En kille ska inte gråta |
"Jag sa att du skulle vara hemma när jag kom hem", röt hans far till honom.
"... Men jag var ute", pep han, det oförklarliga leendet som innan funnits på hans läppar var borta.
Rasmus brukade inte pipa, han var nästan alltid tuff. Det var bara här hemma han inte var det. Här hemma var det hans far som var tuff och hans slag fick Rasmus att pipa. Ibland fick dom honom att gråta. Han ville inte men så var det.
Hans far hette Jan och han gillade att visa att det var han som bestämde och så gillade han alkoholhaltiga drycker förstås. Jan hade egentligen inte alls sagt till Rasmus att han skulle vara hemma när han kom hem och Jan visste om det, men han lyssnade inte på Rasmus istället sa han det en gång till: "Jag sa att du skulle vara hemma när jag kom hem." Han betonde ordet "skulle" lite extra och såg på Rasumus med en blick av stål. Grått kallt stål.
Rasmus sa inget, såg ner på sina fötter som var klädda med ett par vita tubsockor. Han krympte så inför sin fars blick. Jan tog ett fast grepp om han hår och vände upp hans huvud. "Se på mig!" väste han och små stänk av saliv landade i Rasmus ansikte, också andedräkten av sprit nådde honom. Han knep ihop munnen till ett tunt sträck och försökte låta bli att andas för mycket.
Jan skakade honom lätt. "Svara!" sa han och liksom mös av att ha den här makten. Att vara stark, bestämma och få den dumma ungen att bli rädd. Få honom att skaka av rädsla. Han gjorde inte det nu, men snart. Jan visste att han kunde få Rasmus att skaka av rädsla. "Jamen... j-jag var ute", upprepade Rasmus. Han sa det lika klent som förra gången. Det gick liksom inte att vara tuff mot Jan. Han vågade inte.
Det var alltid om sånt här hans far bråkade. Om saker som Rasmus absolut inte kunde rå för, han hade ju inte ens vetat att hans far ville att han skulle vara hemma när han kom hem. Jan satte sitt ansikte tätt intill Rasmus, blåste ut den där äckliga andedräkten av sprit på honom. "Om jag säger att du ska vara hemma, då ska du det", sa han med en iskall röst. "Okej." Rasmus pep igen.
Hans far såg på honom, stirrade honom sint i ögonen tills Rasmus gav vika med blicken. Jan höll kvar i Rasmus hår, stod stilla i kanske en halv minut innan han släppte. Strax därefter gav han Rasmus ett oförbrett slag i magen. Ett slag som fick Rasmus att vika sig dubbel av smärta samtidigt som han kippade efter andan. Rasmus borde ha varit förberedd på slaget, men han var aldrig det. Varje slag var lika förvånande.
Det var som när en pojke på tio spelat för mycket våldsspel på datorn, ja dom började tro att det var normalt att slåss. Men det kunde väl inte vara normalt, eller? För inte kunde det väl vara fel att vara ute en fredagskväll? Rasmus såg upp igen. Smärtan hade lagt sig lite.
Han mötte sin fars blick, den som innan brukade vara fylld av glädje och värme. Allt det där var utbytt mot någon slags tomhet blandad med ilska. Rasmus var rädd för den blicken. Det var sedan den där bilolyckan då Rasmus klarat sig men inte hans mor. Jan började dricka och skylla allt på Rasmus. Om det inte hade varit för den där jäkla fotbollsmatchen så hade Chatrine fortfarande levt.
Och när han lät sin ilska gå ut över Rasmus fysiskt sa han bara att Rasmus förtjänade det och ibland trodde Rasmus honom. För inte kunde väl en man på fyrtio plus alltid ha alldeles fel?
Jan gav sig sen. Det var nog för den här kvällen, han var trött.
Rasmus sjönk ner på golvet intill väggen. Han orkade inte gå bort till sitt rum fast han ville. En kvart, en halvtimme.
Han kämpade med tårarna, en kille skulle inte gråta. En kille skulle stå upp stark och kunna ta emot mer än ett slag. Han svalde hårt, klumpen i halsen ville inte ge med sig. Åh, varför?
|
| Kommentarer | | kattXfyra - 21 jun 09 - 12:36 | | starkt, väldigt bra :) | | sorgen - 28 apr 09 - 20:58 | | Skit bra! Längtar till nästa. Mejla gärna. |
|
|
|
