[TwilightFF] - I'm lost without you. Kapitel 10. |
EPOV
Min kalla och stenhårda kropp kändes alldeles varm och mjuk när hon viskade orden jag längtat efter att få höra de senaste sju månaderna. Bella var hos mig och hon älskade mig fortfarande, trots allting jag gjort mot henne. Jag visste att jag inte förtjänade henne eller hennes kärlek, men det hindrade inte mig från att vara världens lyckligaste just nu. Jag visste att jag inte var mänsklig, jag var livsfarlig för Bella, men just nu var jag bara Edward. Edward som älskade Bella över allting annat på jorden. Jag tryckte henne hårdare mot mitt bröst och böjde mig ner för att kyssa hennes hals. "Jag kommer aldrig någonsin lämna dig igen Bella" viskade jag. Efter en stund hörde jag polisbilen köra in på uppfarten utanför huset. Motvilligt släppte jag taget om henne och gled ur hennes grepp. "Vad gör du?" Hennes röst skar sig. "Charlie kommer" Jag försökte koppla bort Charlies tankar. "Det är nog bäst om jag går" Jag kysste henne i pannan samtidigt som ytterdörren på nedervåningen öppnades. "Bella?! Är du hemma?" ropade Charlie. "Säg inte till Charlie att jag varit här. Jag kommer tillbaka" Sedan reste jag mig upp och innan hon hann svara så hoppade jag ut genom fönstret.
När jag kommit ner till marken började jag springa så fort jag kunde. Jag saktade farten först när jag kom fram till huset. Tre bilar som jag genast kände igen stod parkerade utanför huset. Emmetts jeep, Carlisles merchedes och Rosalies BMW. Jag hörde deras tankar, men kunde ändå inte riktigt förstå att de var här. De var hemma. Sedan öppnades dörren och Alice stod i dörröppningen. "EDWARD!" Hon skrek och sprang emot mig. En sekund senare kramade hon om mig. "Alice" Jag log. "Hur gick det med Bella? Hur mår hon? Vad hände? Kom du i tid? Vad sa hon när hon såg dig? Var är hon?!" Jag skrattade lite lätt. "Sluta, det är inte kul. Berätta nu!" Alice började hoppa framför mig och nyfikenhet och oro blandades i hennes ansikte. "Okej. Jag hann i tid, Bella mår bra. Hon är inte ens chockad. Ingenting." "Hon är väl bara gamla vanliga Bella" Alice log. "Berätta vad som hände?" Jag berättade allting för henne, hur jag precis hade kommit i tid, bilresan hem med Angela och samtalet på Bellas rum. När jag var klar tittade Alice på mig med stora ögon. "Betyder det att vi ska stanna här? PÅ RIKTIGT?!" Jag nickade. "Ja, det verkar som det" "När får jag träffa Bella?" Jag hade väntat på att den frågan skulle komma. "Jag vet inte, senare. Just nu pratar hon antagligen med Charlie. Men jag bad henne att inte berätta att jag är här" Jag ignonerade hennes tankar och väntade på ett svar, men det kom inget. Jag kände inte igen uttrycket i hennes ansikte heller. "Alice?" "Hur har du tänkt göra?" frågade hon tillsist. "Jag tänker åka dit och knacka på, låtsas som att jag och Bella inte har träffats. Förklara för Charlie att vi vantrivdes i LA och att vi saknade Bella så mycket att vi har kommit tillbaka" Alice tittade på mig och hennes glädje sken i hennes ansikte. "När ska du göra det då? När får jag träffa Bella? Åh, Edward! Jag saknar henne så mycket" "Jag vet det Alice. Du ska få träffa henne snart"
Sedan gick jag mot dörren och jag hörde att Alice följde efter mig. Esme mötte oss precis innanför dörren. "Min son" Esme log och sträckte ut armarna mot mig. Jag kramade henne. "Hur är det med Bella?" Esme släppte mig. "Hon mår bra, hon är precis som vanligt. Hon bryr sig fortfarande inte om sig själv" Jag gick in i huset och upp för trappan. När jag precis skulle öppna dörren till mitt rum hörde jag någon bakom mig. "Edward!" Emmett. Jag vände mig om och såg min storebror komma emot mig, i mänsklig fart. "Vad vill du?" Han kom fram till mig. "Jag tänkte bara säga att det är skönt att ha dig hemma igen" Huh? Han hade ju inte varit hemma själv, han och Rose hade ju bott för sig själva. "Jag menar, det är skönt att se dig lycklig igen. Jag hoppas du aldrig är dum nog att lämna henne igen" Sedan vände han sig om och gick. Jag öppnade dörren till mitt rum och satte mig på min skinsoffa. Jag hade saknat det här rummet. Medan jag väntade på att tiden skulle gå, reste jag mig upp och gick fram till hyllorna där min musiksamling fanns. Jag tittade igenom den, spelade några skivor i min stereo.
När det hade gått en timme bestämde jag mig för att det var dags. Jag hoppade ut genom mitt fönster, jag ville inte träffa min familj. "Lycka till, brorsan" hörde jag Alice tänka innan jag började springa mot Forks.
Förlåt för att det tog sån tid.. Men har haft mycket annat för mig.
Början på det här kapitlet har jag redan publicerat, men ah.. Det blev bäst såhär.
Skriv vad ni tycker, det gör mig motiverad att fortsätta, vem vet? Jag kanske inte avslutar den här annars.
Tack för alla kommentarer jag fått hittills.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Sandra353 - 2 maj 09 - 11:39- Betyg:  | | åhh så bra :) :D längtar till11 kommer ut :D |
|
|
|
