Min kamp (del 1) |
Rakbladet skär genom min bleka porslinshud och blodet rinner längst med armen. För vilken natt i raden? Jag vet inte, mina armar börjar likna en zebra med alla ärr och sår.
Mackä spökar i mitt huvud, ett spöke från det förflutna. Ett spöke som jag helst vill glömma. Någonstans gick det fel och vi tappade bort varandra i mörkret. Nu sörjer jag min bror, det enda som finns kvar efter honom är minnen vassa som glasskärvor och ett stort tomrum. Ett tomrum jag inte vet vad jag ska fylla med.
Det börjar ljusna ute, ångesten kryper under huden och ensamheten flåsar mig i ansiktet. Jag är trött, men törs inte sova. När jag sover drömmer jag mardrömmar, blodiga lik och spöken från det förflutna, dessa spöken som jag ständigt flyr ifrån.
Paniken tar tag om min hals. Trots att jag sitter i ett rum fullt med människor är jag ensam. Jag reser mig upp och skyndar ut i höst kylan. Mina händer skakar så mycket att jag knappt kan tända cigaretten. När jag väl lyckas tända den drar jag in lugnet och blåser ut paniken.
Jag sitter länge i kylan och röker cigarett efter cigarett tills ett sorts lugn lägger sig över mig och jag kan andas igen.
Jag har spindlar i mitt huvud. Jag känner hur de kryper omkring och äter upp mina tankar. De äter upp alla tankar utom dödstankarna. Jag vet att jag kommer dö om spindlarna stannar i mitt huvud, men är det inte dö jag vill?
Spindlarna kryper in genom mina öron när jag sover, det är jag helt säker på. Jag slår huvudet i väggen i ett desperat försök att döda dem. Men de dör inte. Istället börjar de skratta åt mig med låga väsande röster. Gråtande sjunker jag ner på golvet och kryper in i duschen.
Smutsiga hora!
Tycks vattnet väsa åt mig. Jag skrubbar hela kroppen med tvålen som luktar vanilj tills den är alldeles röd.
Senare på kvällen sitter jag i mitt rum och lyssnar på låten ”Afraid” Med Mötley Crüe. Raden ”She hides behind her mask” fastnar i huvudet. För det är ju precis det jag gör. Jag gömmer mig bakom en järnmask med ett stelt leende och ett skratt som klingar falskt.
Det enda som skvallrar om hur jag egentligen mår är mins sjunkande betyg och mina sönderskurna armar som jag inte orkar bry mig om att dölja.
Jag sväljer ner nio rosa theralen med saft som inte smakar något. Egentligen får jag högst ta tre, men jag behöver mer för att kunna slappna av.
Oron över att behöva gå till skolan varje dag och se Dem i ögonen sliter mig i stycken. Deras blickar tränger genom masken och ser precis hur jag mår. Fast att jag redan ligger ner fortsätter Dem sparka, jag börjar förlora medvetandet. Allt blir suddigt.
|
|
|
|
