~ Keep breathing for me ~ Del 25 |
Här skrivs det som på räls minsann! Saker kommer börja hända, hohoho! LÄS NU ALLIHOP! :D
Baby you're all that I want
When you're lyin' here in my arms
I'm findin' it hard to believe
We're in Heaven
And love is all that I need
And I found it there in your heart
It isn't too hard to see
We're in Heaven
//Kimberly Brie
Jag hade trott att kidnappningen och den svåra misshandeln skulle sätta sina spår hos Cat och få henne att vilja dra sig tillbaka från världen, för det var så jag kände. Men än en gång chockade min underbara flickvän mig. Under de dagar hon tvingades stanna på sjukhuset klagade hon oavbrutet över att hon missade viktigt skolarbete.
”Statsministrar ligger fan aldrig på sjukhus!” råmade hon inifrån sitt rum och slog ilsket efter läkaren som försökte lägga om hennes bandage. ”Och statsminister blir man inte om man ligger och latar sig om dagarna! Mina betyg går inte upp av sig själv!”
Läkaren gjorde sitt bästa för att övertyga henne om att det här var för hennes bästa och att hon hade fått en hel del svåra skador som de ville hålla koll på, men på det örat vägrade Cat att lyssna. Hon skrek ilsket så fort någon närmade sig henne med sprutor, och när de ville röntga henne än en gång för att kolla att hennes huvud var oskatt höll hon på att spotta dem rätt i ansiktet.
”Jag känner väl för i helvete själv hur min skalle mår!” fräste hon och for ut med händerna så häftigt att hon höll på att välta hela droppställningen. ”Och den mår bara fin fint! Jag vill hem, jag måste plugga, jag hamnar efter i skolan och de där idioterna ska inte få vinna!”
Själv satt jag i bakgrunden och såg suckandes på hela scenariot. Istället för att vila lyckades Cat bara samla på sig en massa överskottsenergi av att vara på sjukhuset, och denna energi kom ut i form av ilska och frustration. Själv var jag bara tacksam över att ha en anledning till att vara borta från skolan. Sen misshandeln från mina klasskamrater var jag livrädd för att sätta min fot där igen, och tog därför tacksamt emot allt som erbjöds mig som gjorde att jag slapp vistas där. Att mina betyg sjönk som stenar i vatten bekom mig inte det minsta, och jag hade trott att även Cat skulle strunta i det. Men tji fick jag för det.
”Vi har pratat med dina lärare och de förstår fullständigt”, försökte läkaren bävandes förklara, men Cat bara knep ihop läpparna och blängde på honom tills han stack svansen mellan benen som en hund.
”De lär knappast höja mina betyg på grund av sympati!” snäste hon retligt. ”Jag tänker inte låta det här stoppa mig från att bli det jag vill!”
”Naturligtvis inte, men du måste samtidigt tänka på din hälsa och den har fått sig en törn just nu. Du har haft svåra inre blödningar och sanningen så att säga ser ditt ansikte inte helt återställt ut.”
Den blicken som Cat då gav honom var nog för att skrämma skiten ur vem som helst.
”Jag…vill…härifrån!” sa hon med sådan undertryckt ilska att läkaren bleknade en aning och när han närmade sig henne slog hon ut med armarna och skrek:
”Rör mig inte, jag vill härifrån! Jag måste till skolan, jag måste ge igen! Rör mig inte, rör mig inte!”
Hennes skrik av panik fick mig att flyga upp från stolen, skynda till hennes sida och trycka hennes skrikande huvud mot mitt bröst.
”Lugna dig, älskling”, viskade jag lågt. ”Det kommer gå bra.”
”Jag blir galen av att va här!” gastade hon förtvivlat mot min tröja. ”Seriöst, jag blir galen! Det driver mig till vansinne och jag måste plugga upp mina betyg, jag måste bevisa för alla idioter där ute att jag också kan! Jag måste bevisa för dem att jag inte är värdelös!”
Jag märkte inte att hon grät förens jag kände att min tröja blöttes ned.
”Jag kommer aldrig bli något om jag stannar här och låter skolan gå åt helvete”, grät hon förtvivlat. ”Jag kommer aldrig kunna visa de där jävla idioterna som gjorde det här mot dig och mig, att jag också kan!”
Jag strök henne över håret, kysste bort hennes tårar och tryckte henne intill mig medan jag inombords grät med henne. Så när hon väl hade somnat tog jag hennes läkare åt sidan.
“Är det okej om jag kommer hit med läxböcker åt henne?” frågade jag honom. ”Det är verkligen viktigt för henne att hon får göra sin chans att få upp sina betyg.”
Läkaren log svagt mot mig och nickade sen.
”Det får du självklart göra, Kim”, svarade han och jag kände en sten av lättnad falla från mina axlar. ”Jag har då aldrig mött en person som så gärna vill studera som Cat.” Hans smala läppar drogs till ännu ett leende innan han la en hand på min axel. ”Och hur känns det själv?”
Jag såg direkt hans menande blick på bandaget runt min hals och sen hur han forskande såg mig i ansiktet. Från misshandeln av mina klasskamrater hade mitt ansikte börjat läka en del. Fortfarande var mina läppar svullna och lite såriga och jag hade en stor blåtira och sårskorpor i ansiktet, men huvudvärken var försvunnen och förövrigt kändes kroppen pigg. Och skärsåret på halsen läkte fint.
”Mest chockad tror jag”, erkände jag och såg direkt hur hans ansikte antog en medlidsam min. ”Kroppsligt mår jag bra; väntar bara på att ansiktet ska läka ihop igen.”
Han nickade och kramade min axel helt lätt.
”Du är en stark tjej du, Kimberly”, smålog han och jag kände värmen sprida sig inombords. ”Och Cat ska snart få lämna sjukhuset, vi behöver bara några dagar till med henne.”
”Jag ska se till att hon håller sig i sängen.”
”Det är väldigt uppskattat.”
Och jag förstod honom för när jag kom tillbaka till Cats rum fann jag henne ståendes mitt i rummet med en sax i handen och droppställningen i den andra vilt försökandes att befria sig från sin börda. Samtidigt rusade en hysterisk sköterska runt och försökte få Cat att lägga ned sitt vapen, men så fort hon kom nära viftade Cat så hotfullt med saxen att hon backade.
”Cat, va fan!” Min röst exploderade i rummet och såväl Cat som sköterskan hoppade till. ”Släpp saxen och gå och lägg dig!”
Cats mörka ögon blixtrade till.
”Jag vill inte va kvar här längre! Jag ska härifrån om jag så måste fixa det på egen hand!”
”Du ska ingenstans mer än tillbaka till sängen. För i helvete, du måste vila dig om du ska bli frisk!”
”Jag är frisk!”
”Kyss mig i arslet. Du är lika frisk som jag är pedofil.”
Ilsket marscherade jag fram till henne, tog henne i armen och släpade med henne tillbaka till sängen där jag med våld tryckte ned henne och slet saxen ur hennes hand. Och hela tiden önskade Cats bruna blick livet ur mig.
”De kan inte hålla mig kvar här mot min vilja.” Cats röst var visserligen lugn, men jag som kände henne mer än väl hörde undertonen av hot och raseri.
”Nej, men det kan jag.” Hennes ögon vidgades. ”Jag skiter fan i om du inte pallar det här, för jag ska se till att du gör det! Nu stannar du i den där jävla sängen tills läkaren säger att du är frisk att åka hem igen! Och du ger fan i dina barnsliga små försök att komma härifrån, för mig kan du inte fly från min kära. Och jag tänker se till att du stannar i sängen om jag så måste göra det med våld!”
Cat blinkade förvånat mot mig medan jag fortsatte vråla ut diverse meningar till henne.
”Jag ska sticka till skolan sen och fixa läxböcker åt dig så kan vi plugga tillsammans här tills du får åka hem. Men det är också allt du får.”
Min flickvän såg tyst på mig en stund, sen lutade hon sig tillbaka mot kuddarna, korsade armarna och grymtade fram:
”Visst, det duger väl.”
På Cats språk var det med andra ord ett tack. Jag kunde riktigt höra sköterskan sucka av lättnad bakom oss, och när jag vände mig om och log svagt mot henne fullkomligt förklarade hon mig all sin kärlek med blicken.
”Ska jag hämta något att läsa åt dig?” frågade jag sen då jag hämtat andan och Cat ryckte lätt på axlarna och stirrade tjurigt in i väggen.
”Visst, bryr mig inte.”
Jag suckade lågt, böjde mig ner, kysste hennes kind och viskade trött:
”Jag älskar dig också”, innan jag lämnade rummet.
Skolans byggnader höjde sig framför mig likt ett fängelse, då jag flera timmar senare lyckats samla ihop nog med mod för att våga mig tillbaka. Jag hade med flit valt att göra mitt besök efter att de flesta elever slutat, och det berodde inte bara på att jag var livrädd för att möta min klass. En av anledningarna var också att jag inte ville visa mig såhär i skolan eftersom jag efter att ha kollat mig i spegeln tvingats konstatera att jag visst inte var lika snygg som jag trott. Mitt ansikte såg fortfarande ut som ett misshandlat blåbär.
När jag öppnade entrédörren och smet in hördes nästan inte ett ljud. Tacksam över att jag verkade vara närapå ensam smet jag uppför de många trapporna till estethuset och nådde slutligen våra skåp. Där skyndade jag mig att låsa upp Cats och dra fram alla de böcker jag visste vi behövde, för att sen fortsätta till mitt skåp och göra samma där. Först när alla böcker var nerstoppade och jag pustade ut; tacksam över att ha klarat det, vände jag mig om och stod med ens öga mot öga med en blåögd figur. En figur med kort men tjockt och tilltuffsat, svart hår med färgade inslag av blont. En lång och muskulös en med muskler som skulle skrämma de flesta på flykt och ett så vackert ansikte att det kunde få alla att vända sig om för att ta sig en extra titt. Skolans populäraste pojkflicka med sina stora, isblå ögon med tjocka, täta och långa svarta ögonfransar. Skolans tuffing med siktet inställt på att bli polis och gå lumpen, inte drog sig för att trycka upp folk mot väggarna och sa alltid vad hon tyckte. Skolans badgirl som även de straighta tjejerna ville ha.
Nemi.
”Gulp!”
Jag blev så förskräckt att jag tappade alla böckerna i backen och höll på att ramla baklänges rätt in i skåpen på kuppen. Nog för att jag sett Nemi flera gånger förut eftersom hon gick i min klass och jag inte direkt kunde blunda för hennes närvaro, men jag var rent utsagt livrädd för henne. Visserligen hade hon aldrig rört mig och så fort de andra varit nära och kastat skit hade hon antingen bara slunkit därifrån eller helt enkelt inte varit närvarande. Men med tanke på hennes rykte och hennes massiva kroppshydda som liknade en killes fast med stora bröst och något större höfter, hade jag all rätt i världen att bli nervös över att vara ensam med henne.
Det var först när den första chocken lagt sig och jag tryckte mig bak mot skåpen och stirrade på henne som ett skrämt djur, som jag registrerade att hennes ansikte var medlidsamt och sorgset då hon lät den blå blicken fara över mig. Hon bet sig i ringen som satt placerad på höger sida i läppen och såg mig sen rätt i ögonen.
”Fan va du ser ut”, var hennes öppningsreplik och jag rynkade förvånat ögonbrynen.
Jotack, det är jag väl medveten om.
”De slog dig rätt illa va?”
Mitt ansiktsuttryck gick genast från förvånat till förvirrat och fick Nemo att småle sorgset mot mig.
”Jag hörde om misshandeln”, fortsatte hon lågt och jag fortsatte fundera över vad fan hon ville mig egentligen. ”Ingen har undgått att höra om hur Cat manglade ner allt motstånd. Hon slog fan nästan ihjäl Oskar.”
Han förtjänade det…
”Inte för att jag bryr mig, den grabben är den största idioten som finns.” Hon ryckte lätt på axlarna och inspekterade mig från topp till tå. ”Jag vill bara att du ska veta, Kim, att jag aldrig var med på det och aldrig varit.” Hon såg sorgset mot mig och jag började sakta men säkert slappna av. ”Jag får ärligt säga att jag uppfört mig som en idiot eftersom jag aldrig sagt ifrån utan bara stuckit och blundat för det, så det gör mig till en passiv mobbare och inte ett dugg bättre än dem. Men jag vill bara att du ska veta det; jag har aldrig varit med på det.” Hon närmade sig sakta och jag såg upp i det vackra ansiktet som fällde såväl killar som tjejer till marken. Med ens är jag inte rädd för dig längre…
Hon ställde sig framför mig och jag såg upp i det där ansiktet som förut fyllt mig med rädsla, men nu enbart ingav mig en slags nyfikenhet. Vem var denna Nemi egentligen? Tydligen var ingen människa det som man trodde om dem; alla fortsatte att överraska mig i min värld. Och nu stod denna pojkflicka framför mig, som jag alltid varit livrädd för och trott det värsta om, och bad mig praktiskt taget om ursäkt för att hon inte sagt ifrån.
”Men det har gått för långt nu, Kim. När jag hörde om vad de där…” Hon pressade samman de tunna läpparna. ”Idioterna hade gjort, då ville jag bara slå ihjäl dem hela jävla bunten. En stor hög med dynga är vad de är allihop och noll sympati. De är som vampyrer; suger ut allt liv ur en så fort de får en chans.” De blå ögonen flammade av raseri. ”De är fan inte mänskliga.”
Långsamt knöt hon nävarna och såg bort, och jag själv genomfors av en rysning jag inte kunde sätta fingret på. Vad händer?
”Bara så du vet, Kim; det har gått för långt och jag tänker inte stå och se på mer nu.” Hennes mörka tonfall mjuknade. ”Seriöst, du kan räkna med mig nu. Jag är trött på att bara stå vid sidan om och titta på. Om de där hyenorna inte får sig en rejäl spark i magen så lägger de aldrig av. Man måste stå upp för sig själv.”
Hon la en grov hand på min axel och kramade till och jag genomfors av ännu en rysning.
”Visa lite stake så kommer de att lämna er båda ifred.” De blå ögonen riktigt borrade sig in i mina och mina knän hotade att svika mig. När hon sen log, boxade till mig på axeln och höjde handen i avsked innan hon försvann, skakade hela mitt inre av en känsla jag inte då förstod. Det där trodde jag aldrig om dig, Nemi…
Och något sa mig, när jag packat ihop mina saker och lämnat skolan, att jag fått en ny vän. En pojkflicka med muskler som hette Nemi.
Väl tillbaka på sjukhuset blev Cat lyrisk över att få sina böcker, och vi tillbringade hela kvällen med att plugga tillsammans och jag förvånades över hur smart Cat faktiskt var. Klipsk i skallen och rapp i käften och hon jublade triumferande så fort hon fick rätt på något. Och hela tiden satt jag bredvid och bara andades in hennes ljuva doft som kommit att bli en drog för mig.
Min underbara flickvän; vackrast i världen.
Ändå störde Nemis ansikte min koncentration och de känslor hon framkallat hos mig hade skrämt mig och rört ihop det i min skalle. Jag hade inte heller berättat om hennes snack för Cat. Istället försökte jag bara glädja mig åt att jag verkade ha fått en klippa i havet som skulle hjälpa mig och Cat när det behövdes. Nu var det bara för oss att stå upp för oss själva och visa de andra att vi kunde vi också. Jag var trött på att ta skit.
”Jag är fan född mattesnille!” tjöt Cat med ens och kallade mig tillbaka till verkligheten.
”Huh?”
”Jag är bäst, jag är fantastisk, jag är outstanding!” Cat jublade. ”Statsminister here I come!”
Men vad var Nemi mot den här fantastiska varelsen? Min fantastiska flickvän med sitt regnbågshår, oberäkneliga temperament, underbara yttre och hjärta av guld? Vad var Nemi mot en prinsessa?
Och därför böjde jag ned huvudet och strök min kind mot hennes tills jag riktigt kunde höra Cat spinna.
”Jag älskar dig”, viskade jag känslosamt och Cat småskrattade, vred på huvudet och sökte mina läppar med sina.
”Jag älskar dig också, din fåntratt”, kvittrade hon och mitt hjärta svämmade över av varma känslor. Ja, vad var egentligen Nemi mot perfektion?
Planes you know, YO! Jag har massor med planer så nu jävlar ska vi se vad som händer i flickornas värld här, hehe >:) KOMMENTERA ERA RUNKBALLAR! :3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | _Live_life_ - 9 maj 09 - 12:31- Betyg:  | oh, Nemi va fint namn ^^
för övrigt var det bäst som vanligt. :D | | PsychicPlay - 8 maj 09 - 18:55- Betyg: | HALLÅ
Nemi är cool
& värt att cat nästan dödat oskar.
det förtjänade han. *ser trotsig ut*
du äger. <3 | | LikeBefore - 8 maj 09 - 17:08- Betyg: | | nu är jag helt tömd på ord och kmr va hjärndöd resten av dagen! jag älskar det här! det är grymtgrymtgrymt bra! mästerligt och perfekt och får mig att bli helt... ja, ordlös x) åh vad du är bäst på det här! <3 | | sandruskapuska - 8 maj 09 - 16:28- Betyg: | | aaaaww, kul med staatsminister grejen | | poetensvilkor - 8 maj 09 - 15:51- Betyg: | okey, nu har jag äntligen orkat läsa igenom HEEEEELA novellen ^^ starkt jobbat va? XD
iaf så va den grym ^^ | | _mos_ - 7 maj 09 - 22:26- Betyg: | | ah du lämnar mig mållös som vanligt. Underbart | | glittermagi - 7 maj 09 - 19:17- Betyg: | | mera! :D | | -Cute - 7 maj 09 - 18:56- Betyg: | | du skriver som jag vet inte vad *dör* vill bara ha MER! o.o |
|
|
|
