De förbjudna Del,10. |
Tisdag.
Dagen D, som i Dagen. Då våra bekymmer blev utklarade.
Eller var dagen F som i försoning bättre?
Eller S som i sexet vi skulle ha efteråt?
Eller K som i kärlek?
K, definitivt k. Hoppas på k.
Jag älskar k, k som i kärlek. Kärleken till dig.
Oj, nu är det 40 minuter kvar tills bussen går.
K som i kärlek.
Timmarna fram till klockan elva var plågsamma. Jag önskade jag hade struntat i att vara där i skolan på lektionerna och bara kommit för lunchens skull, nej, din skull.
Men så äntligen slog klockan tio i elva. Lektionen avslutades och jag sprang och lade mina böcker i skåpet. Nu skulle jag äntligen få veta. Det här vara din sista chans. Sumpa den inte.
Matsalen, Ida slida kom fram till mig. Vi stod och pratade utanför tills Carro gick förbi. Hon glodde storögt och hjärtrivandes på mig.
Jag tog Ida i handen och gick efter Carro.
Hon slängde en blick över axeln varannan sekund. Då sa jag vad jag ville ha i gengäld av Ida.
”Jag ska få pussa dig på kinden när jag vill, jag bestämmer vart vi ska vara och vad du ska säga. Okey?” Hon nickade.
Jag pussade henne lätt på kinden när jag såg hur Carro kastade en blick på oss. Hon var vid salladen nu.
Det var ett tag sen jag såg henne gråta. Men nästa gång hon såg så mycket åt sidan så såg jag hennes tysta tårar rinna.
Egentligen var det perfekt, men ändå så hemskt. Jag ville verkligen rusa fram till henne och bara älska med henne direkt vid salladen. Spelade inte roll vilka som såg på.
Men jag var tvungen att hålla mig till planen.
Jag och Ida tog mat. Jag tog inte så mycket dels eftersom jag visste att jag knappt åt något numera. Och dels för det inte var något jag skulle göra idag. Mat var onödigt jag hade bara kommit hit för dig, Carro.
När vi hade tagit dricka så gick vi till bordet bredvid Carros runda. Hon satt ensam på ena sidan bordet och hennes klasskompisar på andra sidan utan att prata med henne. Jag kände ett hugg eftersom om jag aldrig varit hennes flickvän hade hon aldrig dumpat dem. Ida lade en hand på mitt lår och sa kärleksfullt.
”När ska vi hångla?” Jag kollade med avsmak på henne.
”Eh snart. Det ska bli lite mera folk först.” Hon såg sur ut.
”Okey nu.” Jag lade armarna runt hennes hals och pussade henne först lätt på mungipan, som för att retas, tog ett uppehåll och kollade på Carro, som stirrade envist ner i maten. Fan. Jag fortsatte pussa på Ida tills vårt smackande äntligen tog Carros uppmärksamhet. Hon störtgrinade, men det var skönt att ge igen framför hennes ögon. Men det var obekvämt att Ida var så på. Var hon kär i mig eller? Hon började stöna och tafsa.
Jag funderade inte så mycket mer. Carro reste sig upp och med en duns låg stolen på golvet. Hon stirrade på mig ett sista ögonblick irriterat, ledsamt och kärlek krossande blickar. Vilda små eldar dansade i hennes ögon.
I samma ögonblick som jag märkte att hon började springa iväg så ångrade jag mig med en chockerande kraft. Mitt hjärta gjorde revolt och slog i 230 och jag gled ur Idas grepp och kastade mig bort från stolen och mellan borden ut till gången och ut i friska luften. Du sprang mot kyrkan som låg i närheten. Jag kom ikapp dig precis vid kyrkogårdens mitt. Bland döingarna.
”Vänta!” ropade jag andfått.
Och du tvärstannade.
Hur kunde det vara möjligt att ett enda ord gjorde att du stannade? Efter allt som hänt? Efter att kärleken och passionen hade tagit slut? Att du hånglat med en annan. Att jag nyss hånglade med en annan. Att du grät ohejdat varje gång du såg mig men ändå tog jag dig inte tillbaka? Hur kunde ordet ´vänta´ göra så du stannade och åter tittade tillbaka på de hemska, nerkladdade och befläckade förflutna vi hade? Att du ännu en gång kollade ner i avgrunden av hat, ord och känslor?
För att på himlen så såg du förbi molnen som svärtade ner jorden vi gick på och såg även de positiva som kärleken och glöden i ett förhållande mellan de människor som hittade varandra i ett samhälle av ej acceptans och hat mot det annorlunda?
Vänta, och du var tillbaka med en person som gjorde dig mer illa en någon annan.
Du vände dig om med runnet svart smink vid näsan. Du stod som när jag först hade sagt orden `jag älskar dig.’till dig. Förvirrad, som om du inte kunde förstå vad jag menade. Varför skulle du vända dig om? Det stod skrivet i din panna. Den frågan. Jag öppnade mina läppar och med rossliga ord efter gråt och cigg under 3 månader sa jag det ännu en gång.
”Förlåt, Jag älskar dig, ”jag tog ett djupt andetag för att orka fortsätta efter mitt spring, jag hade löjligt dålig kondis. ”fortfarande.” avslutade jag. Sen kollade jag som alltid in i hennes vackra ögon. Sen svarade hon;
”Jag älskar dig med, och kommer alltid göra det.”
Jag gick två steg mot henne som syntes oändligt långa, och pussade henne rakt på munnen. Och vi kunde inte ta läpparna ifrån varandra. Det var oerhört jobbigt att kyssas med dig igen. Jag tänkte på vems saliv förutom mitt som skulle ligga i dig i två år. Jag drog mig bort, men så fort jag såg dina ögon klart igen så värkte mina läppar efter mer.
Vi tog ett stadigt tag i varandra. Du med händerna invirat i mitt korta hår och jag med händerna på dina skinkor som pressade dig närmare.
”Älskling?” Jag halvöppnade mina ögon. Grymtade till och stängde dem igen.
”Vakna sömntuta.”
”mm?” Orkar inte. Det var som om hon tömt mig på all energi. Vilken vildkatt i sängen. Försoningssex är bäst men det här var ju löjligt. Jag somnade om. När jag vaknade igen två timmar senare, klockan sex på morgonen, sov hon också. Jag log, det ryckte i hennes ögonbryn och hon såg fundersam ut. Hon mumlade mitt namn också. Jag smekte hennes läppar med mitt pekfinger.
Hon log igen, men sov fortfarande.
Jag reste mig ur sängen och gick fram till min väska. Tog upp cigarettpaketet, Marlboro.
Jag satte mig i fönstret och tände. Kände mig dåsig. Det var som om ciggen var dålig. Kände mig alltid hög när jag rökte, som att det la sig som en dimma över mitt synfält.
”Vad gör du?” Hon lät sårad.
”Röker, min lilla solstråle.” Jag tog ut min cigg ur munnen och blåste ut. Carro kom fram, kollade på mig stint.
”Oh nej, den blicken vet jag. Aldrig, jag tänker inte sluta röka.” Carro såg sur ut. Men nöjde sig väl när jag kastade ut fimpen på marken.
”Frukost?” Hon pussade mig och såg kärlekskrankt på mig.
”Nej tack. Men jag sitter gärna med när du äter.”
”Varför äter du inte min älskade? Igår, du verkade så skör och tunn. Jag vågade knappt ta i dig.”
”Haha, knappt ta i mig? Jag har ju ont överallt. Du är jävligt hårdhänt ju.” Jag avslutade med att svara på hennes fråga; ”Men äter gör jag inte för jag kan inte längre. Jag har varken aptit eller lust.”
Hon såg djupt ledsen ut. ”Men, snälla. För min skull. När du äntligen är tillbaka i min värld vill jag inte ha ett skelett.”
Jag skrattade. ”Såklart, såklart jag gör det för din skull.” Hon log och drog ner mig från fönstret så vi damp ner i sängen. Skrattandes. Kramar och pussar blev en salig röra. Sen gick vi till köket.
När vi åt mackor så gjorde vi det tillsammans, när vi borstade tänderna gjorde vi det tillsammans. Det var som om vi nu inte kunde få nog av varandra. Som att vi skulle ta igen den förlorade tiden.
I skolan blev allt som innan mellan oss. Men inte mellan mig och Ida.
Hon var störtkär. Kunde hon inte bara dra? Herregud, varför var hon så på? Vi hade ju bara hånglat en gång enligt uppgörelse, hon kunde ju inte tro att jag gillade henne när jag jämt var med Carro?
En gång på svenskan blev det för mycket. Men på ett roligt sätt för mig, mindre roligt för Ida. Vi skulle skriva dikter om något. Och hon valde mig.
”Då var det Idas tur.” Sa läraren Urban. Ida gick nervöst fram och höll på med papprena i händerna.
”Jag ska läsa dikten Mig. Av du. Eller jag menar, Eh, jag tar om det?” Urban nickade.
”Jag ska läsa dikten Du, skriven av mig.” Hon kollade in i mina ögon och kramade pappret. Och jag förstod vad hon skulle säga i princip.
”Du var här, du var kär. Men inte i mig, nej i en annan. Ni passar inte tillsammans, du skulle må bättre med mig.” Hon började gråta samtidigt som hon läste när tjejerna började fnittra. Hon avbröt sig i meningen `Jag har dig på tråden´. Hon släppte pappret och sprang ut med en sista blick på mig.
Jag gick efter medans Urban skulle få tyst på klassen.
”Ida?” Jag knackade på toaletten närmast klassrummet som var låst.
”Stick härifrån.” Snyftande.
”Nej, släpp in mig. Jag behöver prata med dig.” Jag hörde hur hon samlade sig och snyftningarna avtog. Klick, och handtaget trycktes ner. Dörren gick på glänt. Jag slank in, stängde och låste dörren efter mig. Hon stod och såg ner i golvet. Jag lutade mig mot dörren.
”Är du okey?” Hon skakade på huvudet. Jag fortsatte. ”Jag blev smickrad, verkligen, men jag och Carro passar perfekt tillsammans. Vi älskar varandra så mycket. Vi har gått igenom det mesta tillsammans. Ida höjde huvudet. Hennes tårdränkta grön blåa ögon kollade på mig. Som ett barns ögon vilar på en sak hon eller han aldrig kan få. Jag kramade henne. Vad skulle jag göra? Hon var ju ledsen och förtjänade inte att gå ensam för det här. Vi gick ut tillsammans.
Vid maten mötte vi Carro som hade håltimma.
Så fort hon såg Ida blev hon svart i ögonen.
”Vad fan går du med henne för?”
”Hon är alltid ensam, det är taskigt. Och jag är också ensam i min klass.”
”Och? Ni hånglade!” Hon glodde på Ida.
”Jag vet, men det var ju för att få tillbaka dig.” Hon slet blicken från Ida och kollade på mig men rynkade ögonbryn.
”Vad fan menar du?”
”Balla inte ur nu, men jag och Ida gjorde en överenskommelse. Det var mitt ´test´ för att se om du fortfarande älskade mig.” På ordet test så gjorde jag citationstecken.
Det hade inte gått så bra där vid lunchen. Så väl hemma hos Carro efteråt var inte så kul.
Hon hade bara gått då jag sagt att det var ett test.
Vi gick in på hennes rum och jag satte mig på sängen och väntade på att hon skulle sätta sig också.
Men nej, hon satte sig i en fåtölj.
”Nu får du förklara? Tvivlade du på min kärlek när jag grät varje gång jag såg dig, varje gång jag var hemma, varje gång jag var ensam?”
”Kära min älskade Carro, förstår du inte att eftersom du hånglade med en annan så är det såklart jag tvivlade? Jag älskade dig hela tiden, men det var ju du som inte tydligen älskade mig tillräckligt mycket för att ta mina ord om otrogenhet på allvar.”
”Jag tog dom visste på allvar. Det var bara det att jag råkade vara full! Men ett jävla test? Hur fan kan du göra så? Jag är sårad. Varför frågade du mig inte bara?”
”VADÅ FRÅGA!!!” Jag skrek rakt ut, orkade inte med. ”Du skulle ju bara sagt att du älskade mig, sen inget mer med det. Du måste ju fan bevisa det. Att gråta räcker fan heller för min kärlek.”
Hon började naturligtvis grina, buhu för henne. Jag blev arg. Ställde mig rakt framför fåtöljen och skrek mer. Hon viftade med armarna och skrek tillbaka. Vi avslutade med att vi stod tio centimeter från varandra och skrek. Till sist skrek hon:
”JAG HATAR DIG!” Jag blev stum och backade bakåt ett steg. Viskade då.
”Gå, och kom inte tillbaka.” Jag såg hennes ilska. Och innan jag visste ordet av det så smällde det till på min högra kind. Hon slog mig.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | PussEmma - 26 feb 11 - 20:33- Betyg:  | Herregud..att ni bara skriver skitbra eller mera..är ni inte kännslosamma?..fattar ni inte vad det är hon skriver om?..
Jag älskar den och får så många kännslor samtidigt när jag läser..älskar den
mejla nästa<3 | | Karris - 22 maj 09 - 19:05- Betyg: | | Mera mera! | | sorgen - 7 maj 09 - 21:48 | | Skit bra ju! Mejla gärna nästa. |
|
|
|
