Sagan om skogsporten [del två] |
Hej hopp. Om jag får säga det själv så kommer del två och tre verkligen suga, men jag lägger ut dom ändå. Hoppas ni gillar det.
John vaknade tidigt nästa morgon av att solen lös in i hans ögon genom fönstret. Han suckade djupt, men klev ur sängen. Han visste att han inte skulle kunna somna om nu när han redan vaknat. Och dessutom var det bara någon timme kvar tills han skulle hjälpa sin pappa i skomakeriet. Just det, det var ju hans födelsedag idag! John fyllde sexton nu.
Leendes tog John på sig sina bruna byxor och en tröja. Sedan gick han så tyst han kunde bort till köket för att inte väcka sina föräldrar, men förgäves. Kristin och Gustaf satt redan vid matbordet och åt bröd med smör. På Johns plats stod det också en mugg med varm chocklad. Det fick han sällan.
"Godmargon gubben! Grattis på sextonårsdagen!" sa Kristin glatt och kramade om honom.
"Tack, men snälla, kalla mig inte gubben" sa John och hans mamma bara log till svar.
De började prata om dagen och vad de skulle göra. Det bestämdes att John och Gustaf skulle komma ner till bageriet och äta lunch. När John ätit upp så gick han ut till pumpen och tvättade munnen och händerna. När han gjort det så matade han gårdens hönor och grisar. Sedan gick han in till sin pappa i skomakeriet. De jobbade på ganska bra medans de pratade om framtiden och vad som väntade John i livet. John tyckte det var ganska kul, för han gillade att filosofera.
"Du måste skaffa dig ett bra fruntimmer också. Du får ju inte bli någon ensamvarg resten av livet." sa hans far och flinade.
"Men pappa, det där bestämer jag väl själv. Du och mamma kommer knappast få bestäma vem jag ska tillbringa resten av mitt liv med." sa John lite småirriterat. Men i hans huvud fladdrade en bild av Nesta upp. Var han kär i Nesta? Visst gillade han henne verkligen, de hade ju varit vänner i åtta år, men kunde han ha varit kär i henne utan att förstå det. John försvann in i sina tankar men blev avbruten av sin far.
"Det kanske redan finns ett fruntimmer? Ett ungt sådant?" sa Gustaf. John kände att han rodnade. Han kunde ju inte ljuga för sin pappa då ju.
"Ja, kanske det......"sa John tyst.
"Är det möjligen så att det är någon som jag känner?" sa Gustaf och log med hela ansiktet.
"Men ja, kanske det, men du behöver inte lägga dig i det." sa John som nu var mer arg en blyg.
"Hörrö grabben, ta det lungt. Fokusera på skon du håller på att slita sönder istället." sa Gustaf och tittade menande på skon i Johns hand.
lämna gärna en kommentar:P
|
|
|
|
