Min livsmening gömmer sig nu igen. 1 |
Idag är det två år sedan du försvann, i två hela år har jag andats utan dig. Jag minns dem närmaste dagarna, veckorna, månaderna och fortfarande då du inte längre fanns. Då visste jag att det inte fanns en chans att jag skulle kunna leva igen. Och än efter två år har jag inte kunnat bevisat motsatsen. Vissa säger att en älskade är en luft, ens glädje, ens allt. Och delvist är det sant. Eller ja, jag vet väl inte vad som är sant och inte för dom. Men för mig var du varken men luft, min glädje, eller mitt allt. Du var min mening att vakna upp på morgonen, och min mening att somna på kvällen. Det var vad du var i mitt liv. En livsmening. Min alldeles egna livsmening. Och även om jag älskade dig utav hela mitt hjärta så kommer du aldrig bli mer än min gamla livsmening. Min gamla livsmening. Men bara min gamla. Just nu har jag ingen, men hänga kvar i min gamla livsmening vore ju kört. Då skulle jag vara bredvid dig just nu. Så jag har fått börja om på steg ett igen. Vandra utan ett mål. Vakna utan att ha något att uträtta. Leva utan drömmar. Andas utan lust. Leva utan mening. Jag antar att jag kommer hitta en ny livsmening men till dess så är gråa och trista dagar det enda jag har att vänta mig. Jag har rivit ner varenda bild på dig, och oss. För att en vind bokstaverade meningen ’’Att fortsätt är inte att glömma, bara att lyckas släppa det som varit.’’ Och jag antar att den dagen jag med tårarna rinnandes rev ner alla bilder på dig och oss bara för att kunna fortsätta. Som om allt var som förut. Men jag antar att jag någonstans där långt inne i huvudet visste att det inte går. För trots allt det är det som varit, det jag måste släppa taget om. På något sätt. Någon gång under dom hära två åren så fick jag en känsla av att jag skulle kunna släppa det gamla, en känsla av att jag nästan klarat av det. Men nu förstår jag att det bara var mitt liv som revs sönder i fler småbitar. Såhär efteråt då jag inte kan göra något för att förhindra det. Jag har lyssnat om och om igen på din favorit låt, lärt mig texten utantill. För att hålla kvar det lilla utav dig som finns kvar här i mitt huvud, och föralltid i mitt hjärta. Men desto mer jag försöker att minnas desto mer tär det på mig, och jag vill så jätte gärna minnas dig utan att jag dras isär utav saknaden. Förresten, Johan. För någon månad sedan var det en sådan dag då du är den enda jag vill och kan tänka på. Då jag gråter och tar alldeles för många huvudtabletter för att få bort den dunkande huvudvärken efter all gråt. Då jag tänkte tillbaks på allting vi varit med om tillsammans, så slog det mig. Att jag nästan glömt bort din silkeslena röst. Jag blev så förskräckt att jag kastade mig på datan och kollade på alla videoklipp med dig på, där du pratar. Där man hör din vackra röst. Även om den var vackrare i verkligheten. Och det är nästan, men bara nästan så att jag ångrar att jag gjorde det. För att attan vad det värkte efteråt. Känslan av att nyss förlorat någon. Men jag ångrade det inte, endå. För att få se skratten vi delade på film, som ett litet bevis på att du funnits en gång. Att vi haft stunder tillsammans. Kan ingenting få mig att ångra. Absolut ingenting. Men visst var det när att jag ångrade det. Imorse var det sol, och väldigt varmt. Fast det hade jag inte vetat om min mamma inte hade kommit in på rummet och pratat med mig. Försökt få mig att gå ut. Som jag inte gjort på fyra månader nu, jag vill inte möta dagarna alldeles själv. Det är lättare att låssas att dagarna aldrig kommer. Att jag sitter fast i samma dag som alltid. Som att alla klockor i världen har stannat. Det är vad jag vill ska hända, så att jag slapp veta att jag slösar ut mitt liv för varje sekund. Men jag vill inte göra något av mitt liv. Inte än i alla fall.
Vad tkr ni? En ny del, kommentera då.
|
|
|
|
