Ditt svek. Prolog |
Jag hade tänkt mig att börja skriva på en ny novell, men det är ni som avgör om jagska fortsätta eller inte.
Jag tänker skriva på finlandssvenska, för jag kommer från finland. Så är det något ord ni inte förstår så fråga gärna!:)
Den här novellen tänkte jag sig skulle basera sig på mina känslor just nu. På hur jag känner, det flesta stämmer i den här texten.
Det här är min terapi, att få skriva av alla känslor. Tack för mig, hoppas ni gillade den!
Varför? Det är det ända som finns i huvud. Varför? Jag vet inte.
Det här är en sorts känsla jag aldrig känt för ut. En känsla som inte går att förklara.
Den samlar kraft på dagen för att sedan åter igen och igen komma krypande på kvällen, och försöker dra bort både dina lungor och ditt hjärta.
Tillsist svider det i hela kroppen och huvudet börjar bulta.
Det svider och bränns, som om du hade djävulen inom dig. Du kan inget göra, bara vänta att tårarna gör dig matt, och tillsist somnar du in, för att åter igen vakna.
Ett, två, tre och NU! Där började väckarklockan skrika och med en hård duns landar jag på golvet.
“ AJ VITTU “, mumlar jag för mig själv, det här var andra gången på en vecka jag ramlade ner från sängen.
En vecka, om det ens skulle ha varit en vecka jag såg honom sist.
Täcket hade kommit ut från påslakanet och låg nu som död hund på sängen.
Jag kastade på dag täcket och brydde mig inte om det.
Klockan var 07:23, taxin gick 08:00.
Idag fick det bli den röda Peak tröjan med dom spända svarta jeansen.
Jag satte på plattången och började smeta på brunkräm.
Höger kind, vänster kind, hakan, pannan, gnugga. Och näsan.
Mascara på höger öga och vänster öga, och till sist rougen.
Jag tittade in i spegeln. Jag hade förändrats, benen och midjan var smalare. Och det alltid så pigga och glada ansiktet var nu matt med lila halvmånar under ögonen. Dom bruna ögonen var det ända jag var stolt över, alla beundrade mina ben också, men det brydde jag mig inte om.
Jag plattade håret snabbt, klockan var 07: 45
Hela huset var tomt, jag var ensam, som vanligt. Pappa hade farit på jobb för länge sen
Och mamma? Det vet jag inte. Mamma, tänkte jag, det knöt sig i magen. Jag hade börjat gråta i telefonen när hon frågade hur det gick med min pojkvän. Min pojkvän, ordet “min” existerade inte längre..Ååååh vad jag saknar han.
Jag blinkade snabbt bort tårarna så det dom inte skulle förstöra mascaran.
Jag kastade en hastig blick på klockan i köket 07:50.
“VITTU VITTU VITTU VITTU!!” Jag sprang till hallen och satte på mig kläderna, och skorna.
“Åååh..” Sade jag, “Mm” jag hade tänt min cigarett, nu var allt skit över, för några minuter.
Ursäkta den korta delen, men jag måste dra. Men jag tror det är tillräckligt för att ni ska kunna säga om jag ska fortsätta eller inte..
|
|
|
|
