Sanning och tryckare, kap. 3 |
3
- Det var bra att du kom fram igen ur din trygga vrå, säger Linn och smeker mej över axeln. Du ska ha kul, och försök att strunta i honom och Sanna. Du kan dansa med andra.
Jag ler medans osäkerheten kryper längs ryggraden.
- Nej, inte alls. Jag kan ju bara ta det lungt.
- Men dansa kan du väl göra? Du vet väl att det står en hel kö för att få dansa med dej?
Linn ler ett vänligt leende, men det verkar inte dölja sej som ett skoj på det viset. Hon kanske talar sanning.
Men jag brister ut i ett skratt och viker mej dubbel.
- Jo, jag menar faktiskt allvar! säger Linn när hon hämtat sej. Det finns faktiskt ett par som gärna skulle vilja dansa med dej, men... Du är ju inte sådär riktigt dans-sprallig heller, så dem ställer sej vid sträckbänken och väntar ett tag.
- Vilka då? frågar jag intensivt samtidigt som nyfikenheten kittlas i nacken.
- Några, säger Linn. Några stycken.
Hon får det att låta som en hemlighet som ingen får veta. Som om det skulle vara så himla hemligt eller så.
- Nämen, komigen! Säg! Tell me, tell me! ber jag.
Linn ler ett hånfullt leende, så jag tvingas knuffa till henne tills hon får det ur sej.
- Micke! viskar hon.
- Micke?
Jag sätter nästan den bubblande drycken i halsen och tvingas hämta mej innan jag kan säga nåt.
- Micke? säger jag igen.
- Ja, han vill gärna dansa med dej.
Linn ler mot mej, men jag smular bort mitt lilla leende.
- Du sa att det var 'några'.
- Jamen, han och ...och ...
Linn flackar lite med blicken.
- Ante.
Hjärtat gör en extra dubbel vålt.
- Du skojar! säger jag bestämt. Du skojar!
- Nej, inte alls! Tro mej inte om du vill, men jag kan ge fler bevis än så, medger Linn och trycker sprite-burken mot läpparna.
Jag stoppar i mej en kladdig banankola som frigörs i munnen och blir till en skummig röra som jag tillslut sväljer och kollar ut i luften. Jag kan endast andas, men blicken finns där.
- Är du säker? undrar jag och kollar på Linns profil.
- Jadå, varför skulle jag ljuga? Jag är ju din bästa vän, och bästa vänner ljuger ju inte för varran, eller hur?
Jag nickar lite osäkert.
Men Linn skulle verkligen aldrig ljuga. Hon är den person som fått mej tala sanning från början till punkt.
- Du, Linn...?
Jag harklar mej.
- Ja?
- Är Sanna vår bästa vän?
Linn kollar ner så fort meningen blivit sagd. Det är alltid lite komplicerat att tala om Sanna, för hon är alldeles ny. Jag skulle kunnat bli tillsammans med Ante från början, men så fort Sanna kom in hade hon några knep som var omöjliga att stoppa.
När hon började i klassen var alla som besatta av hennes underbara parfym om mornarna och hennes finsminkade ansikte. Hon var en person som svepte över klassen med sitt långa, mörka hår och sen var allt förändrat.
Men bästa vänner var vi kanske nog inte. Vi hade lärt känna varran, men inte tillräcklig ännu. Linn och jag var nog mer för oss själva ändå.
Linn ser fortfarande ner, men hennes mun öppnas samt som hon talar ut.
- Nej, hon är inte våran bästa vän, Malin.
Jag pustar ut, men magen trycks ihop igen när Sannas omöjliga, lilla fina röst hörs.
- Tjejer! Kom, jag måste snacka med er!
Hon står i dörröppningen och vinkar in oss snabbt innan hon stänger omklädningsrumsdörren bakom oss.
Jag och Linn sätter oss ner på en av stolarna i rummet och doftar in den unka lukten av gamla strumpor och skor och jackor.
- Vad gäller det? undrar jag samtidigt som jag petar bort en kladdig bit banankola från nageln.
- Jo, det ... gäller Ante, medger Sanna och kollar ner i golvet.
|
|
|
|
