Vem jag är om mornarna |
Då jag vaknar på morgonen är min vänstra kind fylld av streck. Åt alla håll, snett och rakt. Jag stiger upp, förbannad över mardrömmar, sanningen är så mycket längre borta. Min klocka har slutat ticka, den har stannat. Så där som mitt liv har slutat skrika, istället blivit tyst och stilla. Inte så irriterande. Jag stiger alltid upp för tidigt, det är solen som får mig öppna ögonen. Solen som ger hopp. Jag läser inga tidningar om mornarna. Jag äter inte om mornarna. Ibland ligger jag kvar i sängen fylld av streck och tankar. Hopplöshet eller frihet, det finns ingen skillnad. Min tunga talar egna språk, den talar om järnvägstorget, om dig och om sommarnätter. Med dig. (Vem är Du egentligen?) Den talar om lätta berusningar, med dig. Om tungor och cigaretter, med dig. Då jag vaknat, men inte stigit upp, tänker jag på mitt minne. Om Du är någon i ett glömt minne, ett berusat minne, eller bara ett gammalt minne. Är Du någon som betyder mycket för mig? Lika förbannad stiger jag upp varje morgon för att borsta mina tänder. Inte håret. Det behöver jag inte göra, det är så kort. (Är ditt hår kort?) Ibland känner jag mig väldigt okvinnlig, de mornar är såna jag väljer att klä mig i en klänning. Ibland sätter jag läppstift, men torkar alltid av det just före jag stiger ut genom ytterdörren.
Då jag går ute i morgonen, förbi olika ansikten, undrar jag om Du är en av ansiktena. Om du kommer komma fram till mig (tar i min hand) och fråga om jag minns. "Minns du sommarnätter, då vi var smått berusade? Minns du järnvägstorget om nätterna och cigaretterna som lugnade ner oss? Minns du tungor, våra tungor, en tunga?"
Och jag frågar
vem är Du egentligen?
|
|
|
|
