Älskling, älskling [Oneshot] |
En novell som jag skrev på skolan med inriktning "Skräck"
Fick MVG för sjuans kriterier hoppas ni tycker om den :)
En rysning av välbehag kröp upp längs hennes ryggrad då hon tänkte på hur hans fingrar hade smekt hennes korsrygg samtidigt som han viskat i hennes öra,
”Älskling, älskling…”
Anna satt in det blommiga örhänget i örat och log, ännu en kväll med David, underbara David. Hon kände fjärilar i magen då hon tänkte på kvällen de hade träffats, de hade lekt leken ”Älsklig, älskling” och när han fick henne att skratta, då var hon fast.
Hon skakade på huvudet och återvände till verkligheten, släckte ljuset och lämnade rummet.
Just som Anna stängde dörren tyckte hon sig utskilja en tyst viskning ur mörkret.
”Älskling, älskling”
Hon stoppade ner den redan smått hopknölade bussbiljetten, satte sig på sätet och andades in den tunga röklukten från mannen i sätet framför sig.
Bussresan skulle bara ta några minuter men det kändes som timmar, timmar och åter timmar. Utanför bussfönstret susade de kala lövträden förbi och de fallna löven färgade marken i höstens alla färger, undertiden som månen färgade frosten i silver.
Bussens bromsar tjöt till och började att sakta ner bussen höga fart, Anna ställde sig upp, drog handväskan till sig och började vingligt ta sig fram mot den bakre utgången.
Hon hängde väskan över axeln och bet sig i läppen, bara några steg bort från Davids hus. En kall vind blåste och Anna drog sin kappa tätare om sig. Hon skulle ha tagit en halsduk men det spelade ingen roll, de skulle vara inne hela kvällen. I David hus var nästan allt släckt bortsett från en lampa på över respektive nedervåningen som ensamt lyste i varsitt fönster. De vissna vildvuxna rabatterna såg kusliga ut i de svaga skenet från nymånen som placerat sig högt på den stjärnklara kvällshimlen. Anna började gå längs den frostiga grusgången och hörde gruset knastra under de smått för tidigt framtagna vinterkängorna.
Plötsligt flög en svart skugga förbi och något svalt mjukt rörde vid hennes rosiga kind. Anna hoppade till och utstötte ett gällt skrik. Hon hörde ett tyst krax från skuggan som fortsatte flyga vidare.
”Ärs, vad dum jag är, varför skrämmer jag upp mig så över en kråka?” sa hon lugnande till sig själv, tog ett djupt andetag, samlade mod, knöt ena näven och gick fram till dörren.
Med en lätt knuff gick dörren upp. Inte en lampa var tänd. Det var helt tyst. Inte ens luftvärmepumpen som David låtit installera förra sommaren gav ett ljud ifrån sig. Anna stängde försiktigt ytterdörren bakom sig och började ta av sig skorna. Hon hängde av sig kappan på en av krokarna som hon hittade genom att låta fingrarna löpa längs den svarta hallväggen. Plötsligt hörde hon hur det knarrade i golvet från köket.
”Älskling, älskling” hörde hon en röst viska ur mörkret.
”David är det du?”
”Älskling, älskling” viskade rösten ännu en gång ur mörkret. Anna kände hur pulsen steg men hennes nyfikenhet tog över och hon började försiktigt tassa in mot köket. Hon snubblade nästan över kökströskeln när hon klev in i köket, total tystnad. Anna vände sig om och tog tag i en av köksbänkarna vars glatta stenyta blänkte i månljuset som letade sig in mellan gardinerna och andades ut. Tystnad. Hon försökte att lugna ner sig, allt var bara inbillning, men pulsen fortsatte att dunka hårt i hennes tinning och ett vagt illamående placerade sig i maggropen.
Ett plötsligt sprak från vardagsrummet fick Anna att hoppa till. Spraket övergick sakta till en melodi och började spela Whitney Hustons ”I will alwase love you” på låg volym. Ett litet leende spred sig längs hennes läppar men illamåendet hängde kvar som en påträngande bakgrundskänsla. Hon släppte bänken och började trevande gå i mörkret mot vardagsrummet där hon väntade sig få se David stående vid den lilla radion i fönstret. Men det var tomt. Radion började spraka igen och musiken tystnade sakta och dog till slut ut. Anna försökte intala sig själv att det hela bara var en helt otrolig slump. Ett sammanträffande. Inget annat. Hon kände plötsligt hur en fruktansvärd yrsel slog henne och stödde ryggen mot väggen. Hon hasade ner på golvet, drog upp knäna mot bröstet och slog armarna runt dem. Hon skakade.
Så hörde Anna hur någon ställde sig i dörröppningen till vardagsrummet. I månljuset såg hon en bekant siluett.
”David!” ropade hon lättat reste sig snabbt upp, sprang fram till honom och kastade sig runt hans hals. Andningen var snabb men hans puls var lugn. Han förde sin ena hand bakom hennes rygg, lät den andra armen följa efter, men det var inte hans varma hand som andra gången träffade hennes rygg. En ilande smärta for genom henne samtidigt som hon kände hur något svalt och vasst grävde sig in i ryggen. Senor och blodkärl krasade, benen gav vika. Anna sjönk ihop till en hög på golvet och försökte andas lugnt, men smärtan som ilande genom henne gjorde det omöjligt, så hon låg flämtande på golvet och stirrade in i Davids triumferande blick. Hon hostade till och hela kroppen följde med i rörelsen, något ljummet rann ur hennes mun och bildade en vinröd pöl på golvet. Sakta började det svartna runt henne. David satte sig ner på huk och viskade tyst i hennes öra.
”Älskling, älskling, älskar du mig så måste du dö…”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Fiiiaaas - 3 dec 09 - 21:58- Betyg:  | | läskigt, jag satt som låst å på nålar, du förtjänade verkligen ditt mvg! | | correxD - 29 apr 09 - 21:59- Betyg: | | sjukt jävla bra (Y) !! | | alexz_th - 29 apr 09 - 21:51 | | bra ju! | | sorgen - 29 apr 09 - 19:35 | | Lite anorlunda, men bra. |
|
|
|
