Spegelvärlden |
Jag slängde en blick i det mörka rummet.
Skuggorna låg överallt, som om de var högar av oåtkomlig sot som försökte tynga ner allt den kunde komma åt. Även henne.
Hon satt på sängen med sotskuggorna djupt skärandes i hennes kläder. Hennes ansikte var upplyst av ljuset från mobilskärmen.
Mina fötter rörde sig automatiskt fram till henne och benen vek sig under mig. Jag satte mig intill henne på sidan, såg henne spela. Jag lät mitt huvud snudda vid hennes lugg för en sekund, ville låta henne känna att jag var där. Vare sig om det var vän eller annat. Jag älskade henne.
När jag lutade mig tillbaka och tog till orda, föll hon.
”Sonja vill-” Hon föll emot min bröstkorg och lutade sitt huvud emot mina hjärtslag.
”-titta på tv.” Jag ångrade att jag börjat prata. Jag ville inte knuffa bort henne nu. Hennes värme, hennes doft… det slog mig helt ur balans. Jag var inte redo att bli indragen i de skuggorna och de ljusen som rörde vid hennes konturer. Som trängde sig in i hennes skapelse på ett sätt som fick mig att bli hjälplös. Rör dig inte, ville jag viska. Men jag förblev tyst.
För en kort stund kändes hon liten, nästan sårbar. Och jag var säker på att hon älskade mig. Att hon litade på mig. Kanske inte på det sättet. Men det här var nog. Henne. Det var allt jag ville ha och behövde när det kom till mitt hjärta.
I stället hade jag sagt de ord som förstörde allt. Jag hade kunnat kyssa henne och jag visste att då hade hon inte gjort motstånd. Jag hade kunnat hålla om henne – just vad jag velat den stunden. Men istället sa jag det och lät henne gå. Gick själv först. Jag ledde henne ut. Ut ur den värld vi skapat, men fåror i mörka skuggfärger, alltid redo att hugga tag i dig när du vänder runt ett hörn.
Min skuggvärld – min spegelvärld.
|
|
|
|
