Explodera [Oneshot] |
Jag har fått en utmaning av Dimmalimm, jag skulle skriva en oneshot men jag skulle ha med några ord som hon gav mig:P
jag fick dessa orden:
sjöodjur
häxa
trollkarl
myggmedel
fotvårta
ridspö
hushållspapper
badrock
väd uren
krumelur
kamin
nagellack
fluffig
svettig
Hennes pärlvita hud skimrade och de kolsvara ögonen lyste av upprymdhet, de långa svarta håret låg och vilade på hennes späda axlar. Vid vattenbrynet brukade hon alltid sitta och nynna på sånger och ibland så sjöng hon högt. Hon kunde inte vistas bland folk, för tänk om de skulle få reda på vad hon egentligen var. Det monster som hon till och med själv fruktade, ett sjöodjur. Varje gång det regnade förvandlades hon till de enormt monster. Hon simmade lika snabbt som ljusets hastighet och hennes svarta kropp glittrade i månskenet. Skräckinjagande men ändå så vacker om man tittade lite närmare.
Flickans namn var Thea.
Solen lyste knappt genom de tjocka molnen, men ibland kunde en liten solstråle spegla sig i det grumliga vattnet. Regnet skulle komma vilken stund som helst, jag gjorde mig bered genom att låta den mörkgröna klänningen glida av och landa på marken.
De första regndropparna nådde min bara hud, ett steg ut i det kalla vattnet och jag lät min kropp falla mot botten.
En elektrisk stöt gick igenom mig och jag spände alla mina muskler, det började sticka i mig som tusen nålar och jag började se suddigt, som vanligt så utan förvarning exploderade jag, min enorma kropp sköts upp mot vatten ytan och upp i luften, jag drog in ett andetag men gav till ett skrik, det kändes som jag andades in sandpapper.
Jag dök ner igen till de härliga vattnet och sen upp igen. Jag tittade upp mot den mörka skogen och vid kanten av vattnet stod en pojke.
Pojken stod som förstenad och stirrade ut mot mig, innan jag han ner i vattnet han jag skymta hans ansiktsuttryck, det var inte ett skrämt sådant utan ett nyfiket. Jag simmade ner mot den tryga botten och lade mig där på vakt, nu skulle jag inte tänka mer på den mystiska pojken utan jag skulle jaga.
Jag hade simmat upp vid ytan för att se om det regnade, det hade slutat men jag kunde inte avgöra om det skulle komma mer, men jag bestämde mig för att gå upp på land igen. Det hade varit en bra jakt men det hade inte varit en lugn stund. Jag simmade till närheten av de stället jag lämnade min klänning på. Jag slappnade av och försökte få bort alla tankar från mitt huvud, sakta började min kropp dra ihop sig och det enorma monstret blev en liten flicka igen.
Den sista biten simmade jag lugnt mot strandkanten och kravlade mig sedan upp på en sten bredvid mina kläder. Jag tog upp min klänning och krängde den över mitt huvud medans jag njöt att äntligen så vara uppe på land.
”Vem är du?” hörde jag en stadig stämma bakom mig, jag svängde runt och fick titta upp för att kunna se främlingens ansikte. Det var pojken som hade stått vid strand kanten i går kväll. I sin ena hand höll han ett ridspö, som han riktade mot mig, han trodde säkert att jag kunde förvanda mig igen och döda honom. I den handra handen höll han en flaska med en vit smörja. Han var kläd i en badrock med massor av krumelurer på, den såg ut att var alldeles för stor för honom.
Jag skrattade lugnt och såg roat på honom, i en sekund fick han något osäkert i sin blick men sen kom säkerheten tillbaka till honom.
”Jag är inte rädd för dig ditt… monster,” hans röst avslöjade hans nervositet men han behöll säkerheten i ögonen, jag blev lite sårad när jag kallade mig för monster.
Jag vände honom ryggen och tittade upp mot den nu molnfria himlen. Jag väntade på att han skulle säga något men inget hände, jag försökte se vad han gjorde vilket inte gick så bra eftersom att jag inte ville vissa att jag brydde mig om honom. Tillslut van min nyfikenhet över mig och jag vände mig om, nu satt pojken på marken och smörjde in sina fötter med den vita smörjan. Hans fotsula blotades och jag var nära på att spy när jag såg att den var täckt med fotvårtor. Jag vände bort mitt ansikte, det var tur att jag inte hade det under mina fötter.
”Haha, tyckte du det var så äckligt” frågade han mig lite retsamt.
”Ja! Men vad är den vita smörjan?”
”Det är myggmedel, det hjälper inte men det gör så att vårtorna inte blir lika fluffiga.”
Vi båda började att skratta hysteriskt och tillslut låg vi båda bredvid varandra på maken och hämtade andan.
”Vem är du egentligen?” frågade han
”Jag är en flicka som ingen känns vid, vem är du då?” svarade jag
”Jag är en pojke som egentligen föddes till trollkarl, men som inte hade den förmågan och nu vill ingen kännas vid mig. Inte ens mina föräldrar” det fanns en stor sorg i han röst när han berättade vidare hur det hade varit, alla hans vänner hade vänt honom ryggen, ingen ville prata med honom. Hans föräldrar hade sagt att han var tvungen att lämna deras värld och aldrig komma tillbaka.
Han berättade även vad han hette, Vincent , han kom från ett fjärran land, dit ingen kunde komma. Han hade färdats genom en kamin och hanmat i en liten stuga, sen hade han gått i flera dagar och tillslut hanmat här.
När han hade berättat färdigt så bad han mig berätta min historia.
Jag talade om allt som hade hänt mig, det första gånge det hade börjat regna och min mamma ville att jag skulle känna regnet för första gången, hon hade lyft upp mig mot himlen och jag hade börjat bli större och slemmigare, tillslut hade jag exploderat och i ett enda hug var hon borta för gott. Jag hade ätit upp min egen mamma, det gjorde mig ännu mer äcklad för det jag var men samtidigt älskade jag det. Min far hade flytt för sitt liv när han såg detta och jag hade letat upp den största övergivna sjö jag kunde hitta, här där jag var nu. Innan hade jag försökt undvika explosionen genom att skydda mig för regnet men det hände samma sak varje gång, jag blev liggandes på land och när det äntligen slutat regna var jag uttorkad.
Vincent ville veta mer om mig, men jag sa att de inte fanns så mycket mer att berätta och det fanns det ju inte. Det enda jag gjort sedan dess var att sitta där vid kanten av sjön.
Det hade inte regnat på flera dagar och Vincent var fortfarande kvar, han hade bestämt sig för att stanna. Men jag märkte att han ville bort från denna sjön, men han sa inget.
”Vincent?” Han vände upp huvudet våra ögon möttes.
”Vad är det?”
”Ska vi gå en tur?”
Ett leende spreds i hans ansikte och han nickade ivrigt. Vi reste oss upp och började vandra bort från den stora sjön. Vincent tog min hand och han började sjunga en visa. Efter ett tag började jag också sjunga. Vi gick hand i hand och sjöng i flera timmar, när vi plötsligt hörde ett ljudligt skratt uppe bland grenarna. Båda tittade förvånat upp och i ett träd satt två figurer. Vincent gav till ett litet tjut och började springa därifrån. Efter ett tag stannade han igen och vi båda pustade ut.
”Varför sprang du?”
”Det var min mamma” svarade Vincent mellan de ansträngda andetagen. Jag tittade förvånat på honom, hur kunde han veta att han precis hade sett sin mamma? Det var som om han hade läst mina tankar för han svarade på min fråga.
”Min mamma är en häxa, en vidskeplig. Hon är född i väderurens stjärntecken, vilket är otursmånaden, enligt en legend. Den säger att man ska skydda sina naglar, så hon har alltid knall rosa nagellack, den säger även att innan man dör, är man tvungen att röra vid ett fluffigt moln. Det är därför hon satt uppe i trädtoppen”
Vincent satte sig på en sten i närheten, plockade upp en bit hushållspapper som han torkade bort svettdropparna som hade bildats i hans panna. För första gången tittade jag noggrant på honom, hans bruna halv långa hår stod åt alla håll, det var ganska gulligt.
Plötsligt kände jag en vattendroppe vidröra min hud, paniken välde över mig.
” Vincent, spring för ditt liv!!! Jag kommer att explodera snart!!” Skrek jag, men han tittade bara oförstående på mig och sa;
”Thea, jag kommer aldrig att lämna dig”
Jag han inte säga något mer innan jag kände den elektriska stöten, allt började bli suddigt och alla de tusen nålarna sticka i mig, Vincent rusade fram till mig, han hade antagligen sett smärtan i mina ögon. Han omfamnade mig, och i samma ögonblick som exploderade jag. I ögonvrån såg jag min klänning ligga på marken söndersliten men även en livlös pojkes kropp.
Den kanske inte var den bästa men jag skulle vara färdig med den idag, men man över lever att läsa den :P
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.3) | VampyrenSamantha - 14 maj 09 - 20:31- Betyg:  | Faktiskt, så började jag skratta x'D Vet inte varför dock o_o Men den var bra :D Upplyftande men sorgsen ibland.
Hare gött!
Kram :3 | | Akuryo - 4 maj 09 - 14:08 | | Ni båda skriver underbart :'3 | | suunshine - 3 maj 09 - 20:07 | | bra skirvet, men jag håller med Madvis, lite stavfel. det är svårt att göra en oneshot på "beställing" ;) men du klarade det jättebra! | Madvis - 29 apr 09 - 18:31- Betyg:  | | Förutom lite slavfel i själva texten så gillar jag faktiskt storyn ^^ Lite halvknäpp xD men ändå underhållande. Bra skrivet! :) | | honheterjenny - 28 apr 09 - 19:57 | jag tyckte den var riktigt bra faktiskt!
För att vara skriven så snabb så, oja! | | Dimmalimm - 27 apr 09 - 15:35- Betyg: | | inte jättebra, men du hade ju tidsgräns... så jobba lite mer på den och ändra t.ex. för långa meningar, så blir det nog bra. |
|
|
|
