Allmost perfekt |
Hej hopp:P här kommer det första kapitlet från min nya novell. Jag har inte korrigerat den men hoppas att ni gillar den ändå XD
kommentera gärna jag vill vet hur jag kan göra den bättre :)
puss på er
Kap 1 En Grå Vardag
I can't escape this hell
So many times I've tried
But I'm still caged inside
Somebody get me through this nightmare
I can't control myself
En molning dag med regnet hängande i luften stod en kille vid en busshållplats. Hans högra sida vilade mot den smuttsiga, sönderklottrade busstjulsidan. Luften var kylig och han huttrade lite och stoppade ner sina händer långt ner i fickorna. Killens andning var ansträngd och för varje andetag han tog bildades
små moln med imma. Han tittde enformigt ned på sina slitna svarta skor och utan att släppa skorna med blicken tog han snabbt upp vänsterhanden ur den varma fickan för att rätta till sin jacka. Hans svarta hår var framdraget över hans ansikte och han hade dragit upp luvan över huvudet. Det gjorde det helt omöjligt för alla utomstående att se det vackra ansiktet som gömde sig under det tjocka tyget.
En vidpust sköljde över honom och han vände på huvudet för att de hur många som satt i busskulet brevid honom, ihopp om att det ska vara tom så han kan ta skydd i det. När han försiktigt kikade genom glaset och fick till sin besvikelse se fem personer som satt uppradade på bänkarna. Ett gamalt par, en ung tjej med brunt hår och lite för mycket smink. Där satt också en kvinna som såg ut att vara i 40 års åldern invävd i en tjock halsduk och sist ute på kanten satt en kille som han trodde gick i hans parallelklass, dock ingen han kände. Även om tanken på att gå in i busskulet var lockande tyckte han att det fanns lite för mycket folk där inne för hans smak. Han var en person som inte gillade när det fanns för mycket människor runt honom. Han gillade att vara ensam, han tyckte att det var lättast då. Det var bäst när han inte behövde vara någon speciell utan bara kunde stänga in sig i sin egna bubbla. På så sätt slapp han undan det han så gärna ville undvika...
På håll hör man bussens brummande läte tona upp sig mer och mer desto närmre den kom. Han undvek att titta upp på bussen som skulle föra honom till det stället som han hatade som mest, men som han tvingades tillbringa sju av dygnets timmar helt ensam. Skolan.
Hans gråbruna ögon restes ändå tillsist från skorna och fockuserade på bussen som tycktes komma mot honom lite för fort.
Med en låg gnisling bromsade den in framför busshållplatsen och de människor som suttit och frysigt i de kalla morgonvädret vällde in i bussen. Han väntade som vanligt alltid till sist innan han klev på. Trots det var det ändå någon som knuffade till honom och muttarde ’’jävla emo’’ i hans riktning. Rent refflexmässigt spänndes hans muskler och var tvungen att konsentrera sig för att inte kippa till den personen som just hånat honom. Käkarna pressas ihop i munnen på honom, men han samlar sig och mumlar iriterat för sig själv utan att titta upp för att se vem som knuffade till honom. Med tre steg var han inne i bussen och sökte sig som vanligt till första bästa tomma säte så långt bak som möjligt. Hans blick granskade snabbt bussen innan han skönk ner i ett ledigt säte.
Musiken dånade i hans öron allt eftersom bussen rörde sig mot skolan. Han lutade sig motvillit tillbaka och försökte njuta av de sista minuterna han hade kvar innan han skulle vara fast resten av dagen. Han räknade takter i musiken för sig själv så han inte skulle börja tänka på dem, men hur mycket han än försökte rullades ändå alltid de smärtsamma bilderna upp för honom gång på gång. Han glömde, som varje gång, bort hur man andades och knep desperat i hop ögonenen för att tvinga bort bilderna. Han ville inte förstå att de var borta för evigt och även om bilderna tydde på det intalade han sig själv hela tiden att detta bara var en mardröm som han snart skulle vakna upp ur.
När bussen stannade vid nästa busshållplatsen reste han sig snabbt upp och rusade ut tätt förföljd av bilderna i huvudet. Han brydde inte sig om vad andra skulle tänka han klarade bara det inte. Han skulle inte kunna gå in genom de stora dörrarna till skolan och låssas att han mådde bra och inte brydde sig att han var helt ensam. Han årkade inte mer!
Väl ute sprang han iväg och in i skogen som låg brevid busshållplatsen intill skolan. Han kände hur hans hjärta dunkade snabbare för varje steg han tog och hur hans andning blev mer ansträngd. Han flydde undan bilderna som konstant jagade honom, bilderna på hans mamma och lillebror som var döda. De var borta för alltid och skulle aldrig komma tillbaka igen. Orden brände i hans hjärta och tvingade honom att stanna bara för att kunna andas igen och även om han kunnat andas visste han att det skulle göra ont i vilket fall som hälst. Han kom aldrig undan smärtan som ekande inom honom där det nu var tomt. Han viste att han inte var stark nog, men försökte hela tiden lura sig att han skulle ta sig igenom det, även om han visste att han höll på att gå sönder. Det var som om någon rivit sönder honom och sedan gömt tejpen som han skulle laga såren med.
Där han stod, stilla mitt på en stig i skogen, kände han hur den tunga luften sakta började flyta ner i halsen och fylla hans lungor. Han konsentrerade sig bara på att luften som skulle förse honom med syre. Trots att han skakade började bilderna avta till suddiga kanter i hans värld och han kunde slappna av. Han hade klarat anfallet. Sakta sjönk han ner och satte sig mjukt på den fuktiga stigen och knöt sina händer i sitt knä.
Han ville inte gå tillbaka tills skolan nu, utan bestämde sig för att stanna i skogen tills att nästa lektion började. Han ville inte komma in i klassrumet försent och känna allas blickar på sig. Han var alltid rädd när han var i skolan, rädd för att någon skulle fälla en elak kommentar eller värre, prata med honom om något som påminder honom om hans mamma eller lillebror. Det hade hänt innan och han viste att han inte klarade att hålla ihop en stark fasad under en längre tid. Vanligt vis brukade han bara titta bort eller gå sin väg bara för att undvika att sätta sig själv i en situation som inte var bekväm eller som han inte kunde hantera.
Små regndroppar letade sig genom trädtopparna och föll ner över honom. Han gjorde en liten grimas i misstycke mot regnet innan han reste sig upp och lommade iväg för att sätta sig under ett träd istället. Efter en snabb blick på mobilen för att se vad klockan var konstaterade han att han lungt kunde luta sig tillbaka och slappna av för hans nästa lektion började inte på 50 minuter.
När han sedan förtio minuter senare gick in genom dörrarna till skolan var korridorena fulla med människor som var på väg till nästa lektion. Tyst gick han till sitt skåp och låste flinkt upp låset med en hand innan han snabbt öppnade skåpsdörren. Hans fingrar rörde sig stressat över papperna i det oorganiserade skåpet innan han fick tag i det han skulle ha. Nästa lektion han skulle ha var so, vilket bara betydde att han behövde block, bok och penna.
Precis när han skulle stänga skåpet märke han att tre personer stod brevid och tittade på honom. Han försiktigt kikade under luggen och fick se Tias, Sam och Hannes stå på rad med armarna korslaggda över sina breda bröst. Tias tittade allvarligt på honom, men ett lite leende gömde sig bakom hans förseglade läppar.
FAN tänkte han och önskade att han bara kunnat försvinna, men det var försent för det nu.
”Jaha Zacarias, var var du under matten? Jag saknade min bänkkompis” sa han och putade med läpparna i ett dåligt försök att se ledsen ut.
”De har inte du med att göra” fräste Zacarias tyst genom sina tänder.
”Va?!” svarade Sam som stod till höger om Tias. Han satte sarkastiskt sin ena hand vid sitt öra ”Hör dig inte!” sa han högt. Hannes började skratta trotts att han skulle se sur ut.
”Ska du inte svara nu?” sa han när han samlat sig från skrattattaken och såg allvarligt ut igen.
”Hum? Zacarias?” kraksade Tias och slog till Zacarias på överarmen. Han bet ihop käkarna för att dölja smärtan som spred sig inom honom. Han försökte svara men det kom inget ljud, hur myckt han än försökte pressa ut luften. Plötsigt kom Sams hand mot honom och puttade in honom i Hannes börst, han puttade i sin tur in honom i Tias famn som putade tillbaka honom till Hannes.
Så höll de på, skrattande och komenterade en massa saker till honom, men som han inte hörde eftersom han både var yr och snurrig i huvudet. Tillsist föll han med en duns ner i det kalla golvet. I landningen tappade han luften och vek sig kvidande dubbel i smärta. Han hade tappat sina saker som nu låg utspridda runt honom.
”Kom igen pojkar, lämna honom ifred,” hörde han en ljus, klar röst säga. Han vände på huvudet för att de vem som sagt det och fick till sin förvåning se en tjej stå fem meter ifrån honom. Det var inte vem som hälst utan det var Savanna som var kompis med Tias och hans gäng. Savanna var själv en av de coolaste på skolan. Hon var mycket vacker med sitt lockiga blonderade hår som hångde böljande ner för hennes axlar. Hon tittade på Tias med sina djupa gröna ögon och Zacarias hoppades att han skulle lyssna på henne. Hennes läppar bar ett jämt leende som endast var riktat mot Tias.
Zacarias började sakta sätta sig upp och samla upp de böcker som låg utspridda runt honom. Han ville härifrån nu! Han släppte sin blick från Savannas vackra skepnad, vad kännade det till att han tittade? En som han hade inte en chans med en som hon, de viste han mycket väl. Fast ibland kunde han inte hjälpa att han föreställde sig själv med en som hon och han kunde inte undvika att leka med tanken om hur folk skulle reagera om de såg honom med en som Savanna. Dessvärre var det var bara drömmar, för långt upp i syn för att han skulle kunna nå dem. Det var också helt uppenbart att Savanna var intresserad av Tias, vem var inte det? Han kunde föreställa sig alla tjejer som stod och suktade utmed väggarna när Tias gick förbi. Han var allt en tjej skulle kunna önska sig, snygg, charmig, cool och stark, Eller hur?
Vem ville ha honom? Svar: många. Vem ville ha en kille som Zacarias? Svar: ingen.
Hans blick vandrade hastigt mellan Tias, hans kompisar och Savanna innan han så osynligt som möjligt reste sig upp och smet förbi muren av människor som kommit för att kolla på ’’killen som blivit nerslagen av Tias gäng’’. Verken Savanna, Tias eller någon av hans kompisar mötte hans blick vilket han var tacksam över. Som en vind svepte han genom korridoren och försvann in i klassrummet.
I don't care if it hurts
I want to have control
I want a perfect body
I want a perfect soul
I want you to notice when I'm not around
You're so fucking special
I wish I was special
|
| Kommentarer | | nicotico - 1 maj 09 - 20:22 | | haha jaa:P tack, jag vet ja är en riktig kratta på att stava XD | | Kirke - 30 apr 09 - 17:14 | Du skriver jättebra, och jag är säker på att du kommer utvecklas och kommer skriva ännu bättre snart :)
Men tyvärr fanns det en del stavfel, inte överdrivet många men de som fanns var tillräckligt grova för att jag skulle störa mig på dem.
/Am
PS! Three days grace, am I right? ;P *ang första versen nästan högst upp* |
|
|
|
