familj och mina vänner. Dem tyckte det var bra för dem att se mig så glad igen, även fast min kärlek dog för lite mer än ett halvår. Det här är ju iallafall en början, tror jag. Jag vet inte riktigt. Jag kommer nog aldrig glömma honom, han kommer ju alltid vara i mina tankar och i mitt hjärta, det är ju självklart.
Men kommer jag fortfarande se honom som en pojkvän tills jag dör? Det är en fråga som jag nog får vänta på att få ett bra svar på, sålänge får jag helt enkelt försöka leva vidare med mitt liv. Det kommer troligen ta ett tag, som jag har sagt flera gånger nu. Suck. Jag vet inte direkt vad jag ska skriva, för jag skriver ju ändå bara om onödiga saker, oftast. Eller jag vet inte, vad tycker ni? Onödigt att fråga, SE! jag skriver bara om onödiga saker.
Men iallafall, ska väl ta och börja skriva något lite intressant. Jag och mamma har blivit som förr, nästan. Jag kommer kanske inte prata om allt med henne, jag vill inte att hon ska lida med mig eller vara orolig för mig, för det är ju ändå lite onödigt, jag kommer ju inte ta livet av mig nu heller, inte när mitt liv börjar bli lite bättre än vad det var förut.
Jag ska försöka prata med Jocke nu också, få kontakten med honom som det var förut, prata med varandra varje kväll, det kommer nog kännas lite .. konstigt nu när jag vet att han är kär i mig och att han är Philips bror. Jag förstår egentligen inte för jag skriver detta, ingen kommer ju får läsa dett aändå. Dock funderar jag lite på att börja blogga, så alla får läsa det jag skriver. Tankar, funderingr, ja, det jag skriver här helt enkelt. Men jag vet inte vet riktigt om jag vågar gå ut med min historia, om mitt liv än. Så jag håller mig till detta tillsdess. Jag har haft tankar om att Philip aldrig var sjuk, att dem bara sa så, fast i och för sig varför skulle hans mamma ljug aomm att hans son var cancersjuk?
Jag tror inte direkt hon skulle säga till mig, personligen att han hade cancer. Jag kommer ihåg det, en dag kanske någon vecka, två veckor efter han hade berättade det. Jag gick till honom efter skolan och påvägen hem till honom mäter jag på hans mamma och som alltid är hon jätte trevligt och glad som alltid. Jag tittade bara rakt ut, på ingenting, bara kollade upp. Hon frågade om jag berättade, jag kollade på henne snabbt och vände tillbaka huvudet och kollade på ingenting, och nickade. Jag kanske borde ha glömt bort dessa samtal, men jag glömmer dem inte. När jag träffade philp den dagen, trå trodde jag att han skulle försvinna ifrån mig, han var så jävla svag där han låg, han kunde röra på sig.
Han svettades och andades konstigt. Han var så jävla svag, han kunde inte göra mycket alls. Jag trodde verkligen att han skulle dö, försvinna ifrån mig redan,. Jag var rädd, jag var inte redo för det än. Hans mamma kom hem efter en stund och sa att det lugnt, att han bara behövde vila och äta sina mediciner. Jag satt brevid honom hela tiden, tills han somnade och tills han vaknade.
Klockan blev dock ganska sent och min mamma hade ringt ett antal gånger och det var skola dagen efter. Hur mycket än bad till mamma att få stanna hos honom på natten, så fick jag inte det. Philip såg så.. jag vet inte hur jag ska säga det. Han trodde väl att jag skulle stanna hos honom, så att vi kunde hålla om varandra och säga att allt skulle bli bra. Vi båda saknade det, men vi visste att vi inte kunde göra det så speciellt mycket längre.
Men aja, jag kysste honom hejdå och sedan gick jag hem. Det var en av mina värsta dagar i mitt liv, utan den dagen han verkligen dog, på riktigt. Jag tror inte direkt jag skulle klara av om han dog redan då, när jag var brevid.
Jag skulle fan inte klara av det. För tänk er tanken att se er pojkvän eller flickvän för den delen, ligga i sängen och vara döende, cancer. Och sedan helt plötsligt, bara sådär slutar andas, hjärtat slutar bara slå sådär.
Skulle ni verkligen klara av att se det? Jag hade känslan hela tiden ''Om du slutar andas, Philip. Så slutar mina andetag också. Om ditt hjärta slutar slå, så slutar mitt också att slå.'' Men ändå sitter jag här och nu, lite mer än ett halvår har gått och jag lever fortfarande. Jag känner mig faktiskt ganska stolt, för jag sa till mig själv hela tiden att jag inte kan leva utan honom när det var jobbigt mellan mig och honom och jag visste inte om jag skulle göra slut eller inte.
Jag är helt seriöst jävligt glad att jag aldrig gjorde slut med honom. Men tänk, om jag hade gjort det, gått vidare och glömt honom, då skulle jag inte må såhär, skulle jag tro. Eller ja, vem vet, hans mamma hade kanske kontaktat mig och sagt att Philip hade dött av cancer eller något. Men det skulle faktiskt ha varit lite annorlunda. Det skulle inte ha varit som nu direkt. Jag skulle nog blivit ledsen över att han var död och troligen ha gått på hans begravning.
Men nu, jag klarar inte ens av att gå förbi kyrkogården utan att jag ens tänker på honom. Det gör så fruktänsvärt ont. Jag borde egentligen skriva något annat här, inte bara om Philip hela tiden.
Fast det finns inget att berätta, inte något jag kommer på nu iallafall. Jo, juste! Jag ska börja i skolan som vanligt, ta igen alla ämnen jag har missat och faktiskt försöka glömma bort honom, inte helt.
Men så jag slutar tänka på honom, så jag inte gråter hela tiden. Men nu måste jag sluta skriva, min bror och hans man har kommit hem från italien. Jag har nog inte berättat om att jag har en bror, han är faktiskt också bög, eller bisexuell. 25 år och är gift med någon kille som heter Matheo, ett väldigt fint namn om jag ska säga det själv. Jag antar att dem vill träffa mig, speciellt Matheo, som inte har träffat min familj utan Nathan, min bror då. Så jag ska sluta skriva nu.
En sak till; Jag vet att du sitter där uppe, Philip. Jag vet att du vakar över allt jag gör och jag är egentligen glad över det. Jag kommer fortfarande ihåg det där leendet, det sista leendet jag såg på dig och det var det finaste leendet jag någonsin hade sett i hela mitt liv, älskade ängel.''
|
|
|
|
