Scars Dude 2 [del 1] |
Nu kommer en svensk verson av min förra novell eftersom jag inte längre orkade skriva på engelska.. x3 Använd nu era komenterarfingrar flitigt, gärna med förslag på hur jag kan göra dt bättre lr så. ^^
Nattens mörker hade redan omslutigt mig och min enda ljuskälla var en trogen lyktstolpe vars svaga sken knappt var starkt nog för att lysa upp lekplatsen. Jag kunde se de små blinkningarna när lampans växelström for genom de tunna trådarna, långsammare än de borde. Men det gjorde inte mig något – jag kunde se varenda flisa i gungställningens träpelare, räkna bladen i träden runt mig eller sandkornen i sandlådan under mig, eller i alla fall det översta lagret.
Vilket var just vad jag gjorde – räknade sandkorn. Visst, det var kanske inte det roligaste i världen, men det höll i alla fall mitt huvud rent från oinbjudna tankar som alltför länge fått vimsa omkring fritt därinne.
Medan jag satt där och räknade högt inuti huvudet och lät siffrorna fylla tomrummet hörde jag ljudet av en bil som närmade sig. Jag ville inte avbryta mitt räknade i risk om att behöva börja om, men ljudet kom allt närmare och jag kämpade emot mina paranoida instinkter.
Till slut hörde jag bilen köra förbi på gatan ett par hundra meter bort. Jag hörde också att den hade saktat ner. Jag hoppades innerligt att personen i bilen inte hade upptäckt mig.
Men mina förhoppningar var förgäves och nästa sekund stannade bilen vid trottoaren och dörren öppnades. Jag ryckte snabbt upp huvudet och jag såg bilen likaväl som jag såg den ljushåriga, vältränade, uniformerade mannen som klev ut. Mitt hjärta hoppade över ett slag.
”Hallå där, är allt som det ska?” hojtade polismannen, onödigt högt och gick sakta mot mig. Hade de inget bättre för sig?
Men jag ville verkligen inte stanna och ta reda på det.
Utan att svara reste jag mig upp och vände ryggen åt honom och började gå därifrån. Jag kunde bara hoppas att han inte skulle följa efter mig. Fast jag borde väl vetat att tur hade en tendens att undvika mig vid det här laget.
”Hörru!” ropade han efter mig och jag hörde hans steg skyndas på.
Och min hjärna beordrade mina ben att springa förstås. Dålig idé; jag var utmattad och nu skulle han säkert anta att jag var någon sorts brottsling eftersom jag sprang iväg. Man springer inte iväg från polisen.
Men jag kunde inte stanna heller. Jag visste att varenda polis i hela staden letade efter mig för jag hade sett de väderbitna lapparna mer än en gång de senaste dagarna och jag var inte redo att bli utfrågad.
Så jag ökade farten och försökte koncentrera mig på att inte snubbla. Jag hade trott att min klumpighet försvunnit för länge sedan, men tröttheten som sköljde över mig lockade den tillbaka.
Jag hade inga som helst planer i mitt spingande, och jag la knappt märke till att jag nu befann mig på en ny gata. Hus i olika färger stod radade med några hundra meters avstånd på båda sidor om den smala vägen i mitten. Det fanns ingenstans att ta vägen förutom rakt fram, om man nu inte…
Jag avbröt mina tankar och tvärstannade framför ett av husen. Jag stirrade mållöst på det blåa huset med vita knutar och rabatter fulla med sovande blommor, som trots mörkret såg en aning vissna ut. Det var för mörkt för att jag skulle kunna se någonting genom fönstren men jag visste redan vad som doldes där inne.
Min blick gled långsamt mot den svarta BMW:n som, som vanligt, stod parkerad på uppfarten i stället för i garaget. Jag hade alltid tyckt om den bilen.
Det här var ofattbart – det här var huset jag hjälpt min pappa att måla om för ett par somrar sedan (det kändes som en annan livstid nu), huset jag alltid kommer kalla mitt hem, huset jag växt upp i. De senaste två åren var det här det enda jag drömt om, men undvikit de senaste dagarna.
En ensam, varm tår trängde sig fram och rullade nedför kinden när jag tänkte på det och det kändes som om alla mina tidigare känslor rann av mig tillsammans med den. Jag var inte säker på om det var glädje, eller ren rädsla som fyllde mig istället.
Jag såg en svag rörelse i ögonvrån och jag vände sakta huvudet mot polismannen som nu stod vid början av gatan och pekade mot mig med sin pistol. Jag stirrade bara på honom och behövde inte ens anstränga mig för att hålla mig lugn.
”Ner på marken”, vrålade han och närmade sig snabbt.
Jag vände huvudet mot huset igen och väntade. Jag ville inte väcka familjen därinne men det verkade oundvikligt, så högt som mannen ropade.
”Händerna över huvudet och ner på marken”, morrade han, bara några meter bort nu.
Jag suckade tyst och sjönk ned på knä med händerna mot bakhuvudet. Polisen nådde fram till mig och tvingade ner mig i liggande ställning för att sedan bända bak armarna i ett järngrepp bakom ryggen och spänna fast handkolvar runt handlederna.
Jag vilade kinden mot den svala asfalten och väntade på att jag skulle vakna upp, drabbas av panik och försöka fly. Det var förvånande att jag inte gjort det ännu. Var inte de här en situation som oftast orsakade panik hos människor? Kanske var jag bara glad att någon sa åt mig vad jag skulle göra. Jag var inte van att fatta mina egna beslut, den egenskapen var bortglömd. Jag var lärd att följa order, det var det jag var född att göra.
”Tänker du berätta varför du sprang iväg?” frågade mannen över mig med kylig, flåsande röst. Han uppskattade visst inte den nattliga joggingturen mer än vad jag gjorde.
Jag svarade honom inte, jag hade ändå inget ordentligt svar. Och jag var så utmattad att jag knappt kunde hålla ögonen öppna. Om jag bara kunde få sova lite…
”Tänkte väl det”, muttrade han och drog upp mig på fötter utan minsta försök att ta det varsamt. Jag vacklade till och skulle antagligen fallit om han inte haft ett stadigt grepp om min arm.
Det brusade till i hans walkie-talkie och jag kunde nätt och jämt urskilja en rösten i andra änden. Jag gjorde en grimas när det knastriga ljudet skar i öronen.
”Ja, jag har honom”, svarade polismannen som tydligen inte alls påverkades av det hemska ljudet. ”Han hann inte så långt”, fortsatte han och gjorde en kort paus. ”Precis… Japp, bra.” Han tryckte på en knapp och knastringarna dog ut.
Mannen vände blicken mot mig. ”Och vart har du din partner?”
Jag rynkade ögonbrynen. Och vad skulle det betyda?
Men innan jag hunnit svara – inte för att jag hade tänkt göra det – hördes det välbekanta ljudet av en bil igen och polisbilen stannade invid trottoaren framför oss och föraren steg ut.
Men just då öppnades en dörr bakom oss och en arg, välbekant röst talade. Alla snodde runt.
”Vad fan är det som pågår här?” frågade den mörkhårige mannen i dörröppningen. En ilning for genom kroppen när jag hörde min fars röst. Jag stirrade på honom som om jag såg honom för första gången, vilket tekniskt sett var sant – jag hade aldrig sett honom med de här ögonen förut.
Det svarta, en aning vågiga, håret hade fått ytterliga ett par gråa hårstrån och hans alltid så lugna och professionella blick såg trött och arg ut – han hatade att bli väckt. Han drog den mörkblåa morgonrocken tätare runt sin medellånga kropp och spände blicken i polismannen bredvid mig. Han verkade inte ens se mig.
”Jag är hemskt ledsen om vi väckte er sir. Vi skulle just ge oss av, det är inget att oroa sig för”, försäkrade polisen och skulle antagligen se nonchalant och lugnande ut.
Men Keith såg inte alls lugnad ut. Han kastade en snabb blick mot mig innan han vände den tillbaka till polismannen. ”Ni för bra mycket väsen, för att vara något man inte borde oroa sig för”, sa han anklagande.
”Vi ska inte störa er mer”, sa den andre polisen med samlad röst, men jag kunde höra irritationen bakom den.
”Bara ni får honom bort härifrån, och håller honom borta”, muttrade Keith med en kort nick mot mig.
Luften i mina lungor tog plötsligt slut och jag flämtade lågt.
Han kände inte igen mig.
Jag stirrade på Keith – min egen far – och försökte med ren viljestyrka få honom att se mig. Jag visste inte vart all denna beslutsamhet kom ifrån, men jag kunde inte längre ignorera det faktum att jag faktiskt var hemma nu. En liten avlägsen del av mig hörde fortfarande hemma här, och jag ville ge den en chans att växa. Jag hade ju inte direkt någon annan stans att gå.
”Absolut”, mumlade mannen bakom mig.
Keith blängde bara irriterat på honom och undvek en andra blick åt mitt håll. Han vände sig och gjorde en ansats att gå in i huset igen.
”Vänta!” Ordet slank ur mig innan jag hunnit tänka mig för och jag ångrade mig så fort det var yttrat, trots att den fick just den effekt min ondskefulla del av mitt undermedvetna önskat.
Keith hejdade sig och stirrade oförstående på mig. Jag sökte desperat efter rätt ord.
”Jag är inte den du tror att jag är”, sa jag tvekande men rösten som uttalade orden kändes inte som min egen. Den var mycket hesare och djupare än jag mindes. När hade jag egentligen talat senast?
”Aha, och vem är du då?” frågade polismannen skeptiskt, men det hördes tydligt att han inte brydde sig – hans röst hade en tydligt uttråkad skärpa.
Jag tvekade och undrade om de skulle tro mig. ”Jay Nuñez”, mumlade jag och jag hörde polisernas låga flämtningar. Men jag höll blicken fäst på Keith och iakttog försiktigt hans reaktion.
Först glittrade en ursinnig ilska till i hans ögon och han tog ett steg ut på verandan. Jag kvävde en rysning och försökte att låta bli att rycka till.
”Ursäkta?” andades han föraktfullt och stirrade på mig.
Sedan ersattes ilskan av osäkerhet – eller i alla fall en del av den. Han gick nedför verandans korta trappa och gick raskt över gräsmattan och stannade någon meter ifrån oss. Han borrade sin bruna blick djupare in i mig och sökte efter sanningen bakom mina ord. Jag försökte blotta den för honom, livrädd för vad som kunde hända om han inte hittade den.
”Sir, Ni tror väl inte…”
”Tyst.” Keith avbröt polismannens skeptiska mening och verkade inte märka hans förnärmade ansiktsuttryck. ”Är det verkligen du, Jay?” frågade han och hans blick var nu mjuk men full av osäkerhet.
Jag nickade stumt eftersom jag inte litade på min röst. Ett försiktigt leende smög sig fram på Keiths läppar. Jag kunde inte förmå mig att le tillbaka. Sedan gled hans blick mot mina fastkedjade handleder och leendet försvann omedelbart.
”Herregud, släpp honom”, utbrast han. ”Det är ju min son för i helvete”, svarade han ilsket på deras osäkra och förvånade ansiktsuttryck.
Mannen, som fram till nu hållit ett fast grepp om min arm, låste långsamt upp handkolvarna och släppte mig motvilligt. Han verkade långt ifrån övertygad men hur kunde han säga emot pojken – som varit spålöst försvunnen i snart tre år – ’s egen far?
”Ni kanske borde”, började han men Keith avbröt honom igen.
”Jag tror det är bäst att ni går nu. Ni har gjort tillräckligt.” Det fanns ingen tacksamhet i hans röst, bara ilsket förakt och hans brist på respekt verkade göra poliserna ännu mer irriterade – hur nu det var möjligt. Men de ville nog inget annat än ge sig av.
De gick långsamt tillbaka till sin bil och körde snabbt därifrån. Jag följde dem med blicken tills dem försvann bakom husen. Jag kände Keiths blick på mig.
Är du nöjd nu? Frågade jag mig själv och mötte min fars blick. Han log smått mot mig igen och jag insåg att jag växt ifrån honom. Men det kändes inte alls lika triumferande som det borde ha gjort.
Sedan omfamnade han mig i en varm, oskyldig kram och jag slöt ögonen och väntade på att instinkten att krama honom tillbaka skulle nå mig. Men innan den hunnit fram till mig släppte han mig igen och hans ögon var fuktiga av tårar. Det kändes fel, han borde inte gråta.
”Förlåt”, viskade jag, nästan ohörbart. Men Keith bara skakade på huvudet och skrattade tyst och glädjelöst.
”Du har inget att be om ursäkt för. Det är jag som borde säga förlåt”, sa han och sedan bleknade leendet. ”Förlåt”, sa han allvaligt.
Jag rynkade förbryllat på ögonbrynen men han skakade bara på huvudet igen. ”Du ser ut att behöva en god natts sömn. Vi kan prata i morgon”, sa han med ett snett leende. Jag ville le tillbaka men jag kunde inte minnas hur man gjorde.
Han la en lätt hand på min axel och ledde mig mot huset. Det såg nästan spöklikt mörkt ut, men när vi kom närmare kunde jag äntligen se vad som gömde sig i mörkret och jag kände mig inte lika hjälplös längre.
Keith öppnade dörren och lät mig gå in först. Han stängde dörren och ett tyst klickande hördes när han låste den. Jag svalde hårt och undvek att se mig omkring, utan höll i stället blicken fäst vid mina smutsiga skor. Sedan insåg jag att jag borde ta dem av mig, så jag krängde snabbt av mig dem och föste dem bort mot de andra skorna.
Keith gav mig en snabb blick innan han gick förbi mig och fortsatte uppför trappan. Jag följde ljudlöst efter honom.
Jag försökte andas i normal, regelbunden takt men var tvungen att ta hjälp av Keiths för att lyckas ordentligt. Det var inte mörkret i sig som gjorde att skräckartade känslor började växa i bröstet, utan snarare färgerna det färgade huset i. Alla dessa förmörkade nyanser av blått, rött, grått, grönt och gult fick väggarna och taket att sakta röra sig emot mig. Jag stirrade intensivt på Keiths ryggtavla och försökte att stänga ute allt annat.
Plötsligt stannade ryggtavlan och jag var nära att gå in i honom. Keith vände sig om och jag tog snabbt ett steg bakåt. Vi hade stannat framför en stängd dörr och jag kände genast igen den – mitt sovrum.
”Vi har inte rört det”, mumlade han och öppnade sedan dörren.
Jag tog ett steg in i rummet och försökte ignorera att en del av min hjärna försökte intala mig att väggarna krympte.
”Jag antar att jag borde lämna dig ifred”, sa han men orden verkade inte riktigt höra ihop med hans tonfall. Jag vände mig om och såg på honom. Han log smått. ”God natt. Sov gott”, mumlade han. Jag tvingade fram ett litet, litet snett leende. Sedan försvann han, antagligen bort till sitt och Alisons sovrum.
Jag stod kvar och försökte stänga dörren. Det var svårt eftersom flera röster i mitt huvud skrek åt mig att låta bli. Medan en annan del av mig sa mig att jag aldrig varit tryggare. Jag slöt ögonen och stängde ljudlöst dörren. Jag hatade känslan av att vara blind, att inte kunna se världen runt mig, men just nu blev det faktiskt lättare och jag smög trevande fram till sängen utan att öppna ögonen. När jag kände det mjuka täcket under fingertopparna rätade jag på mig och drog smidigt av mig munkjackan och t-shirten och lät dem singla till golvet med en minimal duns. Jag drog av mig jeansen och strumporna och kröp sedan kvickt ned under täckena.
Det var svårt att inte slappa av när den mjuka madrassen under mig snabbt formade sig efter min kropp och i princip tvingade mina muskler att slappna av. Och det var inte det att jag inte var trött – nej, jag var dödstrött – men jag var inte så säker på om jag ville sova eftersom jag inte tvivlade på att jag skulle få mardrömmar om jag tillät mig själv ett par minuters sömn.
Så jag låg där, orörlig och kämpade emot tröttheten i ungefär en halv minut innan jag, utmattad, förlorade och föll in i sömnens oförutsägbara värld.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | viunderregnmoln - 8 maj 09 - 22:48- Betyg:  | | snyggt skrivet, jag gillar den | | familjeflickan - 8 maj 09 - 21:42- Betyg: | du skriver otroligt bra. Blir fängslad. Men du har ändrat historien sen du översatte den =)
Jättebra. Ser gärna en fortsättning. |
|
|
|
