Jag vill duga. Hur gör man? Del 7. |
Kapitel 7.
I sommar, om några få månader, har det gått ett år sen det senaste kapitlet skrevs. Inte mycket har förändrats. Jag har ännu inte lärt mig att älska, eller blivit älskad. Jag har ännu inte slutat skära mig, trots att jag försökt många gånger, men det slutar ofta i småsår och tårar. Jag vet ännu inte vem jag är, eller vilka alla andra är och vem man kan lita på. Jag har dock insett att detta är en period. Eller så har jag inte insett det utan intalat mig själv det. Huvudsaken är att jag tror det. Att det är en del av att vara tonåring att må såhär. Att det inte bara är jag, utan alla som känner såhär. Att jag inte är ensam, utan bara överreagerar mer än andra. Fast då stämmer min teori om min patetiskhet ännu bättre.
På någon nivå har jag mognat. Det har gått nästan ett år, jag har hunnit bråka med vänner, bryta vänskaper och stärka andra. Jag har lärt mig att inte blunda för de tecken på kärlek mina vänner faktiskt ger mig ibland. Jag har förstått att jag till viss del inte är helt oälskad.
Den allra största bedriften är nog att jag har dolt mina ärr. Att ingen har sett dem och, allra viktigast, att min syster inte har sett dem.
Visst, som vanligt har jag öst all min ångest ut över en av mina närmaste vänner (tack för att du finns, j <33), men jag har inte avslöjat det för någon annan och orsakat dem smärta.
Till hösten är det dags för gymnasiet och jag vet inte vad som kommer hända. Vet inte hur livet kommer bli och vad som kommer hända.
Det låter så stort, men bytandet av skola och inriktning är lite som att byta en hel fas i livet. Det är nu jag ska mogna, lära mig nya kunskaper och bestämma vad jag vill göra resten av livet. Jag tvekar ofta på om jag kommer klara det, men idag är en dag då jag tror att jag kan klara det. Och om jag tror det så kan jag nog det.
Allt beror kanske bara på inställningen? Vem vet.
Och trots att det i fredags blev mer ärr på låret och mer tårar i sängen, känns det idag inte så hemskt som det skulle kunna göra. Nu säger jag inte någonstans att det är bra att skada sig själv, vilket jag inte har sagt i huvudtaget, så det får ingen tro, men bättre än så kan jag nog inte förklara det.
Så nu är det några veckor kvar till skolavslutning, bal och sommarlov. Sen blir det nystart. Vem vet som kan hända?
|
|
|
|
