~ Keep breathing for me ~ Del 21 |
Spänningen stiger i slutet… Så läs nu och kommentera sen va!
Hej min vackra gudinna; sprid dina vingar och skänk mig lite av ditt glimrande glitter. Hej min prinsessa; bredda dina smilband och ge mig ett av dina skimrande leenden. Hej min drottning; sträck ut dina armar och låt mig omvälvas av din doftande omfamning.
Hej min flickvän; älska mig för evigt så ska jag älska dig.
//Kimberly Brie
”AAAAAAAAAAAAAAH!”
Ett illtjut högt nog för att skrämma slag på den dövaste av personer, kom att bli min väckarklocka. Jag bokstavligen flög upp ur sängen redo att försvara landet med mina bara händer om så skulle behövas, och stirra vilt omkring mig för att se vart det var skottlossning på g. Det enda jag dock såg var en halvnaken Cat som rusade runt som en yr höna och slängde kläder omkring sig, rotade i sin väska och flämtade panikslaget med en blick som hos en rabiessmittad hund.
”Vart brinner det, vem mördar vem, vart är jordbävningen!?” skrek jag och viftade vildsint med nävarna i luften, helt övertygad om att något alldeles förskräckligt hade hänt.
”Vi är sena!” tjöt Cat som om det gällde liv eller död och riktigt dök in i garderoben på jakt efter något att sätta på sig.
Jag sänkte förvånat mina knutna nävar tills de hängde dumt efter sidorna på henne, varpå jag gav henne en dum blick.
”Eh, va?” Jag hade inte riktigt släppt det där med annalkande jordbävning ännu. ”Sena?”
Ett par jeansshort slungades ut från garderoben och hamnade rätt över mitt fångloende ansikte.
”Till skolan!” Cats röst brölade hysteriskt inifrån garderoben. ”Vi är sena som fan, Kim! Sno dig!”
”Men…”, sa jag inifrån shortsen, ”vi har väl kommit sent förut?”
Shortsen rycktes av mitt ansikte, varpå jag kunde se Cats ögon. Och nu gav mig dessa ögon en idiotförklarande blick.
”Statsministrar kommer aldrig sent!” snäste hon och började kränga på sig shortsen över leggingsen. ”Och MVG får man inte automatiskt.”
Fortfarande var jag inte nog vaken för att kunna registrera att Cat faktiskt på blodigt allvar var hysterisk över att vi antagligen skulle komma en halvtimme för sent till svenskan.
”Öööh”, sa jag därför med ett otroligt intelligent tonfall, varpå jag kastade en blick på mig själv i spegeln… och dog inombords. Nog för att jag vetat att jag aldrig varit någon Fröken Sverige, men synen som jag tvingades möta talade om för mig att jag haft större tankar om mitt utseende än vad som nu visades. Min näsa var så svullen att det såg ut som om jag hade en stor potatis mitt i ansiktet, ögonen var närapå igenmurade och mina läppar så förstorade att de förde tankarna till silikon. Att sen hudfärgen var total missfärgad och fick mig att likna ett misshandlat blåbär, gjorde knappast saken bättre. Och det var också först nu jag kände av den bullrande huvudvärken som glatt huserade innanför mitt pannben.
”Du, Cat, du får nog gå till skolan utan mig idag”, muttrade jag och satte fingrarna vid tinningarna, varpå jag började massera med cirkelrörelser. ”Mitt huvud gör sitt bästa för att döda mig.”
Cat stannade upp i sitt maniska beteende och gav mig genast en orolig blick.
”Fan, Kim, vi borde nog till läkaren med dig”, sa hon och kastade en blick på klockan som hängde på väggen. ”De kan ju ha sparkat sönder något i dig.”
Jag satte mig på sängen, lutade huvudet i händerna och skakade sen lätt på det.
”Ingen fara, bara jag får vila mig kommer det bli bra.”
Cat däremot var inte övertygad och det hörde jag på hennes röst när hon fortsatte:
”De kan ju ha sparkat sönder mjälten på dig eller nått! Kim, du måste kolla upp det! Du kan ju ha fått hjärnskakning!”
Då paniken återigen började infinna sig i hennes röst lyfte jag snabbt på huvudet och försökte le mot henne med mina silikonläppar.
”Om det blir värre lovar jag att vi kollar upp det”, sa jag och lyckades få Cats desperata flämtande att avta en aning.
”Bra”, sa hon därför och krängde på sig en t-shirt. ”Men jag måste rusa nu, jag ringer dig senare, okej?”
Jag nickade och Cats stressade ansikte mjuknade och hon gled fram till mig, tog mitt ansikte i sina händer och började strö kyssar över alla mina missfärgade svullnader.
”Och om de där idioterna så mycket som tänker fula tankar ska de få för det”, sa hon tryggt och jag svalde en aning. ”Sov nu gott, älskling.”
Hon planterade en försiktig kyss på mina läppar och flög sen – jag skojar inte! – ut ur rummet, lämnade endast en svag doft av sig själv kvar. Själv kröp jag ner mellan lakanen igen och lutade mitt redan nämnda huvud mot kudden, slöt ögonen och skulle just till att sova då jag med ens uppfattade ljudet av små tassande fötter. Försiktigt vred jag mig om och kom att stirra in i ett par bruna ögon; lika bruna som Cats bara stöpta i en annan form.
Jesse.
”Hej där”, viskade jag och Jesse såg tyst på mig, varpå han såg frågande mot platsen bredvid mig.
”Vill du krypa ner?” frågade jag och fick ett blekt litet leende till svar, innan han försiktigt klättrade upp och kröp ner under täcket vid min sida. Och jag såg på den lille bleka varelsen vid min sida som världen skadat så.
”Kom här”, viskade jag och sträckte ut armarna efter honom och kände glädjen bubbla upp inom mig som sockerdricka när pojken tryckte sig intill min ömmande kroppshydda och borrade ner ansiktet mot min hals.
”Jag ska berätta en saga för dig”, viskade jag och smekte Jesse över huvudet. ”Den handlar om en liten pojke. Det var en gång…” Men redan innan jag hunnit berätta halva sov vi båda två.
Nästa gång jag kvicknade till var det av det ilskna pipandes från min mobil. Med en grymtning maskulin nog för att skriva om mitt kön till man, kravlade jag mig ur sängen, fick tag i mobilen, tryckte på ’svara’ och brölade fram ett manligt:
”Hallå?”
”Hej sockersmulan!”
Den kvittrande rösten i andra änden fick genast mitt nyfunna maskulina beteende att drivas på flykt, och jag log glatt mot luren.
”Hej!”
”Hur mås det med huvud, silikonläpparna och boxningsnäsan?”
Hon får mig alltid att skratta.
”Tack så mycket!” skrattade jag och kastade sen en snabb blick mot sängen, där Jesse fortfarande låg hopkurad och sov. ”De mår rätt så okej just nu, huvudvärken är borta så det enda som finns kvar är mitt trashade utseende.”
Ett skratt i andra änden och jag blev alldeles varm inombords.
”Det visar i alla fall att du lever”, skämtade hon glatt. ”Jag kan bli lite sen för jag ska snacka med Tova om en grej gällande matten. Kan du bara kasta ett öga på Jesse?
”Han har sovit hos mig ända sen du stack, så honom går det ingen nöd på.”
Jag hörde Cat pusta ut i andra änden.
”Skönt att höra! Men vi ses om några timmar då, snuttan! Puss!”
”Puss!”
När jag la på hörde jag hur det började röra sig i sängen, varpå jag vände mig om och såg att Jesse satt sig upp och nu gnuggade sig yrvaket i ögonen.
”God morgon sömntuta!” retades jag och fick ett glatt leende i belöning. ”Är du hungrig?”
Pojken nickade och jag reste mig, såg mig suckandes i spegeln och beslöt mig för att jag inte kunde göra mig vackrare, och sen vände jag mig mot Jesse.
”Jag har visst lite pengar på fickan, så du kanske vill ha en glass?” sa jag och såg Jesses bruna ögon vidgas av förvåning. ”För du tycker väl om glass?”
Jag kunde lika gärna ha frågat Gud om han trodde på sin egen existens, för det själaglada ansikte som strålade mot mig gav mig svar nog. Så leende sträckte jag ut handen efter honom och rufsade sen om i hans blonda hår.
”Då blir det glass!” skrattade jag och Jesse strålade mot mig.
Att se Jesse njutningsfullt slicka i sig vaniljglassen han fått i sin hand, var som att höra alla änglarna öppna upp himlen och ge oss en gratiskonsert. De bruna ögonen glänste av glädje och hela det bleka ansiktet tycktes skina som solen en strålande sommardag. Njutningsfullt slöt han ögonen och lät tungan bekanta sig med vaniljen, medan jag lutade huvudet i händerna och bara solade mig i hans skimrande väsen.
Underbara lilla pojke.
”Du äter inte så ofta glass, va?” sa jag sen och Jesse såg tyst på mig ett par sekunder, innan han slog ned blicken och skakade på huvudet.
”Men det ska vi allt ändra på nu!” fortsatt jag och såg hur han förhoppningsfullt lyfte huvudet och såg mot mig igen. ”Med tant Kim i familjen är glass aldrig långt borta.”
Att få det leendet slungat mot mig var värd allt slit och all skit jag fått utstå genom åren. Ingen kunde nog lysa upp så som Jesse kunde när han log. Och när han sen fortsatte att lugnt och metodiskt avnjuta härligheten i sin hand, satt jag och funderade på hur långt mina pengar skulle räcka. Jag hade inte haft en tanke på mamma och att hon möjligtvis behövde de där stålarna bättre än Jesse. I hans fall skulle han överleva utan sin glass medan hon skulle svälta.
Ilsket knöt jag nävarna under bordet. Det var inte rättvist! Hon hade fått leva ett långt liv och att hon sen valt depressionens väg kunde jag inte hjälpa, medan Jesse fått utstå ett rent helvete från första andetaget och varför skulle han då inte förtjäna något gott? Mamma kunde ta sig i röven, hon fick skylla sig själv!
Men ändå saknar du henne, Kimberly…
Med ens insåg jag att jag måste suttit och stirrat som ett fån, för Jesse gav mig en undrande blick och fick mig att genast skaka på huvudet och le mot honom.
”Ät upp glassen nu så ska vi gå och handla lite till”, sa jag och såg pojkens ögon glittra till.
När sen glassen var uppäten och han istället hade vanilj i hela ansiktet som bevis på dagens äventyr, tog jag med honom till godisaffären. Och för Jesse måste det vara som att komma till Himlen. Han rusade runt likt Cat imorse bland alla olika sorter, pressade ansiktet mot plastlocken och skrattade uppsluppet. Själv hade jag nog med att rusa efter för att hålla både koll på honom samt att han inte fyllde sin godispåse till bristningsgränsen. Så när vi sen satte påsen på vågen och priset rusade upp till tresiffrigt, gick mina ögon i kors en smula, men jag fick vackert svälja och betala.
När vi sen lämnade affären hand i hand och Jesse med munnen full av choklad, fick jag ändå medge att det varit värt kostnaden. Pojken vid min sida skimrade som om han fått smaka en bit av Paradiset, och det var värt varenda krona i hela världen.
”Jag har en känsla av att jag inte kommer få någon tillgång alls till den där påsen”, skämtade jag och fick ett kvittrande pojkskratt till svar som värmde hela min själ. Så när jag sen kastade ett öga på den lille vid min sida som skuttade fram med sin påse i handen, började jag inse var lycka var.
Flera timmar, och en hel del godisätande, senare hade Jesse somnat i Cats säng med ena handen hårt sluten om sin nu halvfulla godispåse, och jag satt uppflugen på Cats skrivbord och tittade oroligt ut genom fönstret. Klockan på mobilen visade halv åtta och Cat hade fortfarande inte kommit hem. Skolan slutade vid fyra och vad jag gissade på kunde det väl ta max en halvtimme att snacka med Tova om matten, och att sen ta sig hit på egen maskin tog likaså det max tjugo minuter/en halvtimme. Så vart höll hon hus!?
Återigen tog jag mobilen, tryckte in hennes nummer och satte den mot örat, väntade otåligt. När sen en väldigt välbekant röst sa ”du kan inte nå det önskade numret, var vänligen försök igen om en liten stund”, stirrade jag panikslaget på mojängen i min hand. Fan, vart var hon någonstans! Bilder av olika scenarion spelades förbi för min inre syn och en otäck känsla började gnaga i magen.
Någonting har hänt henne…
På en halv sekund var jag nere från skrivbordet och rusade ut ur hennes rum, fortsatte till hallen där det satt en telefon och skulle just gripa tag i den för att ringa till skolan, när en lapp som stack in i brevinkastet fångade min uppmärksamhet. När jag sen fick det i min hand och läste vad som stod där, frös hela mitt väsen till is.
”Vi har din hora till flickvän. Vill du ha tillbaks henne så se till att få fram de cash hon är skyldig oss, plus lite extra för förseningen. 10000 skulle räcka fint. Lämna pengarna i en svart påse i soptunnan som ligger vid vändplanen på Klarinettgatan. Inatt. Ringer du polisen kan lilla älskade kissemissen råka illa ut.”
Jag märkte inte ens att mina händer skakade när jag läst meddelandet om och om igen, för att sen tappa det och låta det singla ner mot backen. Flämtande backade jag bakåt tills min rygg slog emot väggen, och då gled jag ner i golvet med vilt stirrande blick.
De har Cat…
Paniken sköljde över mig då jag skräckslaget stirrade mot lappen som låg och hånskrattade en bit ifrån mig.
De har Cat och de tänker göra henne illa…
Med ens kom jag på fötter och redan glömsk av hotet i brevet, slog jag polisens nummer och väntade på svar. När en vänlig kvinnoröst gav sig tillkänna skrek jag hysteriskt med gråten som en klump i halsen:
”Min flickvän har blivit kidnappad, min flickvän har blivit kidnappad!”
:o Kommentera nu!!!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | NeMriA - 15 maj 09 - 18:50- Betyg:  | MUHUHRÄ?!?! Okej, Kim ringde polisen i alla fall , och det är bra o.o tror jag o.o
*måste läsa vidare* | | sandruskapuska - 8 maj 09 - 15:38- Betyg: | | :@ | | LikeBefore - 28 apr 09 - 10:12- Betyg: | men fula ungar! :@ kan dom inte låta dom vara!
ge mig fortsättning! ge mig fortsättning! :D
(är alldeles för arg för att få fram någon lyckad komentar x)) | | Diskret - 27 apr 09 - 18:40 | | *för skit förbannad för att kunna formulera mer än den här meningen* | | -Cute - 27 apr 09 - 16:34- Betyg: | | OMG du får itne skrämma mig såhär! mina nerver tål det inte o.o MER! XD | | glittermagi - 27 apr 09 - 15:12- Betyg: | | MERA! | | _mos_ - 26 apr 09 - 22:29- Betyg: | | åh helt sjukt bra ju. Ge mig meeer D: |
|
|
|
