Sagan om flickan som aldrig fick dö. Del 1 |
-Vad gör ni!? Sluta ! Ropade jag och sprattlade för att försöka komma loss, men det var omöjligt.
-Snälla! Snyftade jag.
-Håll käften och ligg stilla ! Mörka röster, kläderna på golvet.
-Snälla ? Kved jag.
En handflata mot mig kind, tårar, skrik. Hur kunde detta hända ? Det var bara inte möjligt.
Det jag ville var egentligen att försvinna. Spårlöst. Långt bort. Jag ville att alla skulle få lida, få sakna mig som den jag var, och komma ihåg mig som den jag är.
Men jag skulle inte komma tillbaka. Det förtjänade de inte. Det förtjänade inte mig, och jag förtjänade tydligen inte dem.
Jag ville bli lycklig, jag ville få känna ett lugn och en enorm glädje som sprudlade inom mig, men istället fick jag
gå runt med klumpen i magen, den nervösa klumpen, som talade om för mig att jag inte dög, att jag bara misslyckades.
Det var egentligen inte lätt. Någon gång under varje dag i flera år kämpade jag, och under alla dessa dagar så tänkte jag
någon gång på hur jag helst ville dö. Att dö, det var vad jag ville mest, att dö, det var vad jag fruktade mest. Men jag var för feg.
För det ska ni veta, att om man väljer att ta sitt eget liv, då är man inte feg, utan tvärtom modig, och man vågar stå för vad man tycker.
Det belönar sig. Man slipper all ondska sen, när man slutar existera. Då finns bara jag, och jag är lycklig. Därför
har jag valt att skriva ner detta. Allt detta som ännu inte är över, men som jag har valt att kämpa för.
Ett plus ett blir två. Två tillsammans blir en.
Allt började egentligen en kylig dag i mitten av februari 2007. Min kompis Amanda hade sin kille Victor i Falköping. Dit kunde man komma på ungefär 20 minuter
med tåg från skövde. Då var jag inte samma person som jag är nu. Då var jag feg, då gjorde jag allting rätt. Men en människa kan inte alltid vara som alla
andra förväntar sig. Under några månaders tid hade jag pratat med en kille vid namn Alex på msn, vi hade snackat, flörtat och kommit överens om att träffas
eftersom han var kompis med Victor, så skulle jag och Amanda åka dit samtidigt. Väl på tåget så började jag tveka. Jag var nyss fyllda 13, lång, smal med
kortklippt brunt hår. Amanda var mycket snyggare, men det var inte sådant jag lade märke till då, jag trodde inte det betydde så mycket.
- Jag kommer dö! Sa jag och gjorde en dramatiskt chest med handen.
- Nejdå, ta det lugnt ! Amanda himlade med ögonen. Sedan drog hon upp en ljusrosa skimrande läppglans ur fickan och började omsorgsfullt att smeta på
läpparna.
Trots Amandas lugn kunde jag inte låta bli att hoppa upp och ner tills tåget rullade in på stationen i Falköping. Då vek sig benen och jag var
nära på att snubbla över en gammal tant.
-Förlåt ! Hasplade jag ur mig och skyndade mig sedan därifrån. Inne på själva resecentrum stod han. Lång, svart hår, liten fjuning mustasch, blixtrande
svarta ögon. Amanda som inte var det minsta blyg gick fram och slog armarna om honom.
-Hej Alex! Hur är det? Detta är Sofia, sa hon och pekade på mig.
Jag kände att jag bara ville sjunka genom golvet, när jag såg hur han studerade mig uppifrån och ner, nogrannt.
-Hej, sa jag och kände mig som ett jävla fån.
-Hej, svarade han, med en mörk röst.
-Vi går hem till dig va? Victor har träning så han kommer lite senare. Sa Amanda glatt och började gå utåt.
Vägen hem till Alex kändes som flera mil, och jag kände mig ful och dum. Jag tror det var första gången som jag kände mig ful, och det kändes inte
bra.Amanda snackade på som ingenting. Jag önskar att jag kunde ha varit som henne. Lika självsäker, lika snygg.
Senare när vi skulle åka hem med tåget, vinkade både Alex och viktor hejdå.
- Vad tycker du om Alex då? Undrade Amanda retsamt och tittade på mig med glittrande ögon.
-Jag vet inte, Sa jag försiktigt och stirrade ner i golvet.
- Men vad mesig du är, han är ju skitsnygg, erkänn att han är snygg,Sofia!
-Lite, kanske.
Han var verkligen snygg, men det kunde jag ju inte gärna erkänna för Amanda.
Väl hemma tog jag en snabb varm dusch och skyndade mig sedan till datorn, jag ville veta vad Alex tyckte om mig, jag ville veta om han gillade mig.
Detta var hans ord till mig och jag tror att det var just de orden som fick mig att ändra mig.
" Du är inte min typ, färga håret blondt, byt kläder, och börja sminka dig, var inte så feg heller"
Även fast jag trodde att de orden inte påverkade mig särskilt så var det just de som de gjorde. De satte sig längst in i hjärnan och sedan började allt.
Drygt ett år senare hade jag blondt hår, jag hade också bytt klädstil och kompisar, sminket var det inget tal om, det var för mycket.
Det som långsamt bröt ner mitt självförtroende till noll.
|
|
|
|
