Sanning och tryckare, kap. 6 |
6
Mina ögon uppfattar lyset ovanför mej och jag känner mej som nedsänkt från himlen. Jag känner mej annorlunda och besviken, men mest av allt: dum.
Det som händer en dörr mellan mej, Ante och Sanne är bara en tidsfråga. Jag skulle egentligen aldrig sagt nåt, inte ens gjort intryck på Ante från första början! Fast hade jag gjort det egentligen? Jag hade ju överhuvudtaget bara stått intill de två och varit osynlig. Ända tills Ante upptäckte mej, en liten figur med spikrakt, brunt hår och gråa, tråkiga ögon. Vad kunde vara så att han ville lämna Sanna och gå till mej? Kunde han lämna en sådan vacker tjej med långt, lockigt hår, ner till midjan, en underbar sångröst och ett par djupa, gröna ögon. Kunde han motstå den underbara ängeln?!
Eller, det skulle kanske nog ta en lång tid innan Ante skulle direkt göra slut med Sanna. Det kunde ju inte vara direkt så möjligt för honom, men kanske ett gott intryck hade han gjort mot mej?
Allt som i alla fall vart gjort, var alltså gjort. Det var ingen sorts förvirran jag fick när Sanna slet upp dörren som jag satt och kramade om. Det var ingen förvirran att jag ramlade omkull och fick se in i den djupgröna och gula nyansen i hennes ögon. Men då var de iskalla - riktigt iskalla. Iskalla och full av hat. Hon hatade mej, hon hatade mej.
Och det ända hon var tvungen att göra, var att stirra iskallt en stund, slänga nonchalant med håret och sen viska:
- Jag förstår inte hur en kompis kan svika som dej!
Sen var hon på topp humör för att slå till mej, men hon höll sej behärskad så länge som hon var i gympasalen.
Ante stod helt förvånad med stora ögon så de nästan ploppade ut och kunde inte ens röra på munnen. Men vad hade han annars att säga? Han kunde inte gärna springa efter Sanna, för då kanske hon till och med slog till honom på käften? Och inte kunde han låtsas som om allt var bra och fortsätta discots alla upplevelser och kanske dansa med mej och några snygga tjejer?
Han hade inget annat val.
Så han stod och stirrade raka vägen efter Sanna som snabbt försvann bakom den ytterdörren. Antes blick nådde långt, men stannade tvärt så långt ögat kunde nå. Och då sjönk han ihop till en skrynklig, liten, bortgjord hög, lutad mot väggen.
'Allt är slut' skrevs ner i hans panna, klart och tydligt. Och inte nog med det, han kunde lika gärna skälla på mej. Kanske var det ändå mitt fel? Jag kanske ändå hade blinkat lite skeptiskt mot Ante och fått honom att bli charmerad och dragit sej in i mitt grepp.
Men vilket grepp hade jag egentligen?! Just nu hade jag ju ingen kompis som Sanna, ingen Linn i närheten och ingen pojkvän heller. Det var rätt åt mej, men jag var tvungen nog att fixa detta!
Jag reste mej kvickt och torkade bort de irriterande tårarna som runnit i blöta strimmor längs med kinderna.
- Vad ska jag göra? gnällde Ante när jag stängt dörren bakom oss och satt mej en bit ifrån honom.
Jag suckar och är nästan påväg att lägga armen om honom, när pulsen drar igång och blodet skjuter upp i kinderna. Det vore ingen rätt att sitta och kramas nu. För Sannas skull.
- Jag vet inte..., muttrar jag och skjuter upp benen längs golvet och suckar ännu en tung suck. Men vi måste ordna det här.
Ante tittar förvånat upp på mej med ett oroligt uttryck i ansiktet. Det kanske inte var så att han hade märkt mej sakta smyga in i rummet?
- Jag hörde ert samtal, säger jag.
Ante nickar osäkert.
- Men ... Vi måste fixa det här. Du vill väl ha kvar Sanna? Hon gillar dej hur mycket som helst, inflikar jag.
Ante tittar ner i golvet och jag säger hur hans kinder blir allt rosare och tillslut röda. Hans ögon glänser mer än vanligt.
Men han nickar instämmande.
- Jag vill ha henne, men hon blir så jävla svartsjuk! fnyser Ante och lägger armarna kring sina ben. Nu börjar han låta som om han blir som vanligt igen och den där lilla bubbliga, magiska känslan och hans glänsande ögon försvinner - dold bakom mörkret.
- Jag måste ringa henne, säger han och drar sej givet upp och slår upp sin hopfällbara mobiltelefon innan han försvinner ut i nästa kapprum.
- Vad hände där egentligen? undrar Linn och drar mej intill henne. Hennes min är orolig och jag kan se att hennes ögon glittrar när strålkastarna glider över golvet och träffar Linn.
Jag svarar inte, utan sätter mej ner på den ensamma bänken. Linn tittar orolig ner på mej och trycker sej sen intill mej.
- Berätta, snälla.
Jag suckar och kollar ner i golvet som träffas av strålkastare och discokulan.
- Sanna stack, deklarerar jag. Hon har gjort slut med Ante, lämnat mej och är väl övertygad om att allt är mitt fel. Nån gång kommer hon att förlåta Ante för att han är skolans snyggaste kille, men mej kommer hon förevigt att hata.
Linn sätter sej kapprak i ryggen.
- Säg inte att det är sant..., mumlar hon.
- Jo, det är tyvvär sant, försäkrar jag och kollar ut mot dansgolvet där Alice och Frida gör en imponerande dans för killarna. Det är sant...
|
|
|
|
