Resan |
Ring, hörde jag när jag satt framför datorn. Ring, ska du ta telefonen eller, skrek mamma. Nej hojtade jag tillbaka. Mamma svarade och sa några korta ord och gav telefonen till mig. Får jag aldrig vara ifred tänkte jag, innan jag svarade.
- Hej vill du tågluffa, sa pappa.
- Kanske det
- Bra, packa din väska och kom ner sa han glatt, så åker vi om två timmar
- Va!
- Då säger vi så, hej då
Det var en regnig dag i juni, sommaren verkade aldrig komma till Sverige. Alla fall inte till lilla Höör, som har regnat fyra dagar i sträck nu. På vädret sa de att det inte har regnat så här mycket sen 30-talet, som är typ stenåldern. Hela staden höll på att slumra ner i en sorts sommarvila, som bara en björn kan när det håller gå mot vinter. Förra veckan stängde den sista restaurangen i Höör, för att personalen ska till en lyxig semester i Spanien. Hotellen var på sin sista vecka innan de tog sommar uppehåll, allt var egentligen precis som vanligt i byn förutom att det regnade. Jag slängde ihop lite kläder i resväskan samtidigt som min mamma kom och väckte mig i mina tankar
- Varför bor vi inte i Hörby? till och med dem har två restauranger öppna på sommaren.
- Var inte löjlig nu, har du allt med dig föresten? sa mamma
- Ja, mumlade jag lite argt
- Jag har gjort lite mat så du behöver inte gå hungrig dem första två timmarna i alla fall.
Tåget kan inte åka pga. Det ligger för mycket vatten på spåret, hörde jag i högtalaren medan jag läste en månad för gammal kupé. Vi var på väg till Malmö och redan dem första milen blev det problem. Det här vad inte som vi hade tänkt oss, hörde jag pappa säga framför mig. Det blir väll första och sista problemet, för vår del. Men jag visste inte hur fel jag hade när dessa orden lämnade min mun. Pappa satt där med svart t-shirts och hade på sig blåa jeans medan han hade en Europa karta framför sig. Vart vill du åka hörde jag han sa, Italien svarade jag.
Vi vill åka till Italien sa pappa, vi hade till slut kommit fram till Malmö och var på tågcentralen och skulle köpa våra biljetter. Framför oss stod en ung vacker flicka som var runt 19 års ålder, hon var sommarjobbare och hennes sista kund för dagen. Medan hon knappade trött in vad vi hette och vår tågluffare biljett pratade pappa samtidigt oavbrutet, med henne. Hon svarade snällt och hummade lite på dem rätta ställena samtidigt som hon försökte få fason på datorn.
- Här har ni era biljetter sa hon tillsist och räckte fram dem.
- Kan vi åka hur mycket vi vill under två veckor för de biljetterna? Frågade jag
- Ja, sa hon trött
- Då tar vi första bästa tåget till Köpenhamn, tack för hjälpen tillade pappa, I samma veva gick vi ut mot tågen.
Vad är det här utbrast pappa, när han tittade upp från biljetterna. Hon har skrivit mitt namn fel och biljetterna är fel datum på utropade han, så hela kupén började titta på oss. Ta det lugnt det ordnar sig säkert. Vi satt nu på nattåget som var på våg till Berlin. Därifrån skulle vi till München och till sist till den vackra staden Venedig. Pappa tittade hypotiserat på biljetterna, innan han vaknade upp och sa att han skulle fråga konduktören vad vi skulle göra. Efter en stund kom han tillbaka och sa att vi får åka till den tyska gränsen sen fråga den tyska konduktören där om vi får stanna på tåget. Men det ska säkert gå bra vi kan ju inte bli utkastade mitt i en stad, för att det står fel datum på biljetterna tillade han, eller. Vi satt oroliga på tåget när vi närmade oss den tyska gränsen timme efter timme. Inte ens den vackra utsikten när vi passerade broarna mellan öarna i Danmark. Eller den lyxiga restaurangen på tåget, kunde göra oss på gott humör. När vi till sist kom till gränsen var vi näst intill vita i ansiktet. Vi fick flyta på oss för en tysk fritids klass, som kom skrattande in på tåget. Någon som minst av allt skrattade, var en blodsprängd tysk konduktör med valrossmustasch (som kunde spela Hitlers livvakt i en andravärlds krigsfilm) kom inspringande hojtande mot oss. Sa ticket på en brytande Tyskdialekt och pekade på datumet och sa finito flera gånger om. Jag och pappa var som förstenade, ska han rycka på handbromsen och slänga av oss nu mitt ute i skogen, undrade jag. Inte helt omöjligt så arg han var sa pappa skrämt. När tåget stannade utanför en liten stad, kom konduktören och nästan puttade ut oss från tåget slängde vårt bagage intill oss och förbannade oss på tyska.
- Jaha vad ska vi göra nu, sa jag.
- Vi får väll övernatta på något hotell, sa pappa och började gå ut från perrongen modstulet i den kalla natten
Nästa dag checkade vi ut från hotellet och fortsatte vår än så länge trassliga resa till Venedig. Vi gick ut till tåg stationen och tog första bästa tåg till Berlin sen skulle vi fortsätta till München och äntligen komma fram till varma soliga Venedig. Men det kändes som ödet ville någonting annat som jag inte kunde sätta fingret på.
- När ska vi ta tåget till München, sa jag tuggande på ett wienerbröd
- Klockan 11 på natten, ska vi åka sa pappa smaskande på en bratwurst
- När ska vi ta tåget till München, frågade jag.
- Klockan två om en timme alltså, sa pappa medan han tog en stor klunk kopp kaffe.
Vi hade kommit fram till Berlin och satt på stationen Hbf Berlin, åt en gourmérmiddag i tysk still. Servitrisen kom fram med notan medan jag tittade på kartan och pappa betalade måltiden. Utanför regnade och alla tyskar sprang surt förbi med sina portföljer utanför restaurangen. Det kändes som vi har haft otur med resan än så länge, fel datum på biljetterna, tåg som inte kunde åka pga. Vädret och regnmoln hela resan. Så här långt var ju inte precis som vi hade tänkt oss när man lämnade det kalla blöta Sverige. Samtidigt jag tänkte på allt detta gick vi ut till perrongen och hoppade in i första bästa vagn som det står nr 14 på och satte oss i kupén. Tåget som skulle ta oss till München skulle delas vid Frankfurt och den andra hälften ska åka till Bern i Schweiz, det var alltså viktigt att hoppa in i rätt del på tåget om man skulle komma till rätt stad och land, vi var helt ovetande om detta när vi äntligen slog oss ner i kupén.
Två timmar hade gått och vi var snart i Frankfurt där dem skulle dela på tåget. Vi hade hunnit köpa lite läsk och godis som vi snuttade på under resan, vi hade läst den tyska gratis tidningen för tredje gången. Vi hade pratat om alla ämnen som fanns att prata om, vi var med andra ord rätt så rastlösa på tåget. Vi kom fram till Frankfurt där vi väntade på tåget skulle fortsätta sin resa. Efter tjugo minuter började vi rulla igång igen, jag tittade ut mot fönstret och såg hur landskapet började förändras. Konstigt nog så började det bli lite mer grupperad stil lite mer bergigare. Jag hade föreställt mig München som gröna kullar med vida slätar. Efter 40 minuter kom vi fram till staden Mannheim, jag tittade på kartan började förstå det värsta.
- Du pappa, vi har nog satt oss i fel vagn. Vi är i Mannheim nu när vi egentligen ska vara i Würzburg. Pappa satt där och halv sov och hörde knappt vad jag sa. Jag fick säga det två gånger till innan han vaknade ur sin slummer
- Vad är det du säger påg sa han vättskrämd, som han precis blev väkt av dem ondaste mardrömmarna. Har vi tagit fel vagn eller, sa pappa frågande. Vänta jag ska fråga tågdirekttörn.
Efter en minut kom han tillbaks helt grå i ansiktet, sa att vi satte oss fel på tåget och vi fick hoppa av i Karlsruhe. Nu fick vi skynda oss på om vi skulle hinna ta tåget till München. Vi sprang ut ur perrongen och hoppade in i nästa tåg i sista sekunden. Efter 20 minuter fick vi göra samma sak och tillsist kom vi till München skärrade och var helt slut av all spänning, som omgivit oss när vi tittade på klockan minut för minut för att vi inte skulle missa det livsviktiga tåget. När vi väl var på stationen Hbf München var det 10 minuter innan tåget skulle komma. Vi gick halvspringande till avsatsen och pustade ut det sista nu skulle det bli skönt att sova tänkte jag samtidigt som jag steg på tåget med min packning i kvällsluften.
När jag vaknade morgonen därpå och tittade ut genom fönstret möttes jag av en stärkande sol och klarblå himmel. Druvrankor syntes vart man än tittade och i horisonten såg man klarblåvatten. Man kunde tro att man var i himmelriket om man inte kände hur magen knorrade av hunger. Just då kom pappa in med en härlig bricka nybackat bröd med tunn nyskuren salami till.
- Hur var natten? frågade pappa samtidigt han drack en stark kopp kaffe. Nu är vi äntligen i Venedig pratade han på och lutade mot sängen. Vad vill du göra när vi är där, åka på gondolerna eller titta i deras kyrka, sa han samtidigt han drack upp det sista ur sitt kaffe.
- Spelar ingen roll för mig huvudsaken är att vi äntligen har kommit hit, sa jag tuggande på min sista bit på mackan.
Det var varmt säkert upp mot 35 grader fram mot tolv. Men det var så sagolikt att vi hade kommit och så vackert, så det gjorde inget att jag fick gå röd i en vecka eller när jag brände mig på en magnet när jag badade.
- Ska vi åka hit nästa år också sa jag när vi satt på en uteservering och såg på en gondol som åkte förbi på kanalen.
- Kanske det men först måste vi åka hem, sa pappa medan han åt på en italiensk hemgjord glass.
Och det är en helt annan historia.
|
|
|
|
