De förbjudna, Del 6. |
Dagen efter lovet, en tisdag, kom jag gående på gatan. Skulle till skolan som vanligt. Jag brukade möta Carro i skolan innan lektionerna började, hon kom alltid senare än mig. Men inte idag, idag var hon sjuk. När jag rundade hörnet så jag kunde se skolan så tvärstannade jag, lutad mot glaset till en restaurang stod Pontus. Han slängde ciggen på marken och kollade på mig. Log, och lämnade sin plats vid glaset. Mina instinkter sa åt mig att fly, klockan var kvart i åtta på morgonen, knappt någon som syntes i krokarna. Jag spärrade upp ögonen när hans svarta converse kom närmare, och nästa sak jag såg var himlen och det sista jag hörde var fåglar och orden; ”äckliga lebb”.
Jag var på väg att stänga av tv:n när nyheterna gick på. Jag hade precis kollat klart på dr. House och nu skulle jag lägga mig. Morsan ropade.
”Carro, du ska lägga dig nu!”
Suck, ”snart mamma, måste se nyheterna.” Egentligen ville jag bara se vädret, jag och Jonna skulle ju ha picknick imorgon. Gubben i rutan malde på, jag stirrade på hans fula röda slips med spetskant. Såna som ens morsas trosor har. Jag undrade om han var ett äckel.
”Och så till Eskilstuna, en ung flicka har idag blivit misshandlad på vägen till skolan. Flickan vårdas på sjukhus med allvarliga skador. Men dock ej livshotande.” Jag slutade andas, min flicka hade inte svarat på ett enda sms på hela dagen. Jag trodde hon bara var sur för jag var sjuk. Men nej nu inbillar jag mig tänkte jag vidare. Jag kan inte bara tro sådant där för att hon inte svarade? Jag stängde av tv:n med fjärren så fort jag kunde. Den kvällen gick jag och lade mig med ett fruktansvärt magont.
När jag vaknade hade jag fortfarande ont, Nu äntligen så kunde jag fixa mig.
Jag fick upp datorn och min standard hemsida öppnades, Aftonbladet.se
Stor rubrik.
”Flicka misshandlad på Eskilstunas gator, utanför sin gymnasieskola St:Eskil.”
Jag läste artikeln, grät. Stannade hemma. Tog reda på vilket sjukhus hon låg på. Jag var rädd för att gå ut och låta mamma se mig. Men hon hade tillåtit det och åkt till jobbet.
När jag äntligen samlat mig så satte jag på mig kläder och gick till sjukhuset som bara låg ca 2 km från mitt hus. Det ända jag väntat för var ju besökstiden.
Klockan var 13.00 när jag steg in vid receptionen. Jag gick fram till bänken med en medelålders kvinna bakom disken. Stor knut uppsatt på huvudet. Grå trista kläder och äckligt knallrött nagellack.
Jag sa det utan att tänka på vilka ord jag valde.
”Jag söker Jonna Hallmark.”
”Är ni släkt?” frågade den högdragna kärringen.
”Nej, hon är min flickvän.” Kärringen höjde ögonbryna och kollade fundersamt på mig, som om jag skulle rätta till mitt `misstag` och säga `Oj, jag menar tjejkompis. `Men det gjorde jag inte, så jag kollade frågande och irriterat på henne. Jag saknade ju Jonna för varje sekund här, kunde hon inte förstå det? Kärringen kollade snabbt på sin dator, klickade in lite. Sa sedan;
”Hon ligger i rum 121.” Andra våningen, cirka 30 trappsteg och några meter, sen skulle jag vara där.
Jag vände mig om utan att säga något, hon förtjänade det inte. Jag småsprang i korridoren, en gubbe i 60 årsåldern gormade att jag inte skulle springa. Ignorerade honom och sprang vidare. Såg numret på dörren, tvärstannade, la handen på det kalla handtaget för att sedan lätt trycka ner det.
Rummet som jag möttes av var vitt. Allt var i stort sett vitt förutom min älskades ansikte, som var en blandning mellan rött, lila, brunt och gult.
Jag gick nästan som på moln fram till henne, ville inte att det skulle vara hon som låg där och sov. Ville inte visa att jag grät, ville inte att hon skulle vara full av blåmärken och koagulerat blod.
Jag gav till en lättnads suck utan att egentligen veta varför. Trodde det berodde på att hon ens levde.
Jag tog hennes hand och smekte. Sen la jag mitt huvud bredvid hennes mage. Jag kände hur handen gled ur min och la sig på mitt huvud istället. Irriterande hur ledsen jag var. Hennes varma fingrar drog igenom mitt hår.
”Carro, kolla på mig.” Hennes röst var lite klumpig.
”Jag kan inte, det är ju hemskt.” Snyftade jag fram.
”Carro, jag älskar dig fortfarande, kolla på mig nu.” Jag drog upp huvudet lite tveksamt blundade fortfarande, kände hennes kalla läppar mot mina, och öppnade ögonen i kyssen. Såg rakt in i hennes isblå ögon.
”Du är vacker.” Sa jag, helt plötsligt. Det spelar ingen roll att hon var blåslagen. Hon var snygg som vanligt ändå. Men jag anade en ton av brunt som inte liknade hennes annars så bleka hy runt hennes ögon. Det var väl hennes mor som sminkat över det värsta med concealer.
Jag garvade nästan. Det var så komiskt.
De hade redan tagit fast Pontus, han blev utkickad från skolan. När vi gick över skolgården mot bänkarna på lunchen så tog jag upp det igen.
”Det var inte så hemskt som jag trodde att bli misshandlad…” När Carro drog ett djupt andetag så förstod jag att hon missuppfattade och la till;
”…För konsekvenserna för Pontus var jättebra.” Carro såg argt på mig.
”Vad är det du säger människa??? Du kan ju inte tro sådana dumheter. Har du blivit knäpp eller? Det är ju mer än hemskt att bli misshandlad för du har en annan sexuell läggning. Det är korkat av den personen, man ska kunna göra vad man vill, och tycka vad man vill, Utan att bli misshandlad. Och att han fick vad han förtjänade? ALDRIG, om man misshandlar min älskling…” Här gjorde hon en paus och kollade in i mina ögon. ”… så förtjänar man dödsstraff.”
Så vacker, att hon verkligen var min var otroligt.
När vi satt där på bänkarna så såg vi på de som släntrade förbi. Någon som sprang som antagligen var sen till lektionen och en lärare som skrek att man inte fick röka till några trögfattade fjortisar som trodde de var coola. Jag tänkte att egentligen så har man så bråttom i livet. Först ska man leka och vara barn, sen måste man växa upp och bli tonåring, sen måste man skaffa jobb och sen är man för trött eller deprimerad så man tar självmord. Eller så kan det vara i alla fall.
”Carro?” jag avbröt mina funderingar.
”Ja? Vad är det sötnos?” Hon lutade sig bakåt och spände ut kroppen så mycket att hennes tröja åkte upp. Hon blotta sin navel och jag kunde inte låta bli att strunta i det jag hade tänkt säga, för att sedan istället kittla henne. Hon garvade till sist så tårarna rann. Nästan. När vi äntligen lugnade ner oss så låg jag halvt över henne. Jag drog mig upp helt över henne på armbågarna bredvid hennes axlar.
”Jag älskar dig” viskade jag i hennes öra. Drog in doften av hennes hår, hennes Axe var väldigt gott doftande. Hon satte läpparna så nära att hon nästan blåste mig i örat.
”Vet du vad? Jag måste gå nu.” Jag blev förbryllad. Hade det hänt något eller? Hon reste sig upp utan ett ord och gick. Nerböjt huvud och uppdragna axlar, hon grät. Varför grät min älskling? Vad hade jag gjort på två mikrosekunder? Jag reste mig och sprang efter. Men hon hade redan försvunnit runt ett hörn, och när jag väl kom runt det så var hon borta. Jag suckade. Skickade ett kort sms där jag frågade vad som hänt. Fick inget svar.
Helgen gick utan någon kontakt. På måndags lunch gick jag till stället vi brukade sitta, sen så gick jag till hennes lektion när hon skulle börja. Hon var sjuk. Eller ”sjuk” kanske är bättre att säga.
Efter skolan gick jag ner på stan, såg alla glada människor, uppiggade efter helgen. Det var ganska blått på himlen så jag struntade i bussen och gick till henne.
Jag kom fram till porten och knappade in koden; 7747.
Gick upp för trappan till andra våningen och såg hennes dörr. Knackade och ställde mig utan synhåll för titthålet. Jag hörde hur kedjan från låset kopplades bort och sen öppnade hon dörren.
”Hej.” sa hon, vände sig om och gick in till sitt rum.
Jag var beredd på det värsta hade jag trott. Det här var allvarligt. Vad hade hänt?
Jag stängde dörren efter mig och tog av mig skorna och gick in på hennes rum.
”Hej” sa jag något försenad men lite avbruten. Jag satte mig på sängen bredvid henne. Hon kollade på sina naglar när hon pillade bort nagellack. Jag tog hennes hand och sa.
”Vad är det? Berätta för mig.”
”Inget särskilt, eller jo. Det är det. Jag har hört att du har…” Hon blev tyst och drog sin hand ur min. Mina händer kände sig ensamma, jag satte dom mellan mina lår.
”… Haft en tjej förut, och hon tog livet av sig.” Mitt hjärta dunkade. Hur kunde hon känna till det? Sara, min Sara. Död med änglarna. Mitt hjärta blödde. Den ända jag någonsin känt likadant som för Carro var Sara. Jag suckade. Mindes fortfarande när jag kollat in genom hennes brevinkast och sett fötterna hänga i luften.
”Ja, Sara. Vad är det med det?” Jag hade fått en klump i halsen och min röst lät barnsligt mörk.
”Vadå vad är det med det? Det är ju viktigt ju. Du vet att du är min första tjej. Och du är väldigt erfaren och jag inte. Så hur kan du tycka att det är ointressant? Du måste ju tycka jag är direkt töntig i sängen.” Hon gjorde ett andningsuppehåll och skulle precis börja prata igen.
”Söta du, ”avbröt jag, ”jag och hon gick aldrig så långt som till sängen. Hennes pappa slog henne, och en dag orkade hon inte mer. Allting tog slut. Inte min kärlek, och du ska veta att jag älskar henne fortfarande. Men inte som en partner, mer som en syster.” Jag tystnade och lade märke till hur sårad hon blev. Jag fortsatte, ”du är mitt liv nu, det har du väl förstått så som du fann mig efter din resa i somras?”
”Jo men du älskar ju henne”, hon kollade upp på mig och såg oerhört ledsen ut, tårar trillade ner för hennes kinder, ”Hur kan du älska mig? Jag har sett en bild på henne. En oerhört snygg tjej.”
”Jag älskar er båda. Och ja hon var, ”med betoning på var, ”snygg.”
”Jag vill att du går nu.” Sa hon med flämtningar i halsen. Jag kände igen det, det var så det lät när man var upprörd men försök till att vara behärskad.
”Nej. Jag vägrar, aldrig i livet att jag lämnar dig.”
”Säg att du älskar mig mer, annars så slänger jag ut dig.” Hon fräste fram meningarna.
”Jag älskar inte dig mer, jag älskar och älskade er lika mycket.”
”Gå!” Hon tjöt.
”Carro, lugna dig. Hon är fortfarande mer en syster än något annat. Nu är du oresonlig.”
”Nej det är jag inte!” Hon satte armarna i kors som en tjurig barnunge och kollade upp i taket istället.
Jag satte fingrarna på hennes arm och gjorde som om de gick upp mot hennes huvud. När fingrarna kom upp dit så satte jag dem på munnen och sa;
”Kära lilla du, du är mitt allt nu, förut var du inte det, men nu är du det. Du är luften jag andas och känslan när man tar på något, du är vacker och min. Och jag är för evigt din.” Jag kände mig larvig när jag sa det. Men det var något som gjorde att jag trodde hon skulle lugna ner sig nu. Det var som om jag just bett henne ta ut mitt hjärta för hennes skull. Jag hade rätt. Så jag tog bort fingrarna.
”Okey då. Men lova att det alltid kommer tillhöra mig?” Jag spelade dum och sa;
”Vilket då?” och rynkade på mina ögonbryn.
”Men åh, ditt hjärta dummer.” Sen log hon och kysste mig.
Vi rullade runt på hennes säng i en sisådär tre timmar då hennes pappa kom hem. Vi kom ut med händerna i varandras och knullrufs i håret. Vi skrattade när vi såg hans förbryllade min och mumlade, ”ungdomar” och sedan gick ut.
Vi åt kvällsmat och sen skulle jag sova över. Min morsa brydde sig aldrig, jag kunde lika gärna sova hos ett peddo. Och jag fick alltid för hennes föräldrar, Min älskade Carros föräldrar. På morgonen vaknade vi och såg ut ungefär som gårdagens kväll. Fast vi hade enormt äcklig andedräkt båda två.
Det var komiskt när vi stod framför spegeln och borstade tänderna.
Emot bredvid fjortisen.
Jonna hjärta Carro stod det på nästan alla skolans toaletter.
Varje toa vi hånglat på klottrade vi ner våra namn i.
Mörkt och ljust.
Mitt svarta hår bredvid hennes långa blonda.
Min mörka hy från i somras bredvid hennes benvita.
Mina bruna ögon bredvid hennes isblåa.
Mina svarta kläder bredvid hennes ljusa nattlinne.
Även fast vi var så olika så kunde jag inte låta bli att tänka på att hon var perfekt, och inte att bara hon var perfekt utan att vi var perfekta tillsammans. Det var som att vi jämnade ut varandras svagheter. Och starka sidor också för den delen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | PussEmma - 26 feb 11 - 20:04- Betyg:  | | Sjukt bra<3 | | sorgen - 28 apr 09 - 19:45 | | Bra! | | -Cute - 27 apr 09 - 17:27- Betyg: | | jättebra :) |
|
|
|
