En svag doft av vanilj {Del 5 |
Hejsan hoppsan Lillebror :)
Det är lördag och solen skiner och jag har suttit i solen och solat och skrivit :) Jag är glad-fiskpinne och är ensam hemma.
Ber om ursäkt för att denna delen är smådålig i slutet, men jag ville bara få denna del av berättelsen överstökad så att jag sen kan gå vidare till det som jag verkligen vill skriva om xD Sorry
Har redan börjat på nästa del, så ni kan ju åtminstone hoppas på att den blir bättre.
Det gör jag xD
Kommentera gärna :) (A)
Kram <3
Julia
Del fem
Ain't gotta do nothin crazy
”Vad är det?” frågade Rasmus som hade lagt märke till mitt plötsliga uppstannande.
Jag svarade honom inte. Glodde bara dumt på Line och Emil som stod tryckta mot varandra några meter framför mig, och tycktes vara helt i sin egen värld.
Line stod i sina mörka jeans och vita linne, med det ljusblonda håret utsläppt och rakt hängande neråt, med kinden lutad mot min halvbrors bröstkorg. Han höll sina händer vid hennes midja, och hon hade sina vilandes vid hans nacke. Han stod lätt nedåtböjd, med munnen pressad mot hennes hår och under det mörka, lockiga håret såg jag hur hans blick vilade i golvet.
Jag tittade på Line igen. Hon stod med armarna om min Emil. Min bror Emil som alltid hade brytt sig mest om mig. Som alltid hade försäkrat sig om att jag kom hem säkert. Alltid frågade vilka jag skulle vara med på kvällen, och alltid frågade hur skolan hade varit när jag kom hem på eftermiddagarna. Emil, som tio år tidigare hade lärt mig smarta knep inför matteläxorna, och min Emil som lärde mig min första låt på gitarr.
Min Emil som alltid tagit hand om mig. Alltid försvarat mig i grälen med mamma.
Han stod nu med armarna om Line. Line.
Det såg ut som att det var henne han skulle ta hand om. Som om det var hon som från och med nu skulle få alla frågor om hur dagen hade varit. Hon som skulle få lära sig låtar på gitarren. Hon som skulle bli försvarad.
Att se honom stå och kyssa hennes hår, sådär mjukt som både han och Rasmus kunde göra med mig, fick det att kännas som att det var Line som skulle bli försvarad.
”Ellen”, mumlade Rasmus i mitt öra. Han hade följt min blick, förstått vad jag tänkte, och som vanligt räknat ut min reaktion. ”Gör ingenting dumt.”
”Jag ska inte göra något dumt”, sa jag och gjorde en ansats att gå emot dem.
Han stannade mig med en hand på min axel.
”Låt dem bara vara”, sa han nästan bedjande, och jag gjorde mitt allra bästa för att inte titta på honom. Jag var så säker på att han hade det där uttrycket i ögonen som han alltid hade när han bad mig att låta bli någonting.
”Varför skulle jag?” fräste jag irriterat och vände mot min vilja huvudet mot honom.
”För att Emil är tjugo år gammal och du är hans lillasyster”, sa Rasmus lugnt, fortfarande i mumlande ton och strök mig lätt över håret.
”Just det! Och Line är min bästa vän! Hur kan hon göra något sånt här mot mig?” sa jag emot honom, inte alls lika tyst och försynt som han.
Han andades in, ett djupt andetag.
”Har du inte märkt det här förrän nu?” frågade han och såg på mig som om jag var jordens mest efterblivna varelse.
Jag såg förbryllat från honom till Line och Emil, utan att förstå någonting. Jag hade inte märkt någonting förrän då, men var det så konstigt? Hade detta pågått en längre tid, och hur länge i såfall? Hade Line gått bakom ryggen på mig, och varit tillsammans med min bror utan att tala om det för mig, trots att hon visste hur speciell Emils och min relation var. Och hade Emil inte ens brytt sig om att försöka förklara för mig vad som pågick?
”Vadå?” frågade jag och såg misstroget på honom.
”Men det har ju varit uppenbart, Ellen. De har ju varit hur kära i varandra som helst”, sa Rasmus med ett litet leende som jag i vanliga fall skulle ha tyckt var charmigt. Nu var det bara någonting som retade upp mig ännu mer.
”Så du har vetat om det här hela tiden?” sa jag och önskade att han skulle svara nej.
”Det har bara varit en fråga om tid tills de skulle få ihop det”, sa han och strök undan en av mina hårslingor från mitt ansikte. ”Du borde vara glad för deras skull.”
Det var droppen för mig.
Min bästa vän hade varit kär i min halvbror en längre tid, och han i sin tur hade varit kär i henne tillbaka, utan att berätta någonting för mig. Jag ansåg dem båda vara mina absolut närmaste vänner, och ingen av dem hade ens nämnt detta för mig. Vad värre var att man pojkvän dessutom känt till alltihop utan att göra mig uppmärksam på det, och jag stod nu som ett fån och såg på hur alltihop gled ihop till en grå dimma.
”Fint!” snäste jag surt och vände mig om. Jag gick med ilskna steg rakt mot Line och Emil, men svängde av precis innan jag skulle ha gått rakt in i dem. I farten slog jag axeln i Lines ena sida, och jag hörde hur hon flämtade till av förvåning.
”Ellen!” ropade Rasmus efter mig, men jag ignorerade honom bara.
Alla hade ljugit för mig, utan att så mycket som att ens försöka få mig att förstå.
Jag hade inte blivit hälften så arg om de hade varit ärliga mot mig. Jag älskade Emil. Han förtjänade att få någon som var minst lika bra som han själv. Och jag visste hur länge Line hade väntat på att hitta den hon kallade för ”den rätte”. Jag skulle ha glatt mig för hennes skull också, om hon bara hade sagt någonting.
Men de hade gått bakom min rygg, i tron om att jag var en idiot och aldrig skulle märka någonting och de hade varit nära att få rätt.
Jag skyndade med ilskna steg ut ur vardagsrummet och greppade min jacka som låg slängd på golvet med ena handen, medan jag fångade upp mina skor i den andra. Jag slet upp dörren, och gick ut på gatan utan att bry mig om att få på skorna på fötterna.
Den knottriga och alldeles kalla asfalten skar in i mina fotsulor, men jag kände det knappt. Jag bara gick, ilsket, med ryckiga rörelser. Jag kunde inte få synen av Emil och Line så tätt intill varandra ur mitt huvud, och det störde mig eftersom jag inte ville tänka på dem.
”Ellen! Ellen, vänta!” hörde jag bakom mig igen, men jag gjorde inte som rösten bad mig. Istället lyssnade jag till de springande stegen som kom allt närmare, och önskade att mina fötter ville gå med på att öka takten.
”Rasmus, låt mig vara!” fräste jag ilsket och manade på mina ben.
”Ellen, lägg av. Du vet att det där inte är schysst”, tjatade han, från några meters avstånd efter mig. Jag kände hur ilskan bubblade upp lite inom mig, som vatten sjuder precis innan det börjar koka ordentligt.
”Vad som inte är schysst är vad de där två just gjorde mot mig”, protesterade jag, utan att bry mig om att vänta in honom.
”De tycker ju om varandra!” sa han, och jag kunde utan problem urskilja irritationen i hans röst.
”Det ger dem inte rätt att gå bakom min rygg.”
Jag hörde hur Rasmus småsprang ikapp mig, innan jag kände hans hand runt min handled, efter vilket han stannade mig, och tvingade mig att snurra runt så att jag stod med ansiktet vänt mot honom.
”Nu är du löjlig”, sa han och tittade på mig med allvarlig blick. ”Emil har alltid ställt upp för dig, och Line också. Du borde unna dem det här.”
Jag såg på honom och visste inte om jag skulle applådera eller bara slå till honom. Han stod framför mig och försvarade min halvbror och bästa kompis för att ha ljugit mig rakt upp i ansiktet.
Han föreställde min pojkvän. Var det någon han skulle försvara så var det väl mig?
”Varför gör du såhär?” frågade jag nästan chockerat.
”Gör vad?” kontrade han.
”Försvarar dem!” utbrast jag och for ut med handen i riktning mot huset vi just hade lämnat. Han stönade lågt och böjde någon millimeter på knäna innan han stod rakt igen och såg på mig med ögonbrynen hopdragna.
”Jag försvarar dem inte. Jag försöker bara få dig att förstå att det inte är något fel i att din brorsa tycker om din bästa vän”, sa han.
Jag blängde ilsket på honom och kände ilskan och besvikelsen växa.
”Jamen tack då, men det är inte din uppgift att säga åt mig hur och när jag ska bråka med Emil eller inte. Jag avgör det själv, och du har inte ett skit med det att göra!” spottade jag ur mig, och vände mig om för att gå därifrån igen, den här gången ännu argare.
”Det där var väl jävligt onödigt!” ropade Rasmus efter mig.
Jag brydde mig inte om honom. Fortsatte bara gå, medan hundratals tankar flög runt i mitt huvud.
”Ellen!” ropade någon, en ny röst, som inte var Rasmus. ”Ellen förlåt, jag menade det inte!”
Jag stannade upp, förvånad över att höra Lines röst och hörde hennes trippande steg när hon kom springandes emot mig. Hon passerade Rasmus utan att notera honom, och stannade en meter ifrån mig.
Ytterdörren till huset smällde igen, och jag lyfte blicken från Line precis i tid för att se Emil skynda efter henne.
Han kom fram och ställde sig ett halvt steg bakom henne, medan han tittade på mig med uppgiven blick.
”Ellen förlåt, jag borde ha pratat med dig men…” började Line, och såg ut att vara nära till tårar.
Emil la en hand på hennes axel, och tog ett kort kliv emot mig.
”Vill ni ha medlidande så kan ni prata med Rasmus, han verkar ha jävligt gott om det”, snäste jag och nickade menande åt Rasmus, som bara stod där och såg till hälften arg och till häften olycklig ut.
Sen vände jag mig om och gick ifrån dem, utan att bry mig det minsta om deras rop efter mig.
Jag orkade inte, ville inte och brydde mig inte om att lyssna.
De hade sårat mig. Till och med Rasmus.
Och jag var inte på humör att förlåta dem för det just då.
När jag kom hem la jag mig bara på sängen. Brydde mig inte om att byta om eller tvätta bort sminket. Jackan låg slängd på golvet och skorna hade jag dumpat ute i hallen. Mamma skulle bli skogstokig när hon kom hem från sitt nattskift på sjukhuset och hittade dem där.
Hela rummet snurrade och jag kände hur jag frös i min, eller mammas, tunna blus. Jag slöt ögonen hårt och försökte att inte tänka tillbaka på det som hänt ungefär en kvart tidigare.
Men det var som att bilden av Rasmus upprörda blick och ljudet av hans förebrående röst hade etsat sig fast vid min hjärna och vägrade att släppa taget.
Hade jag bara överreagerat? Var det inget fel med att Emil och Line, som skulle föreställa mina närmaste vänner, hade undanhållit mig detta? Var det inte fel av dem att tiga?
Jag vände på mig i sängen, och drog upp benen så nära hakan det bara gick.
Jag hade inte svar på alla frågor, och kände bara starkt att jag inte gillade det.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | filliponkan - 28 jun 10 - 01:11 | | jättebra, verkligen. men är det verkligen en sån stor grej? alltså att de blir ihop? <3 | | Sidewinder - 30 jun 09 - 20:49 | | Lite mer styckeindelning så man inte tappar bort sig hela tiden, men annars älskar jag denna :D | because - 25 jun 09 - 17:47- Betyg:  | | Skitbra! :D | | the-rose - 10 maj 09 - 13:54- Betyg: | jättebra novell älskar den, man vill bara läsa mer o mer ^^
du skriver riktigt bra! | | JessicaKarlsson - 10 maj 09 - 10:58- Betyg: | Du skriver verkligen fantastiskt bra och de är så jävla gripande.
det är såååå bra!!
mejlaaa! :D | | prickigthallon - 9 maj 09 - 22:31- Betyg: | Alltså, ååååh. You're on fire görl <33
Puss på att du är bäst :* | | Mp3 - 9 maj 09 - 21:50 | | som så många gånger tidigare sagt, du skriver fantastiskt bra och otroligt gripande. | | ofyndig - 9 maj 09 - 21:21- Betyg: | gaah gash . jag har absolut inga ord kvar !
Du skriver grymt, meraaaa ! | | Rosapapper - 9 maj 09 - 21:20- Betyg: | | Fyfan vad bra:D:D::D!! | | SilverAndCold - 9 maj 09 - 20:25- Betyg: | Har läst alla delar du hittills har lagt ut nu! :)
Kan inte säga annat än att du fortfarande skriver otroligt bra, sitter som fastklistrad och bara läser och läser och önskar att det aldrig ska ta slut. Lyckligtvis hade jag ju ett par delar att läsa efter den första. ^^
<3 |
|
|
|
