"Oväntad kärlek" *oneshot* |
Okej det här är en himla lång oneshot, bara så ni vet...
Jag tycker att ni borde kommentera om ni tar er tid att läsa
och jag uppskattar verkligen kommentarer, även kritik.
Tack <3
Oväntad kärlek
Det var sommar och det var sol. Du stod på bryggan med ryggen mot mig. Jag stod bakom dig, ungefär tio-femton meter. Din vältränade rygg lockade mig närmare. Jag tog bara ett par steg.
”Stop!”, du sa det tydligt och bestämt. Sedan vände du dig om. Ditt sommarblekta ljusa hår distraherade mig. Jag tog ett till steg framåt. ”Miranda!”, hans röst, varande mig från att ta fler steg framåt. Jag stannade, iakttog hans ansikte. Det var hårt, känslolöst. Ansiktsuttrycket skar som knivar inom mig.
”Hannes…”, jag viskade fram hans namn.
”Miranda…”, han upprepade mitt namn plågsamt. ”Kommer du ihåg vad som hände i somras, hur vi träffades?”, vilken idiotisk fråga. Jag skulle aldrig kunna glömma det.
”Ja?”, min röst viskade fortfarande. En rädsla spred sig i magen, jag svalde hårt.
”Kommer du ihåg?”, frågade han igen. Jag tänkte tillbaka.
…
Det var i början av sommaren, jag och min familj, det vill säga mamma, pappa och Anton min storebror och hans kompis Sonny, ändlände till våran stuga. Vår stuga ligger mitt i mellan Piteå och Luleå i en liten by, eller vad man ska säga, Rosvik.
När vi kom fram till den röda stugan, klev Anton och Sonny ut ur bilen. De började genast lasta av mopederna från släpet. Jag satt kvar i bilen med hörlurarna i öronen. När de packat in allt i stugan skulle jag komma in, inte fören det.
”Du får inte ha den där i garaget!”, mammas gälla trötta röst överröstade min musik.
”Men mamma…”, mer hörde jag inte för jag höjde musiken på min mp3.
Jag slumrade till en stund men vaknade eftersom det var som en bastu i bilen. Argt klev jag ut, och lite förbannad på mig själv för att jag inte hade tagit shorts eller kjol. Det var stekhett.
Jag såg mig omkring, våra stuggrannar hade inte anlänt ännu, det brukade inte komma fören en eller två veckor efter att skolan slutat, det var bara min familj som var här två dagar efter skolavslutningen.
Jag klampade högljutt på verandan innan jag klev in. Mamma stod i köket och pappa höll fortfarande på att lasta ut bilen. Jag muttrade lite och gick upp för trappan mot mitt rum, högts upp.
Det var ett litet rum, med träpanel som väggar. Taket sluttade, och jag hade bara halva vinden, den andra halvan var mammas och pappas sovrum. Det var ett fönster som lyste upp rummet. Luften var full av dammkorn, jag äcklades av bara den synen.
Det luktade konstigt också. Sådär gammalt och som om någon inte vart där på väldigt länge, men i och för sig det hade ju inte vart där på hela vintern.
I ena hörnet på höger sida av det lilla fönstret stod en säng, eller kanske låg en säng för den hade inga ben. Om den hade haft det skulle den inte få plats under taket. Under fönstret stod ett litet slitet nattygsbord. På den stod en tom vas, den var för det mesta tom förutom när mamma plockade några blommar och masade sig upp för alla tjugoåtta trappsteg för att sätta dem i min vas. Själv plockade jag aldrig några blommor.
På andra sidan fönstret stod en smal och hög byrå, det var precis så att den fick plats utan att skymma för fönstret. Bredvid den i det lilla utrymmet innan taket blev för lågt stod en skräpkorg utan påse.
Jag satte en påse i papperskorgen, redo för att användas. Sängkläder i sängen fast jag inte ville sova där och rullade ut den gröna mattan som inta alls matchade med resten av rummet, skrubben, skrymslet, vindan eller vad man nu vill kalla det.
Senare på kvällen när Sonny och Anton fått igång tv:n och vi alla satt och kollade så ska det låta sa mamma:
”Miranda ska inte du gå på den där grillfesten?”, hennes fråga överlumpade mig.
”Vadå grillfest?”, undrade jag. Egentligen var jag inte så sugen på att grilla men vad som helst utom att sitta här och mögla med päronen.
”Ja Sonny och Anton skulle gå…”, förklarade mamma. Pappa bytte kanal.
”När då?”
”Strax, tror jag…”, hon hann knappt avsluta.
”Jag följer med!”, utbrast jag och sprang de tjugoåtta trappstegen upp till rummet. Jag hade inte hunnit packa upp mina kläder och rotade ivrigt i väskan.
Det fick bli en ljus jeanskjol och ett svart linne som framhävde bysten, eller de bröst jag hade. Fast tänk om det skulle bli kallt? Det var ju trots allt vid åtta. För att förhindra kylan eller vad man ska säga tog jag en munkjacka, mörkblå, och för säkerhetens skull om jag skulle börja frysa om mina fötter tog jag på ett par hälstrumpor.
”Miranda!”, skrek Anton.
”På väg!”, hojtade jag tillbaka och kände ett sting av glädje skjuta i magen. Den här kvällen kanske inte skulle bli så tråkigt trots allt.
”Sådär…”, Antons röst överröstade Sonnys moped.
”Tack!”, jag var på väg att smita iväg.
”Vänta!”, sa han bestämt. Sonny stängde av sin moped. ”Du är bara femton, du ska inte dricka nått, för vi båda vet att det bjuds men du får inte säga till mamma och pappa. Du får inte smaka, okej?”
”Ja…”, men jag hann inte avsluta.
”Och du ringer till mig, jag skjutsar hem dig!”
”Det är inte långt hem, och som om du inte ska dricka. Jag vill inte dö, jag åker hellre hem med en uteliggare som är nykter.”, jag skrattade lite åt mitt eget skämt. Antons ansiktsuttryck förändrades inte alls.
”Jaja, Sonny kan inte dricka, han kör hem dig…”, jag sneglade på Sonny. Han var alltid ganska tyst i min närhet och han pratade aldrig med mig, skulle han köra hem mig?
”Ofta? Anton jag kan gå, det är inte ens en kilometer!”, jag protesterade. Sonny stirrade bara ner i marken och pillade på något på sin moped. Han kunde ju inte direkt ta illa upp.
”Sonny!”, sa Anton. Sonny tittade upp.
”Vad?”, aldrig förut hade jag hört hur gullig röst Sonny hade. Den snubblade liksom på något vis.
”Du kör hem syrran sen va? Du får ändå inte dricka…”, min bror var en skitskalle, en okänslig idiot! Sonny hade diabetes och kunde därför inte dricka, det var farligt. Men han var van vid att festa nykter. Eller hur man nu ska säga det.
”Jo jag gör de…”, han mumlade rätt gulligt. Han tittade på mig. ”Du ringer när du vill hem va?”
”Nummer?”, frågade jag. Herregud, jag frågade just en artonåring om hans nummer, jag borde vara överlycklig men jag hade inga sådana känslor för honom.
Sonny uppgav sitt mobilnummer och efter att jag för tusendegången lovade Anton att jag skulle ringa Sonny och inte dricka och inte dansa med fulla eller fula killar fick jag gå.
Det var svalt, på ett härligt vis. Det hade vart så vart så länge idag att det var skönt att kvällsluften smög sig omkring benen.
Jag sökte mig till brasan. Det spelades hög musik och det var fullt med folk. Och fullt med öl. Visst, jag hade smakat och så förr men aldrig blivit full och det var något jag inte tänkte bli. Så jag tackade nej, när en lång blond snygg kille räckte mig en burk.
”Tjena!”, en kille med en ölburk i handen dansad fram till mig. Jag stod mest stilla och började fundera på varför jag ens kom hit.
”Hej hej!”, jag sa det högt för att överrösta musiken. Men det lät otroligt töntigt och jag ångrade mig genast.
”Jag heter Kalle och det här är min fest!”, han log mot mig. Ögonen var lite glansiga, han var helt klart inte nykter. ”Vill du dansa?”
Jag hörde knappt det sista han sa men nickade, varför inte roa sig?
Kalle tog tag i min hand och drog mig närmare stereon. Vi dansade en bit ifrån varandra. Han var så full att han säkert inte visste vad han gjorde. Efter en stund när det blev en lugn låt, ursäktade jag mig och smet in i en liten stuga en bit bort.
”Hur kan han göra såhär mot dig? Nej mig! Hur kan han göra såhär mot mig!?”, en tjejs röst, sprucken. Hon grät uppenbart. Jag vände i dörren. Oturligt vis stod det en snubbe bakom mig och jag råkade springa rakt in i honom. Han föll baklänges.
”Oj gud! Förlåt!”, skyndade jag mig att säga. Killen reste på sig, han var inte full.
”De är lugnt.”, sa han och log lite snett mot mig.
”Nä, jag måste ju börja se mig om…”, jag log tillbaka mot honom. Han hade ljusbrunt hår. Och det såg ut som om han hade gråa eller blåa ögon.
Han skrattade.
”Jag heter Miranda, och du är?”, orden slank ur mig innan jag hann stoppa dem.
”Hannes, och jag ser att du inte är full. Varför inte?”, undrade han. Egentligen vad hade han med det att göra? Fast han snokade typ inte, han undrade bara.
”För det första…”, jag vet inte vad som tog åt mig jag bara pratade som om jag aldrig pratat förr ”… det smakar skit! Och för det andra min brorsa skulle slå ihjäl mig.”
Hannes skrattade ännu mer. Hans skratt klingade i öronen, hans tänder var raka.
”Och varför är inte du full?”, frågade jag. Jag skrapade med skon i marken.
”För att det är idiotiskt, och dumt och jag fattar inte vitsen med att vara full, man gör bara massa idiotiska saker. Om jag var full skulle jag inte kunna stå här och prata med dig då hade jag bara raglat omkring och säkert tafsat på dig, och det vore ju inte så bra eller hur?”, sa Hannes. Jag stirrade på honom, kan killar säga sådär smarta saker?
”Herregud!”, utbrast jag.
”Vad är det?”, Hannes började se sig omkring.
”Har du kommit på det där själv?”, undrade jag häpet.
”Kommit på vadå?”
”Allt det där du sa nyss!”
”Ja, men det är ju sanningen! Eller du kanske vill att jag ska tafsa och förstöra ditt liv?”, sa han och log mot mig.
Jag skrattade och log brett tillbaka.
”Nä, jag visste bara inte att killar kunde vara så smarta…”, jag började fundera på min brorsa.
”Då känner du inte så värst många killar eller hur?”
”Nä, typ bara min brorsa…”, erkände jag skamset. ”Och det är ju inte lite pinsamt!”
”Varför skulle det va pinsamt?”, Hannes började röra på sig och jag följde automatiskt efter. Han rörde sig mot brasan, jag sög ett tag på mitt svar innan jag svarade.
”Men gud, jag är femton och känner bara min brorsa som kille, det är ju inte lite konstigt. Fast jag är ju värsta tönten så…”
”Jag känner bara min mamma som är tjej, för dem i klassen räknas inte va?”, sa Hannes. Ljög han?
”Ofta?”
”Jo, varför skulle det inte va så?”, undrade han förvånat.
”Med tanke på hur bra du ser ut…”, jag avbröt förskräckt mig. Vad håller jag på med?
”Hur bra jag ser ut?”, jag hade fångat Hannes intresse. ”Ser jag bra ut?”
Jag flinade, försökte dölja rodnaden.
”Ja, det är ju uppenbart…”, men jag hann inte avsluta. Hannes avbröt mig.
”Uppenbart?”, han log mot mig och jag rodnade.
”Hojja! Ja det är uppenbart, du är ju snygg å de!”, jag nästan skrek ut det. Vi kände knappt varann men han gick mig redan på nerverna. Han log sådär snett igen. Jag upptäckte ett ärr han hade på kinden, men sa inget om den.
”Tack, och du har massa killar, du säger bara såhär för att få mig på fall eller hur?”, undrade han. Mitt hjärta hoppade över flera slag.
”Va?”, klämde jag ur mig.
”Visst är det så?”
”Nej!”, jag kom på mig själv med att skrika. ”Aldrig, jag kan… jag vet inte… Haha jag gör inte alls de!”, jag stammade och försökte få honom att förstå.
”Okej, okej. Jag skulle bara kolla dig! Det är så många som kör med den där tekniken…”, muttrade han.
”Vänta lite! Du sa ju att du inte hade några tjejer som stötte på dig?”, frågade jag spydigt.
”Det har jag inte, men det stöter på Viktor, min polare där borta.”, sa han och nickade mot en grupp tjejer med en snygg kille i mitten.
”Jaa, han ser ju inte heller så pjåkig ut…”, mumlade jag mest för mig men Hannes hörde.
”Inte du också!”, knorrade han.
”Nej! Alltså du ser ju mycket bättre ut, gulligare, han är ju typ ba snygg…”, och det var först efter jag hade sagt det som jag kom på vad jag sa. Jag rodnade och vände inte tillbaka blicken utan fortsatte att stirra på den där Viktor.
”Gullig…”, upprepade Hannes. Jag mumlade bara något till svar. ”Kan jag få ditt nummer?”
”Va?”, hade jag verkligen hört rätt? Jag vände huvudet och stirrade på honom. Han log.
”Ditt mobilnummer?”, upprepade han.
”Vill du ha mitt mobilnummer? Vadå har du inget eget?”, jag retade honom lite grann.
”Haha men jag vill kunna skriva till dig, och kanske ringa. Vill du de?”
”Gärna!”, jag lät väldigt glad och gav honom mitt mobilnummer.
Vi pratade en stund, lärde känna varandra bättre.
”Miranda?”, Sonnys röst bakom oss.
”Sonny?”, utbrast jag och vände mig om.
”Sonny?”, upprepade Hannes.
”Vem är du?”, nästan fräste Sonny.
”Vem är du?”, fräste Hannes tillbaka.
”Sonny, Hannes, Hannes, Sonny.”, pressenterade jag dem. ”Sa vi inte att jag skulle ringa dig?”
”Jo, men Anton sa att jag ska skjutsa hem dig.”, sa Sonny. Han lämnade inte mig med sin blick. Hannes reste på sig när jag gjorde det.
”Måste du gå nu?”, frågade han och tog min hand. En impuls sa åt mig att dra undan den.
”Måste jag de?”, frågade jag Sonny. Han såg mig rakt i ögonen.
”Klockan är snart tolv…”, sa han, och blev den blyga Sonny.
”Så mycket?!”, utbrast jag. Hur länge hade jag pratat med Hannes egentligen? ”Ja jag måste nog faktiskt gå…”
”Okej, men vi kanske kan hitta på något imorgon?”, frågade Hannes, han såg också bara på mig, jag kände mig iakttagen.
”Visst, jag menar det låter jätte kul!”, sa jag glatt och kramade lätt hans hand innan jag gick därifrån med Sonny.
”Vem var det där?”, muttrade Sonny när vi kommit så långt bort att Hannes inte kunde höra oss. Jag blev väldig chockad över att Sonny pratade.
”Det där var Hannes…”, svarade jag. Vi pratade inge mer den kvällen. Han skjutsade hem mig men återvände sen. Jag gick upp, tog av mig shortsen och linnet, drog på mig en stor t-shirt.
Jag kröp ner i sängen, det vibrerade i min shortsficka några meter bort. Jag suckade irriterat och kröp mot den.
Det var ett okänt nummer.
Är det här ditt nummer? ;) //Hannes
Jag log, jag var inte alls irriterad mer.
Det kan du slå dig i backen på! :P
Efter det började jag och Hannes umgås. Vi blev bästa vänner, vi blev tillsammans och nu stod vi här, på bryggan.
”Ja, jag kommer ihåg!”, sa jag nästan lite argt.
”Sommaren är snart slut…”, sa han. Jag förstod ingenting. Vad menade han? Vi kunde väl ändå vara tillsammans?
”Ja, och?”, jag försökte låta nonchalant men min röst svek mig.
”Miranda, du vet att det här inte kommer hålla…”, Hannes ord träffade mig i ansiktet. Jag höll på trilla omkull.
”Vad menar du?”, jag ville inte tro på det han sa.
”Miranda, vi har aldrig varit tillsammans. Det här var bara en sommarflirt.”
”Nej.”
”Vadå nej? Jag ville aldrig bli tillsammans med dig, vi har inte varit det. Du är bara en sommarflirt. Det tar slut nu…”, förklarade han. Men det lät som skitsnack i mina öron. ”Vi kan väl bara gå vidare nu?”
”Gå vidare?”
”Ja, du börjar dejta andra, och jag går tillbaka till min flickvän.”
”Flickvän?”, hostade jag fram. Tårarna brände innanför ögonlocken.
”Ja… Jag måste gå nu, vi kanske ses någon gång Miranda, hejdå!”, sa han. Det lät så enkelt, så lätt. Jag stirrade på honom. Han vände sig om och gick rakt för bi mig.
”Hannes…”, viskade jag fram. För svagt för att han skulle kunna höra mig.
Jag gick hem med tunga steg. Fåglarna kvittrade inte längre, solen lös inte. Jag var bara en sommarflirt! En dum sommarflirt!
Sonny och Anton stod på garageuppfarten och meckade med sina mopeder. Sonny tittade upp när jag kom. Jag såg oron i hans blick och plötsligt insåg jag. Sonny tycket om mig, sådär speciellt. Jag stannade.
”Miranda?”, sa han undrande. Anton vände sig om.
”Vafan?!”, sa Anton när han såg tårarna på mina kinder.
”Sonny…”, gurglade jag fram. Han lämnade mopeden och kom fram till mig. ”Förlåt mig!”
”Det gör inget!”, skyndade han sig att säga.
”Vänta lite… vad är det som händer?”, undrade Anton bakom Sonny. Vi ignorerade honom.
”Jo, förlåt. Jag var så dum! Jag förstod inte att…”, jag hann inte avsluta meningen. Sonny pressade sina skitiga händer mot mina kinder hans läppar mot mina. Jag kunde höra hur Anton började hojta och skrika i bakgrunden, men jag slog armarna runt Sonny. Han skulle i alla fall inte lämna mig. Jag var ingen sommarflirt för honom.
Jag var blind av Hannes utseende. Hur han betedde sig. Jag borde ha vetat när han frågade om jag var en bluff, han hade säkert strulat med varenda tjej som Viktor dansade med. Därför var han ensam. Vilken tur att jag inte låg med Hannes i alla fall. Med Sonny får vi ju allt se ...
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.4) | Lillemos - 9 aug 09 - 22:42- Betyg:  | | bra! (: | ThisIsJustMe - 7 jul 09 - 20:41- Betyg:  | Åh så himla gulligt! :D
man blir ju helt kär i sonny ju! ;D' Jag tycker du ska fortsätta på den ju! :D
vill veta mer :D:D
AS bra skrivet! :D | 95an - 10 maj 09 - 10:10- Betyg:  | | braa !! den är en sån gullig novell är det ända ja kan säga !! mejla nästa gång du lägger ut en ny novell !! :) | | Felle - 9 maj 09 - 14:13 | Aaw, det här var en söt novell :)
Man har ju nog läst noveller med liknande handling förut, så det kanske inte var något nytt, men å andra sidan är något riktigt nytt svårt att komma på ^^ Den var bra hur som helst, och välskriven. :)
Det enda jag kan komma på att "klaga" på är några små stavfel här och där (vilka säkert råkade hamna där av misstag ^^) och sen att du trasslade till en grej i början.. Du börjar med att skriva om Hannes som "du", som om du skriver hela novellen riktad till honom liksom, men sen byter du till "han" och skriver så resten av novellen igenom. ("Ditt* sommarblekta ljusa hår distraherade mig. Jag tog ett till steg framåt. ”Miranda!”, hans* röst, varande mig från att ta fler steg framåt.")
Annars som sagt en väldigt gullig novell, Sonny var söt (: Bra skrivet! | | -Cute - 9 maj 09 - 12:12- Betyg: | | jättegulligt! :o | | WhyJustMe - 9 maj 09 - 10:59- Betyg: | Den var verkligen jätte bra :)
Vad arg jag blev på Hannes -.-' han är en såndär dum sak. Men Sonny så där snäll och gullig :) Jag vill oxå ha en sån kille :) | | aakwasweet - 9 maj 09 - 09:02 | | Jättebra :) | | LittleHoney - 9 maj 09 - 07:37 | åh jävlar vad bra! :o jag blev ju typ kär i sonny, haha :D
väldigt bra skrivet, små skriv fel här och där men!^^ |
|
|
|
