Sanning och tryckare, kap. 5 |
5
Utanför känns det som om en svallvåg ute på en strand slänger sej över mej och täcker mej utav all högljudd musik. Jag kan inte uppfatta det jag just då ser eller hör, för musiken är rent av sagt så hög så man knappt hör vad man tänker.
Jag tar mej snabbt fram till bänkarna längst bort i gympasalen och Linn följer efter mej samtidigt som jag känner mej träffad av en massa blickar.
- Jag känner mej lite osäker på Sanna, medger Linn när vi satt oss. Hon verkar så ... ja, jag vet inte ... Arg. På mej, fast jag inte sagt nåt speciellt.
Jag nickar lite grand och tar mej en försiktig klunk ur min cola.
- Hon kanske minst av sagt överreagerar, säger jag och lägger min hand över Linns. Jag har aldrig gillat henne så speciellt.
- Men vi kan ju trots allt lära känna henne, fast på ett annat sätt. Från en annan vinkel?
Jag nickar och kollar ut mot dansgolvet.
En extrem dans håller på, som utförs genom att hoppa och studsa som en galning i takt till 'Alla som inte dansar är våldtäksmän'. Alla studsar, hoppar som vilda djur och vissa tjejer fnittrar - medans killarna försöker göra intryck på dem.
Jag ser på långt håll att Ante står och impar på tjejer och lever i nuet, fast att han egentligen ser igenom de tjejerna och egentligen står och hoppar vilt bara för att göra sin plikt. Bara för att ingen ska tro att Ante är lågt nere på golvet och egentligen mår piss. Det ser endast jag när jag kollar riktigt djupt i de blådjupa ögonen, märker hur han ryggar tillbaka och ser sej medlidsamt omkring sej.
Linn suckar innan hon rätar på ryggen och kravlar sej upp på fötter. Sen ser hon ner på mej med en ängslig blick som förvandlas till ett flin.
- Kom, Malin, säger hon och tar ett stadigt grepp om min hand. Kom, vi dansar. Försök glömma bort det som har hänt, snälla.
Jag ryggar tillbaka illa kvickt, skakar av mej Linns grepp och drar mej längre bak.
- Nej, får jag ur mej.
Tårarna är påväg att stiga, ögonen vidgas och fylls med en vätska - när det samt trillar ner en liten tår som försiktigt kikar fram.
Linn tittar förvånat på mej när hon får syn på mitt ansikte som strax trycks ihop, ihopknycklat. Jag känner hur jag bara brister, gråten sitter i halsen och hostas upp. Jag känner tårarna som kanar nerför kinden och en stark känsla trycker mot magen, det känns som om nån står och trycker.
- Malin? säger Linn milt och sätter sej bredvid mej igen. Malin?
Jag försöker svara, men gråten har tagit över och då är det inte ens en idé att försöka. Tårarna är det farligaste med mej. Det är att dem aldrig slutar kana nerför kinden utan fortsätter så länge det bara går.
Jag sitter och stortjuter medans alla glor på mej. Förvirrat börjar Linn dra sej ifrån mej och lämnar mej ensam på bänken, och då tror jag att hon drar ifrån bågrund av att det börjar bli pinsamt. Men hon kommer strax tillbaka med en våt handduk och försöker milt och tryggt torka bort alla våta, små pärlor längs med kinderna.
- Mår du bättre? undrar Cecilia när jag närmar mej kiosken för att köpa en banankola.
Jag nickar instämmande och ställer mej mittemot bordet.
- Är du säker?
- Ja, försäkrar jag och stryker undan min långa lugg.
Cecilia petar lite på godiset.
- Vad önskas?
- Banankola, inflikar jag och pekar på en trave banankolor längst till hörnet av godisbordt.
Cecilia sträcker sej efter traven, plockar upp en och lägger den med sitt välbehållande omslag i min handflata.
Jag fiskar upp en krona och ger den till Cecilia.
- Ja du..., mumlar jag när jag slitit bort omslaget på banankolan och börjar suga lite på toppen. Hur är det med dej? Du ser trött ut.
Cecilia nickar.
- Jag är så trött, men mamma säger att jag ska hålla på åtminstone lite till. Det är inte förrän halv elva som vi slutar.
Hon drar en suck och kollar utöver dansgolvet. Hennes ögonlock drar sej sakta ihop och påsarna under ögonen har tagit plats i ansiktet.
- Du? säger jag.
Cecilia rycker till.
- Mm?
- Jag kan ta över, försäkrar jag och ler.
Cecilia rynkar ögonbrynen och hennes panna landar i djupa veck.
- Nej, du jobbar inte ens med kiosken, medger hon.
- Nej, kanske inte ... Men i alla fall.
- Jag vet inte...
Med ens tystnar musiken helt tvärt och alla tankar har smulats omkring mej. Jag uppfattar inget från början, när även de stora, tunga lamporna ovanför oss alla tänds.
- H-hallå? börjar jag, men avkommer mej.
Alla börjar givetvis kackla som hönor och babblar på, medans Cecilia kollar lite snett åt mitt håll.
- M-malin..? säger hon.
Jag hinner inte vända mej om, för jag känner - bara känner - att jag måste springa fram.
Jag skyndar mej fram till dörren som leder in till omklädningsrummet. De flesta står i en stor klunga och verkar stirra in i nyckelhålet, så jag försöker desparat att dra mej fram mellan allihop. De snyggaste tjejerna i skolan verkar bli hyper irriterade när jag börjar försöka butta fram allihop för att få se själv, men jag struntar i dem.
- Vad är det försegår?!
Ellens mamma, som för det mesta ordnat discot, börjar dra sej fram i klungan och tittar oroligt åt vårt håll. Hennes långa, vinröda örhängen klänger sej fast i öronen och med sin päronlånga kropp och sin breda bak försöker hon också desparat att ta sej fram till alla som har samlat sej kring nyckelhålet på dörren.
- Varför tände ni? undrar hon.
Sebbe och Gustav vänder sej mot Eva, Ellens mamma, som ser klagande på killarna. Gustav håller ett fast grepp om dörrhandtaget, men Eva tar tag i hans axlar och försöker dra honom undan.
- Vad är det som händer?! säger Eva strängt.
Bakom mej hör jag hur vissa tjejer börjar fnittra, och Gustav kan inte hålla sej utan flinar lite skeptiskt mot Eva.
Men Eva väntar sej svar. Hon ruskar bestämt i Gustav.
- Men vaffan görru?! fräser han och försöker dra sej undan.
Sebbe står bredvid och tokskrattar vid Gustavs sida.
- Vad gör ni för nåt?
- Inge, vaffan! säger Gustav spydigt. Tänker du släppa mej?
- Nej, inte förrän du förklarat, unge man! Detta är ett disco som planerats mycket länge, och jag vill inte att ni kommer och tänder och grejar. Behärska er!
Sen släpper Eva Gustav och låter honom fräsa så mycket han vill. Hon släcker de jobbiga, skarpa ljuset uppe i taket och ber dj:en att starta musiken igen.
När klungan försvunnit ut på dansgolvet igen, försöker jag - utan att nån märker mej - kika in genom det lilla nyckelhålet i dörren. Jag drar mej närmare den gamla, rostiga dörren och försöker sakta med säkert dra mej till nyckelhålet.
En unken, äcklig luft slår emot mina stackars näsborrar som med en enda sekund. Den där äckliga lukten av gamla strumpor och svettiga gympakläder.
- Men varför..?
Jag drar mej närmare och börjar känna igen rösterna inifrån. De låter allt mer och mer bekantare. Ljudet tinar upp sej.
- Herregud, fan! Du snackar ju om den där personen och jag vet inte ens vem det är!
En djup suck hörs och nåt som prasslar.
- Asså, varför hakar du upp dej för? Det verkar som om du tänker hålla mej fast i en liten fågelbur hur länge som helst. Får man inte bara kolla in lite andra och kanske lära känna nån?!
En tunn tystnad upphör och jag vågar knappt andas.
Det känns som om jag vetat om det länge, fast ändå inte. Jag visste lika gärna och med ens att det var Sanna och Ante därinne i omklädningsrummet. Det var de som pratade och tjafsade. Om mej. Det kändes obehagligt att inte Sanna visste nåt, och med ens känner jag hur en våg av minne slår emot mej och blandas in i det som pågår.
Jag skulle ju säga sanningen!
Varför gick jag där bakom dörren, rastlös och hängig och inte visste vad jag skulle göra. Jag skulle ju förstås rasa in och berätta med storm om sanningen!
Jag är just påväg att öppna dörren, när jag plötsligt hör Sannas röst:
- Du ... kan väl i alla fall säga vem det är?
Ett hugg rakt in i mej och pulsen känns. Benen viker sej snabbt och hinner bli till kokt spaghetti innan jag försöker springa därifrån. Men jag kan inte, spaghetti-benen orkar inte bära kroppen längre, så jag vet inget annat än att sjunka ihop till golvet och fortsätta inlyssna hela samtalet.
Jag hör hur Ante sakta drar in en djup suck.
- Det är malin..., inflikar han djupt.
Jag är död! ropar min innersta röst.
|
|
|
|
