Sanning och tryckare, kap. 4 |
4
Sanna tar ett mycket djupt andetag när hon lutr sej mot en av klähängarna på den unka, gula väggen. Hennes ögon är plötsligt så annorlunda mot en sån gul, äcklig färg. Som blandas med hennes mörka ögon, bygger på en nyans av brunt och gult.
Jag tittar ner i golvet när hon fångar min blick, och den är otroligt bedrövad. Den får mej att vilja sjunka genom golvet och försvinna, föralltid.
- Ante ..., mumlar Linn och fingrar på väggen med sina långa, vinröda naglar.
- Ja ..., säger Sanna och suckar samtidigt som hennes blick åker ner i golvet på samma sätt som min. Hon hänger ryggen och tillslut glider hon ner på golvet, och väggen som stöd.
- Han ..., börjar Sanna men avbryter sej. Jag förstår inte! Han snackar om nån annan!
Blodet rusar som en löpare upp till sin vanliga, ständiga plats - samtidigt som svettet pösar ut i mina handflator. Jag trycker dem mot min u-ringade tunika och försöker torka av mej, men Sanna kan nästan ana mej i krokarna.
- Malin ...?
Sannas röst höjs samtidigt som pulsen ökar farten inom mej. Jag känner hur blodet kokar hett under huden och hur luften får ett stopp inom mej.
- Ja?
Sanna böjer sej lite närmare mej och hennes min gör mej orolig. Det skär som en len och osynlig kniv genom mej.
- Vi glömde förpackningarna med läsken! kvider hon illa kvickt.
- V-va?!
Plötsligt kommer det som en blixt från en klar himmel. Läsken i förpackningarna hade vi tre lovat att hämta utanför gympasalen för någon halvtimme sen. Linns mamma hade lovat sej att komma förbi en sväng med ännu en förpackning läsk, ifall den gamla inte räckte till.
Linn slänger sej snabbt upp ur sin sittande ställning och snubblar sej kvickt förbi jackor och skor som ligger på omklädningsrums golvet.
- Kom, fort! säger hon.
Jag och Sanna nickar och sätter fart det snabbaste vi kan. Vi får hoppa enbent över en stor dunjacka som ligger spridd längs golvet och därpå hoppa över alla skor, särskilt de högklackade skorna som ligger utspridda på golvet som smör på en macka.
Sanna tar genast av sej sin svarta bomullskofta så fort vi kommer in och flämtar. Hon stryker bort den lockiga luggen som faller i pannan och böjer sej över sina ben.
- Gud! Jag pallar inte! kvider hon. Det funkar inte!
- Vadå 'inte pallar'? undrar Linn och plockar fram tre coca-color ur förpackningen som hon delar ut till mej och Sanna och sej själv.
- Men ... Det där om Ante, fattar du väl!
Sanna låter inte så särskilt glad när hon nämner ämnet, och jag känner hur kinderna blir heta igen. Blodet får aldrig stopp på sitt språng inom mej.
- Han började snacka om nån tjej som jag verkar känna. Typ nån som verkade 'söt', berättar Sanna och tar sej en klunk ur colan. Jag pallar inte! Han verkar bara kolla sej runt ifall hon står nånstans bredvid. Och det som är så märkligt är att jag inte vet vem hon är!
Pulsen inom mej slår så det gör ont. Svettpärlorna dyker fram i pannan, så jag vänder mej bort samtidigt som luftstrupen drar ihop sej och den kolsyrade drycken fastnar i halsen.
Prata Ante om mej?! Det kunde omöjligen vara jag. I så fall var det antagligen nån annan. Kanske nån i klassen, antagligen Johanna. Hon var den snyggaste av alla, i sitt långa, blonda hår och sitt sätt att prata och charmera en.
Men Sanna och Johanna var väl inte särskilda kompisar direkt. Och hur skulle Ante kunna veta att Johanna kände Sanna, om dem inte ens pratade med varran?
- Åh, bara om jag kunde veta vem hon är! suckar Sanna och börjar prassla med sin godispåse som hon haft i jackfickan hela tiden.
- Ja, undra vem det är..., mumlar Linn och ger mej en menande blick. Jag kunde rent av sagt uppfatta det som 'jag måste snacka med dej'.
Sanna stoppar i sej en banankola innan hon knycklar ihop plastpåsen och stuvar in den i jackfickan igen.
- Kan vi inte gå ut nu? Till dansen? säger Linn och tar en klunk coca-cola. Jag orkar inte sitta i den här kvävande värmen i omklädningsrummet!
Jag nickar, fast känner mej osäker. Om jag skulle träffat på Ante därute, skulle jag säkert svimmat eller få en riktig chock. Jag skulle inte kunna våga mej att se in i hans alldeles för djupa ögon. Sådana ögon man nästan drunknade i, bara man gav en blick.
- Nej! utbrast Sanna. Är du inte normal?! Ante sitter ju därute, fan! Han kommer bara snacka om 'den där tjejen'!
- Och 'den där tjejen' sitter du bredvid just nu! tänkte jag och fingrade lite nervöst på mina tajta jeans.
- Jag tänker i alla fall gå ut, kom Malin, säger Linn och ger mej en menande blick.
- Sjysst! Visst, lämna mej här! Det skadar inget, suckar Sanna medans hon surplar i sej resten av coca-colan och ställer ifrån sej den.
Jag lyfter mej sakta och trampar mej osäkert fram till Linn som strax stänger för dörren bakom Sanna.
|
|
|
|
