Sanning och tryckare, kap. 2 |
2
Tiden forsar sakta iväg medans alla står i den Italienska ringen och går runt och kramas. Det blir ingen särskild spänning längre eftersom tjejerna piper när de blivit valda och står i ringen minst fem minuter innan de väljer sin kompis. Killarna står uttråkade runt i ringen och kollar på varje snygg tjej som fångas in i ringen. De tar ett djupt andetag och tror hoppfullt att tjejerna ska ta dem, men när dem går fram till sina kompisar istället hänger sej killarna uttråkade igen. Så håller den proceduren på tills dj:en byter cd-skiva och Moa ställer sej på en av plintarna.
- Nu blir det tryckare! ropar hon.
Som en våg som täcker mej över huvet, står jag ändå kvar. Händerna pressar ut sitt svett och jag försöker se oberörd ut. Men det går inte vidare. Min kropp darrar som om jag sett ett spöke så fort jag träffar blicken, den blådjupa som står en bit ifrån mej.
En svallvåg av Celine Dions mjuka, varma röst i högtalarna sprider sej och stämningen blir allt lugnare.
Jag drar mej snabbt bort ifrån dansgolvet och tar mej bort med bestämda steg till en av bänkarna i hörnet av salen där jag sätter mej ner och pustar ut.
Varför kom jag på discot, egentligen?! tänker jag så att rösten inom mej nästan skriker. Jag visste ju vad som skulle hända. Jag skulle träffa Ante och då skulle det inte vara bättre när han såg sej omkring med Sanna hela tiden.
Jag suckar och kollar mej om Linn finns i närheten. Blicken fastnar på Linn en stund i sitt ljusa, långa hår och sina blå, djupa ögon när Micke närmar sej henne. Jag kan nästan urskilja deras samtal.
- Hej, säger Micke lite nervöst och kollar ner i golvet.
- Hej.
Linn ser sej förvånat om ifall hon ska träffa min blick men hon verkar inte kunna se mej på bänken längst bort i salen där jag sitter och kollar in deras samtal.
- Du ... Vill du ... Jag menar ...
Micke harklar sej otroligt mycket och plötsligt påminner han om mej själv. Jag skulle aldrig vågat ställa mej framför Ante och fråga ifall han ville dansa med mej. Jag skulle harkla mej och rätta på orden, fast halka därpå. Och meningen skulle knappt uppfattas av honom.
Desamma gällde Linn. Hon kollade fundersamt på Micke och väntade på att orden skulle lämna hans mun.
- Vill du ... Asså ... Dansa?
Linn tittar sej förvirrat på Micke.
- O .. Okej, säger hon.
Micke och Linn tar sej ut på dansgolvet och börjar hålla om varran, fast på ett mycket stort mellanrum. Det skulle inte passa om dem stod där och dansade som alla andra. Tätt, tätt intill varran.
Perfekt! tänker jag och suckar medlidsamt igen. Nu har alla nån att dansa med, förutom jag!
De små, små varelserna som sitter innanför mina ögonlock börjar otroligt försöka gnaga sej ut. Innifrån huden börjar de små, små vattenpärlorna samla sej och ögonen vidgas och blir suddiga. Tills jag låter pärlorna att sakta kana nerför kinderna. Vem skulle se mina tårar ute i mörkret? Och vem skulle höra snyftningar mellan Celine Dions låt?
- Men Malin, snälla!
Linn låter mycket besviken och hennes min är låg. Hon försöker få tag på min jacka, men jag drar den åt mej medans jag öppnar ytterdörren till gympasalen.
- Nej! Jag vill hem, jag mår inte bra, säger jag för att låta så övertygande som möjligt.
Men Linn ser mycket klart att jag helst av allt skulle vilja stanna kvar.
- Snälla, Malin. Jag vet varför du vill gå, men jag lovar att aldrig lämna dej och dansa med nån! Men jag kunde ju liksom inte säga nej...
- Nej, Linn! utbrister jag. Det är inte ditt fel alls, det är bara ... Jag mår dåligt! Jag har ont i huvet!
I samma ögonblick låter jag dörren släppas av mitt stadiga handtag och slå igen mitt framför Linns näsa. Jag kan möjligt se hur hon skulle ta det, men jag bryr mej inte. Istället börjar jag ta mej fram mellan gatlyktorna på skolgården.
Solen kikar fortfarande fram bakom ett par mycket vackra, platta moln. Himlen är målad likt jordgubbsfärg och blåbär, en sorts blandning. Som om man mosat ihop en röra av bären i en bägare, doppat i en pensel i drycken och målat ut den på himlen.
Jag andades sakta ut. Tog ett djupt andetag som nådde lungorna och släppte sedan ut luften, ut i mörkret.
'Om du allt säger det du döljer bakom skalet, mår både personen och du bra', brukade mamma säga till mej när jag varit mycket liten och ljugit för mina gamla kompisar. Jag hade improvisivt skakat på huvet och mycket riktigt sagt, sagt: 'Nej, mamma! Det skulle aldrig hjälpa!'. Men när jag väl hade testat mammas knep, hade det verkligen funkat. Kompisen hade blivit mycket glad över att jag hade tagit hennes nalle men att jag gett tillbaka den.
Det var alltid så med människor. Alla tycker att ljuga är det bästa sättet att komma bort från problem. De tycker att ljuga är själva medicinen på såren, men det finns faktiskt alltid ett mycket bättre alternativ. Sanningen!
Jag reser mej så fort jag kan och snubblar mej nästan över mina hängande skosnören. Men en bestämd min och en självständig och stark känsla inom mej börjar jag med hetsiga steg närma mej dörren igen. Inte ett spår syns efter Linn.
Men så börjar tveksamheten plötsligt kräla sej fram ur sitt vrå.
Vad skulle jag säga? Bara kliva fram och berätta att jag var störtförälskad i Ante och hade chansen att bli tillsammans med honom, tills Sanna kom?
Och vad skulle hon tycka? Skulle hon låtsas ta det bra, men ha det dåligt resten av kvällen?
Jag vände lite på mina röda converse och andades djupt in den svala luften.
Kanske jag bara kunde gå in och ha lite kul åtminstone? Och när rätt tillfälle skulle dyka upp kanske jag fick ur mej meningen?
Jag kände hur hela kroppen ryste. Det var verkligen den sämsta idén nånsin. Men vad kunde jag annars göra? Tråka mej vid en bänk resten av kvällen eller stå i kiosken? Nejtack.
Jag reste mej sakta igen och tog mej in i hallen innan tveksamheten sakta drog över mej som ett täcke över huvet.
.
|
|
|
|
