Nattliv |
* Nattliv *
Sakta gick jag hem i mörkret. Det var kallt, den första snön hade kommit och det var redan februari. Det var ju nu det skulle bli vår, det var ju nu allt skulle bli bra, det var nu jag skulle glömma allt som hände den kvällen. Men ju mer snö det blev desto mer minns jag den kvällen. Mina ben orkar snart inte mer. Jag stannar och kollar mig omkring. Alla träden i parken är svarta av allt mörker. Den ända lampan som lyser är gatulyktan längre fram. I mitt huvud simmar mina tankar runt i världens största sjö. Jag försöker tänka på något annat, inte på vad som hände men innan jag vet ordet av fäller jag en tår och tänker tillbaka.
2 år sen.
Inget kunde bli mer perfekt. Jag, Jakob, alla mina vänner. Nej det kunde inte bli bättre.
Haha, jaså här ligger ni och har det mysigt. Simon vet verkligen hur man ska komma och förstöra ett vackert ögonblick.
Alltså Simon dra åt helvete! Jag älskar verkligen Jakob. Jag är den lyckligaste tjejen i skolan. Jag blev ihop med Jakob för ca: 1år sen. Och sedan dess har det inte gått och skilja på oss. Alla tjejerna i klassen säger att jag har hittat Mr. Perfekt, och vem vet, det kanske jag har. Jag och Jakob har länge diskuterat om vi ska flytta ihop, och nu har vi äntligen hittat en lagom stor lägenhet mitt inne i stan.
Ja ja mannen. Take it easy! Simon lunkade sakta iväg mot en grupp tjejer som stod längst bort i huset.
Festen pågick ända fram till halv 5 på natten. Jag följde Jakob hem i och med att han hade druckit sig så full att han knappt kunde gå. Jakob hade redan en fin liten lägenhet som jag ofta spenderade min tid i, men den var alldeles för liten om vi båda skulle bo i den. Men det skulle nog lösa sig. Innan jag lämnade Jakob i den slitna sängen gav jag honom en puss på kinden och skrev en lapp: Hej älskling! Jag tog hem dig igår kväll. Du var så full att du knappt kunde stå själv. Puss älskar dig över allt annat, Din Anna. Ps. Ring mig innan du åker imorgon. Vill ju säga hej då innan du åker till din mormor. Puss.
Klockan var halv 11 när jag öppnade ögonen och fick en mindre chock av den starka solen. Jag kollade på mobilen. Jakob hade fortfarande inte ringt. Varför hade han inte det? Hade han inte sett lappen? Jo det måste han, jag la ju den precis bredvid hans väska. Eller? Jag tänkte så det knakade. Det slutade till sist att jag blev så trött på att tänka att jag ringde honom. Han måste minst ha fått ca: 60 missade samtal vid det här laget. Varför svarade han inte? Nu var jag verkligen orolig. Tänk om det hade hänt något?! Det avgjorde saken. Jag tog nycklarna till bilen och gav mig iväg.
Det var kallt minst -2°c. Bilen hade knappt blivit varm, och ändå hade jag kört i iallafall 1 timma. Den starka solen hade gömt sig bakom horisonten. Snön hade börjat falla. Dom små snöflingorna dalar sakta ner från himlen och landar sedan på bilens framruta. Det tar mindre än 5 sekunder innan jag utrotar dom med vindrutetorkaren. Sen innan jag visste ordet av var jag i min egna drömvärld. Jag tänkte inte på hur jag körde och det slutade med att min bil svängde ner och landade i det vatten fyllda diket.
Jag vaknade och såg mig omkring. Alla fönster var täckta av snön. Jag försökte röra på mig. Men då märkte jag ett sår längre ner på benet. Smärtorna var oändliga. Jag tog fram första hjälpen lådan, letade snabbt upp ett förband och lindade in benet i det. Jag såg mig ytterligare omkring innan jag tryckte upp bildörren. Ute var det ännu kallare. Och jag hade inte tagit någon jacka. Min rosa kofta värmde bara endast en liten del av min stelfrusna kropp. Benet värkte, och jag kunde knappt gå. Längre fram i kurvan stod en bil. Jag var fortfarande lite snurrig sen färden ner i diket, men jag tyckte att bilen såg bekant ut.
Och nu sitter jag här och gråter igen, i parken. Jag tänkte på hur jag höll Jakobs livlösa kropp i mina armar. Jag tänkte på hur jag någonsin skulle komma över detta. Jag hade inget kvar att leva för. Allt skulle bli så bra. Allt skulle ordna sig. Men det kommer aldrig ordna sig. Det var mitt fel att han dog! Om jag inte hade tvingat med Jakob på festen hade han inte blivit full och då hade han inte krockat med det där förbannade trädet! Jag ville bara dö. Jag hade inget kvar. Jag var ensam nu. Vännerna hade slutat bry sig ända sen jag blev stum. Jag har inte sagt ett ord sen Jakob dog. Jag har länge funderat. Tar smärtorna slut till sist? Eller fortsätter dom att äta upp en tills man dör? Mina smärtor kommer nog aldrig ta slut. Tyvärr. Och nu har jag bestämt mig. Jag ska göra så att smärtan försvinner! Jag vill inte ha det så här längre.
När ni nu läser detta är jag förmodligen död. Och nu måste ni förstå varför. Jakob var mitt liv! Ingenting var omöjligt när jag var med honom. Jag kunde drömma mig bort till en drömvärld där bara jag och Jakob kunde vara. Och det kändes helt naturligt. I dessa tider är det svårt för mig att förstå vissa saker. När Jakob dog började jag tänka på allt! Jag började tänka på hur många som har förlorat någon på grund av en bil krock. Och allt på grund av att föraren drack dagen innan. Det fick mig också att förstå mig på en del människor. Alla människor som man har sett gå på stan, ledsna, desperata, ensamma och lite smått galna. De måste ha förlorat någon som dom höll kär. För det är precis så jag känner mig. Fast mest känner jag ensamhet .Allt på grund av att jag skulle ha ett sånt förbannat nattliv! Bara fester hela tiden. Men det är inte det värsta. Ibland känns det som om han fortfarande finns här. Omkring mig. På morgonen när jag vaknar kan jag höra han vissla på en glad melodi samtidigt som han steker plättar till frukost. Ibland kan jag känna att han ligger bredvid mig i sängen och håller om mig. Och sedan när jag vänder mig om finns han inte där. Ibland hör jag honom ropa på mig, och det låter så verkligt. Och då önskar jag att jag bara kunde få hålla om honom en sista gång och säga farväl till honom. Och än en gång förlåt för att det var tvunget att bli så här. Men jag klarar mig inte länge till och det har ni kanske förstått. Älskar er alla eran Anna.
Jag tog en sista titt, på månen ute på den svarta himlen. Allt var mörkt i lägenheten. Allt var tyst. Det var ingen trafik utomhus, alla hade nog gått och lagt sig för att sova. Bara jag är vaken. Snöflingorna föll ner från den svarta skyn. Jag såg ut mot den ända stjärnan som syntes på himlen och tänkte: ”Snart är jag hos dig igen”. Jag gick ut på balkongen. Det var kallt. Mina bara fötter stelnade av kylan ifrån balkong golvet. Jag tittade ner på gatan. Det var minst 5 våningar till marken. Ingen var ute. Jag satte mig ner en sista gång och drömde mig bort. Men jag vaknade snabbt igen. Jag tog mig en sista titt på månen som lyste så klar på himlen, fällde en tår och slängde mig ut från balkongen.
|
|
|
|
