Min livsmening gömmer sig nu igen. 7. |
Jag försöker inte få denna novell bra,
så påpeka inte att den inte är det.
Jag vill bara ha något att skriva på, :) Kommentera iaf.
Jag saknar dig mer idag än igår,
jag saknar dig nog mer för varje dag som går.
Mitt rum börjar få slut på syre tror jag Johan,
för det är en sådan tung luft att andas här.
Fast det kanske bara är jag som har förgiftat luften med
en sorg en läntan och en saknad.
Det kanske bara är mina lungor som är lite dåliga
för stunden Johan.
Jag börjar få allvarlig panik nu Johan.
En sekund, två sekunder, tre sekunder, och så fortsätter det Johan.
Klockan, tiden, jag, allt och alla fortsätter utan dig nu Johan.
Jag saknar dig så Johan,
så otroligt mycket.
Det är söndag idag, imorgon är det skola igen.
En skoldag utan dig, flera tusen andetag
och flera hjärtslag
närmare sommarlovet,
som jag måste spendera utan dig igen.
Som förra sommarlovet,
och förr förra.
Som näst nästa,
och nästa sommarlovet efter det.
Johan,
allting börjar gå sönder nu.
Puss, jag saknar dig.
Och Johan?
Sade jag någonsin hur vackert ditt namn var
medans du fortfarande delade solstrålarna med mig,
fast det kanske blev vackrare när döden rörde vid det?
Johan.
|
|
|
|
