~ Keep breathing for me ~ Del 23 |
MEN LÄS NU FÖR FAN! :o
Du är mitt ljus, och utan dig här vid min sida är det så mörkt. Jag är rädd för mörker, Cat.
//Kimberly Brie
Det blev inte mycket sömn för mig den natten. Ideligen kastades jag runt i de mest skrämmande och bisarra drömmar utan slut, där jag hela tiden flydde från ett hånfullt skrattande väsen jag inte kunde sätta form eller ord på. Istället rusade jag runt i vindlande labyrinter hela tiden med det hemska skrattet i hasorna, och med en ständig panik i bröstet och en röst som manade åt mig att fortsätta. Så när jag satte mig upp med ett halvkvävt tjut för säkerligen tionde gången, gav jag upp och beslöt mig för att vänta ut gryningen i vaket tillstånd.
Med Jesse i mitt knä halvsatt jag upp och såg ut genom det fönster som visade bakgården, nu höjd i mörker. Vinden hade för länge sen kastat in handduken och natten tycktes stilla och klar.
De har gjort henne illa…
Min blick blev stirrig och mina läppar särades för att sen börja skälva när min mage slog ut i full blomster av oro och en undertryckt panik, och en röst som i mitt bakhuvud skrek efter hjälp.
Gode Gud…de har skadat henne!
”Hjälp mig, Kimberly!”
Resten av min resa kom att förhöjas i ett dunkel av dimma. Med ens lät jag Jesses huvud få ta plats på vår gemensamma kudde, medan mina ben förde min kropp ut ur den cell vi förvisats till och vidare genom de sparsamt upplysta korridorerna. Medan mina fötter förde mig mot en destination jag ännu inte visste, såg mina ögon vaksamt runt mig på jakt efter poliser eller något annat som kunde stoppa min framfart. Men jag hade tur och stötte inte på en själ, så vips hade jag lirkat mig ut från stationen och var på fri fot i den svala natten.
Jag kommer, Cat, jag kommer, älskling!
Vinden fläktade svalt mot mitt ansikte när jag rusade fram i natten utan mål. Allt medan min skalle skrek någonting om att det här var vansinne, manade instinkten mig att fortsätta och innan jag visste ordet av befann jag mig på den vändplan som kidnappare sagt jag skulle leverera pengarna till.
Jag saktade in vid soptunnan som varit angiven i brevet och ställde mig att stirra på den en lång stund, som i hopp om att den skulle ge mig svar.
”Kimberly, hjälp!”
Det tysta skriket tycktes fara genom mitt inre och få paniken att slå ut i full blom. De har gjort henne illa…!
Plötsligt var det skog som omgav mig där jag susade fram som om jag haft en hel bisvärm i baken. Träd, buskar, stenar och stockar forsade förbi allt medan min omgivning kom att smälta ihop till en enda gegga som bara blev bruna färger för mig. Det var först när jag snavade på en rot, föll handlöst i backen med ett ”uff!”, som jag titta upp och fick syn på ett övergivet och relativt förfallet skjul en bit framför mig.
Cat…
Kalla mig galen, kalla mig idiot, eller kalla mig älskande. För trots att hela scenariot var ett perfekt recept på katastrof á la skräckfilm, fann jag mig med ens vid ingången till skjulet, spänt lyssnande efter tecken på liv. När jag inte fick någon respons beslöt jag mig för att ta mig en närmare titt, skuffade försiktigt upp den förfallna dörren och klev in i det stinkande mörkret.
Känslan av ruttnande löv och barr under mina fötter, och lukten av unket och instängt fick min mage att vrida sig medan jag tassade runt i skjulet och skulle just ge upp då jag hörde en halvkvävd suck inifrån ett undangömt rum. Så med alla sinnen på helspänn styrde jag stegen dit, stack in huvudet genom dörren som sjöng på sista versen och fick se…
”Cat!”
Min röst brast av förskräckelsen över den fasansfulla syn som mötte mig. Min flickvän fastkedjad i både händer och fötter runt en påle med det vackra ansiktet alldeles söndersparkat. Intorkat blod förvandlade hennes annars så gyllenbruna hud till ett mönster av rostrött och blåmärksblått, och den förut så starka kroppen skakade i kramper. Hon låg hopsnord i en konstig ställning med de kedjade armarna bakåt och benen i en position som inte verkade möjlig. Och hela hennes väsen skrek kapitulation.
”Cat!”
Jag rusade fram till henne, föll på knä bredvid den varelse jag älskade mest i hela världen och tog hennes misshandlade ansikte i min famn, tryckte det intill mig och började gråta.
”Åh Cat, vad har de gjort med dig!?”
Min flickvän skälvde i min famn, innan hon uppbådade så mycket styrka att hon kunde lyfta ansiktet och se in i mina ögon. Och den smärta jag fann där fick mitt hjärta att brista i miljontals små bitar.
”Kim…Kimberly…” Hennes röst var ett enda hest rosslande och när hon sen drabbades av en förskräcklig hostattack brast jag återigen i tårar och pressade henne snyftande mot mitt bröst.
”Vilka har gjort såhär mot dig?” kved jag och smekte hennes tilltrasslade hår. ”Vilka jävla idioter har slagit dig så?”
Men Cat var för svag för att svara så jag började direkt leta efter något att få upp hennes kedjor med. När jag efter en lång stunds sökande fortfarande stod vapenlös var jag beredd att ta till tänderna och gnaga henne fri, men då rosslade Cat till och pressade fram:
”Nyckeln… han la nyckeln i konserven som står där i hörnet…”
Han…
Och mycket riktigt var det en nyckel jag fann när jag skakade konserven på dess innanmäte. Så med min nyfunna skatt i handen befriade jag Cat från hennes bojor, och drog henne direkt intill mig och vaggade henne.
”Vilka är de, var har de gjort dig?” viskade jag och Cat skakade.
”Tre stycken”, hostade hon fram och sjönk ihop i min famn. ”Runt 19 år, jag känner till dem sen tidigare.”
Och vad har du gjort för att få dem att göra såhär, min älskade…?
”De heter…”
”VA FAN!?”
En röst av manlighet och en ilska så stor att jag redan innan jag lyft huvudet visste att det var ute med oss båda. Så när jag slutligen lyfte blicken och såg den storvuxna unge mannen ståendes i öppningen förstod jag hur det innebär att möta sitt öde.
”Va fan gör du här!?”
Han var ett enda paket av muskler och ilska när han stirrade på mig med knutna nävar. Själv pressade jag Cat darrande intill mig och önskade att vi båda kunde få försvinna genom jorden.
”Hur kom du hit och vad göru med Cat!?”
Jag var så skräckslagen att jag började skaka som en barnunge och fick inte fram ett ord, vilket gav den unge mannen tillräckligt med tid för att hämta sig och anpassa sig till situationen.
”Du tänkte visst leka hjälte, eller hur stumpan? Tänkte du skulle komma här och rädda din lilla kissemiss från de stora pojkarna.” Hans köttiga läppar drogs till ett hånfullt leende medan han sakta närmade sig oss båda. ”För jag antar att det är du som är kissens flickvän; horans lilla slampa till flickvän.” Ögonen glittrade hotfullt. ”Jodå, nog känner vi till att katten gått och stadgat sig på senare tid, och visst är det supergulligt; jag är väldigt mycket för kärlek förstår du, Kimberly.” Mina ögon stirrade skräckslaget upp i hans hotfulla ansikte. ”Men bara därför låter jag inte kärlek komma i vägen för det jag vill ha, och flickvännen din är skyldig oss en stor summa pengar. Vi gav henne det hon bad om och hon lovade att hon skulle betala tillbaka, men några pengar har jag inte sett skymten av och jag är inte den sortens man som gillar att bli lurad, Kimberly!”
Nu började han komma så nära att jag kunde känna ilskan vibrera och stråla ut från hela hans väsen, och slå emot mig och den skälvande Cat med full kraft.
”Jag vill ha det som är mitt, och får jag det inte får man helt enkelt ta till tuffare tag om det ska ske något! Och Cat gillar tuffa tag, visst gör du, gullsnuttan?”
Cat stönade i min famn och jag tryckte henne intill mig.
”Ni rör henne inte!” Min röst var dock enbart patetisk och fick den storvuxne killen att gapskratta.
”Jasså inte, och vad tänker du göra åt saken då, lilla vän?”
Hans leende dröp av ironi och seger och fick mina ögon att mörkna.
”Polisen är efter er och när de får tag i er råkar ni jävligt illa ut!”
Ännu mer skratt.
”Ja, för de kommer ju säkerligen leta efter dig och din arma lilla prinsessa här. Skärp dig, Kim, du vet lika bra som jag att du satt dig rejält i skiten.” Hans tänder glittrade till i det dunkla skenet. ”Ingen kommer att rädda er, ni sitter båda fast hos mig nu.”
Och det var då jag såg det glimmande föremålet i hans hand; det föremål som för den stunden kom att bli hela min värld och det objekt som mina ögon stirrade sig blinda på. Den var lång, något böjd och med en egg som glittrade i det dunkla ljus som letade sig in genom den förmultnande dörren. Ren, nyslipad och en spänd längtan efter att få göra sitt jobb.
En kniv som hade en uppgift.
”Men håll er lugna så ska jag inte göra er illa. Inte än i alla fall…” Hans röst var närmast en hånfull viskning när han sakta kom närmare. ”Jag ville ju bara ha mina pengar, Kim, mina högt förvaltade stålar. Det är allt jag någonsin bett om, och är det verkligen för mycket begärt?” Tänderna var gula i hans mun då de köttiga läpparna drogs åt sidan för att blotta det som de ruvade på. ”Att lilla Cat här sen bestämde sig för att skära av banden med oss och därmed undanhålla det som rätteligen tillhör mig, det kan jag ju inte hjälpa, eller hur? När inte normalt snack funkar får man ju ta i med hårdhandskarna, inte sant? Och att du sen skulle komma här och leka riddare kan jag ju knappast hjälpa.”
Mina ögon var som fastnitade vid vapnet i hans hand och jag kände hur Cat snyftande tryckte sig intill mig och darrande begravde ansiktet mot mitt bröst.
Är det här slutet?
”Det kommer att gå så fort, Kim, så fort. En stickande känsla men sen kommer ljuset, Kimberly; för dig och Cat. Synden straffar sig själv, som man säger, och nu straffar den Cat. Och att du kommer följa med henne i graven är något du får skylla Cat för. Allt den flickan rör vid förvandlas till aska.”
”För en dag kommer jag att involvera dem och aldrig försvinna. För det är vad jag gör Kim: involverar och förgör.”
Gode Gud…
Kniven närmade sig då den bastanta killen tog de sista kliven mot mig och placerade den sylvassa eggen mot min hals. Bladet kändes kallt mot huden.
”Kanske var hon aldrig menad att leva.” Hans röst spann fram orden. ”Kanske var hon dödsdömd redan då hon sattes till världen.”
Bladet skar in och jag slöt ögonen, kved lågt. Killen hyschade genast på mig och satte ett finger över mina läppar som fick kväljningar att rusa upp längs min strupe.
”Var bara tyst, min sköna, så kommer det att gå fort. Jag vet vad jag gör, Kimberly, jag vet vad jag gör.”
Och jag slöt ögonen och väntade på mörkret.
Vad som sen hände vet jag inte; hela min värld vändes uppochner. Ett högt ljud av trä som splittras i miljontals små atomer, skall från hundar, en mansröst som skrek och sen flera röster som blandades ihop till en enda soppa. Bilder av människoansikten förstorade till groteskhet och hundar som skällande nosade och slickade mig i ansiktet.
Och Cat som grät tyst i min famn.
Mer minns jag inte innan jag med ett stön föll bakåt ner på den fuktiga marken och svimmade.
Det första jag registrerade då jag kvicknade till liv igen var ett fåtal stora lampor som bländade mig rätt i ansiktet. Grymtande slöt jag ögonen, drog upp täcket jag hade över mig, över huvudet och försökte somna om. Så det tog mig en liten stund innan jag fattade att jag inte låg i min säng och att någon försökte jävlas med mig gällande lamporna, utan att jag befann mig på sjukhuset.
Förvirrat tvärsatte jag mig upp i sängen och höll på att ramla ur den på kuppen. Och den första person min blick föll på var…
Mamma!
”Mamma!” Mina ögon stirrade på den bleka varelsen som satt intill min säng och med rödgråtna ögon vred sina händer. När hon hörde min röst brast hon återigen i tårar, slog armarna om mig och tryckte mig intill sitt bröst medan hon maniskt smekte mig över håret.
”Kimberlygumman, älskade lilla Kimberlygumman.”
Kimberlygumman…åh, mamma…
Hennes tårar blötte mitt hår och rann sen nedför mina kinder medan jag pressades så hårt intill hennes bröst att jag kände hennes klapprande hjärtslag mot min kind. Och hennes händer som smekte mig över håret som de gånger då jag varit liten och varit helt okej. De gånger hon såg Mig och inte Jenny.
Åh, mamma.
”Jag trodde…” Hennes röst skar sig och hon försökte igen. ”När polisen ringde, när de sa att du låg på sjukhus, att du varit inblandad i en kidnappning och berättade allt som hänt. När de ringde…jag trodde jag hade förlorat dig för alltid.”
Hon grät översiggivet och drog upp mitt huvud bara för att kunna komma åt att strö kyssar över mina bleka kinder.
”Jag trodde att jag förlorat det enda jag hade kvar i livet.” Hennes stora ögon var vattniga av tårarna och hennes läppar darrade då hon återigen tryckte mitt ansikte intill sitt bröst och kysste min fuktiga panna. ”Jag trodde jag återigen skulle tvingas bevittna liket av mitt barn.”
Hennes förkrossade tonfall skar min själ i bitar och fick för en kort stund mig att glömma Cat och dramat vi delat i skogsskjulet. För tillfället fanns bara jag och…min mamma, min fina, underbara och fantastiska mamma.
Jag älskar dig…
”Du är det enda jag har kvar, Kimberly, den enda som jag har att leva för. Jag älskar dig så ofantligt, älskade fina Kim. Och hade jag fått veta idag att den där…idioten skärt dig och din väninna i bitar hade jag tagit livet av mig.” Hennes kalla läppar mot min hud. ”Min perfekta och underbara, älskade lilla dotter.”
Och då kom tårarna hos mig också och jag grät som jag aldrig gråtit förr. Med mina armar hårt pressade runt min mors taniga kropp tryckte jag mig intill henne som ett spädbarn som törstade efter ömhet, och bara grät och grät mot hennes bröst till hela min kropp skakade. Och jag älskade; älskade med hela min själ, älskade så det värkte i bröstet på mig. Och där satt hon sen vid min säng och vakade med mitt huvud i sitt knä, ända tills sömnen slutligen tog mig och förde mig bort en stund.
Och det sista jag kände var hennes läppar som försiktigt och ömt smekte min panna.
KOMMENTERA OCH DE SOM INTE GÖR DET TYCKER JAG INTE OM! :<
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | NeMriA - 15 maj 09 - 21:30- Betyg:  | DU ÄR SÅ JÄVLA BÄST, VET DU DET?
SÅ BRA ATT JAG MÅSTE SKRIVA MED VERSALER.
UAAAAAAAURHAURHSUDFKG;:SYDÖLG <--- DAMP-BRA!
URGH. HEJ GUD *vinka* | | sandruskapuska - 8 maj 09 - 16:00- Betyg: | | lipar | | _Live_life_ - 6 maj 09 - 17:55 | | jag älskar det som alltid. :D | | thaNAMEisPSYCHO - 5 maj 09 - 18:29 | muums, men vadå den är inte slut väl? :O :O :O
det får den inte, då dör jag.
så underbart fantastiskt : D | | LikeBefore - 5 maj 09 - 14:55- Betyg: | åh, glädjetårarglädjetårar :)
jag bara älskar det här, älskar och avgudar det här :)
är alldeles för rörd för att skriva något vettigt x)
du är helt underbar <3 | | Hallonglass - 5 maj 09 - 14:50 | | Åå, tack för att de lever !!! Och tack för att mamman var lite snäll nu också. Det gjorde mig glaad:) Och jag vet inte vad jag ska säga, men du är sjukt bra.o.O | | PsychicPlay - 4 maj 09 - 15:47- Betyg: | ååh.
gulligt. *-*
(förlåt för hjärndöd kommentar, men jag avgudar dig. :*) | | _mos_ - 3 maj 09 - 22:23- Betyg: | | omg helt sjukt bra! helt sjuuukt bra | | -Cute - 3 maj 09 - 16:57- Betyg: | | nu typ är jag helt tårögd! :O sjukt bra give me more! o.o | | glittermagi - 3 maj 09 - 16:42- Betyg: | meeera :'/ :')
så sjukt bra! |
|
|
|
