747 |
Jag är medveten om att denna låten kan tolkas på säkert hundra olika sätt, men just till den här novellen har jag valt att tolka låten som en flygkrasch. Kommentera jättegärna om ni läser ^^
747
Det var en tidig morgon, klockan var knappt fem, det duggregnade ute och Evelyn och hennes föräldrar stressade ut från det stora vita huset, Tomas Lindh bar Evelyns stora röda resväska.
"Ingenting glömt nu va, älskling?" Det var Reginas röst, Evelyns mamma. Evelyn skakade på huvudet fast hon inte ens kunde minnas att hon packat ner sin tandborste. Hon var iförd ett par blåa raka jeans, en vit, ganska så slapp t-shirt från gina tricot och röda högklackade skor. Trots att klockan inte var mer än fem på morgonen och att ingen såg bra ut på flyplatser så hade Evelyn sminkat sig, svart mascara och rött läppstift.
Nere på gatan stod en taxibil uppställd, en trött taxichaufför stod utanför och lastade in Evelyns väska i bagageutrymmet, trevlig var han.
"Jasså, ni ska ut och resa?" sa han på bruten svenska och log trots att han jobbat sedan sju på kvällen. Evelyn nickade lite.
"Jo." svarade hon och hennes tonfall inböjd inte till småprat. Taxichauffören smällde igen bagageluckan och efter en snabbtitt så att han inte missat någon väska hoppade han in i bilen. Evelyn kramade sin mamma hårt och sedan sin pappa, trots att kramar och sådant inte tillhörde vardagen hos familjen Lindh.
"Hejdå." log hon. "Vi ses!" och då upptäckte hon tårarna i hennes mammas ögon.
"Min lilla flicka, tänk att du blivit så stor.. ska ut och resa alldeles själv." Regina var alltid sådär sentimental.
"Jag är snart hemma igen" sa Evelyn och försökte sig på ett leende, Evelyn hatade när hennes mamma grät så att hon såg det. Regina strök sin dotter över kinden som var fuktig efter regnet och såg på när dottern hoppade in i den mörka taxibilen, stirrade, med en känsla av att något var fel, efter den mörka bilen ända tills den försvann bakom kröken och hon inte längre såg den.
Evelyn såg ut genom fönstret, gatlycktorna lyste ensligt och sorgset och för en sekund kände hon sig nedstämd, kanske berodde det på hennes mammas tårar, men nedstämdheten varade inte länge för strax svängde dom in på Trastvägen, Lukas väg och taxichaffören klev ut. Evelyn satt kvar i bilen, regnet hade tilltagit och hon ville inte kliva ut. Hon hörde hur bagageluckan öppnades och en väska slängdes in, sedan öppnades vänstra dörren där bak och Lukas hoppade in. Hans mamma stod utanför med en blå morgonrock tätt omkring sig, hennes ljusa hår hängde trassligt ner mot hennes axlar. Evelyn förundrades alltid över hur ung hon var, inte mer än trettiotre år. Vilket betydde att hon fått Lukas redan när hon var sexton.
"Hejdå.. och sköt om dig nu, Lukas." sa hon och gav honom en slängkyss, inga sentimentala tårar där inte.
"Hejdå, morsan" svarade Lukas med kärleksfull röst trots de vardagliga orden. Han drog igen bildörren och såg på Evelyn med ett av sina underbara leenden, "Godmorgon" sa han och Evelyn log tillbaka, kunde inte låta bli att fnittra till då hon svarade: "Godnatt" och så lämnade bilen Trastvägen, tog kurs emot flygplatsen och Spanien.
Tystnad
Tunnel, avfart
När taxametern slagits på
försvinner allt i regnet
utan spår
En halvtimme senare svängde taxibilen in på flygplatsens parkering och Evelyn som halvsov med huvudet lutat emot bilrutan blev tillputtad av Lukas som sa att dom var framme, hennes ögonlock gick segt upp och hon såg ut genom rutan, mycket riktigt, ingången till flygplatsen låg bara trettio meter ifrån bilen, hon öppnade bildörren och klev ur bilen, vinglade lite yrvaket till på sina klackar. Efter att ha rättat till den svarta lilla handväskan som hängde snett över högra axlen tog hon emot sin väska som taxichauffören hade lyft ut till henne. Lukas räckte honom sedlarna som dom var skyldiga och tog sedan sin väska i ena handen och Evelyn i den andra för att gå in på flygplatsen.
Inne på flygplatsen var det fullt med folk, trötta blickar varvade med fötväntansfulla. Dom kollade på tavlorna med information för att ta reda på var dom skulle checka in och incheckningskön var lika lång som alltid, vilket betydde att den var alldeles för lång. Evelyn suckade ljudligt och Lukas sa att det säkert skulle gå snabbt, men plötsligt verkade alla ha problem med att checka in och det hela tog en löjligt lång tid.
"Jag drömde något skit konstigt härom natten." viskade Lukas plötsligt i Evelyns öra.
"Vad för nått?" svarade hon och vände sin blick emot honom.
"Att morsan plötsligt blivit tillsammans med farsan igen, men han var typ otursförföljd och jag varnade henne hela tiden men hon lyssnade inte. Hon bara kvittrade som en fågel och sa att dom skulle till Thailand, hon hatar ju Thailand, sen störtade det jävla planet och alla dog. Jag blev skit nojjig och var tvungen att gå in i hennes rum för att kolla så att hon var där." Lukas viskade inte längre, flinade bara lite emot henne.
"Konstigt" sa Evelyn, stod tyst några sekunder och fortsatte sedan med: "Bra att du berättar det just nu, vi ska på ett plan om mindre än två timmar, Lukas." Hennes röst dröp av sarkasm, men Lukas fortsatte bara att flina åt henne och hon fick för en sekund för sig att han hittat på allting. Bara för att skrämma upp henne, typisk och konstig Lukas-humor.
"Du kan hålla mig i handen om du är rädd" sa han och Evelyn grinade illa tillbaka emot honom.
& som en viskning
ser Vi syner nu igen
Det här är nåt
som inte ens har hänt...
När dom väl checkat in, fick dom gå vidare med handbagaget och ställa sig i kön för tullen. Det kittlade i magen av dålig nervositet på Evelyn när hon insåg att det snart var hennes tur att gå igenom, det lyckades liksom alltid börja pipa för henne av någon underlig anledning. Hon hatade det!
Den lilla handväskan och den något större bagen, som var hennes handbagage, la hon på rullbandet och sedan gick hon med bestämda steg genom tullmaskinen, lyckligtvis pep det inte. Däremot pep det för Lukas, Evelyn såg hur hans kinder antog en något rödare färg än vanligt.
Fem minuter senare visade det sig att Lukas, trots allt, inte hade något olagligt på sig och dom kunde gå vidare.
"Jag lovar att det är något fel på dom där jävla apparaterna." svor Lukas och Evelyn skrattade åt honom.
"Det såg dock ganska kul ut när du rodnade sådär."
"Äh, tyst med dig" svarade han, men ett flin lekte på hans läppar och han drog henne intill sig, kysste henne mjukt vid tinningen.
"Ska vi käka nått innan planet går då?"
"Det är väl bäst."
Dom hade varsin ost&skink baguette framför sig. Evelyn hade dessutom en kaffe latte och Lukas en vanlig kaffe.
"Kaffe latte smakar bara mjölk ju?!" sa han ibland, och ibland beställde han en kaffe latte han med. Det berodde på hans humör.
Så en kvart senare hamnade dom i väntstolarna, det var en timme och en kvart tills planet skulle lyfta så dom hade bestämt sig för att vila lite, klockan var ju trots allt inte särskilt mycket.
Evelyn slöt sina ögon och lutade huvudet emot Lukas axel, lät kanske kliché-aktigt, men det var faktiskt skönt, hur hård en axel än verkade.
Lukas slöt sina ögon han med och de långa mörka ögonfransarna sökte sig ner emot hans kinder. Han kände Evelyns tyngd emot axlen och nyckelbenet. Det gjorde honom inget, tvärtom. Han gillade att vara nära henne, gillade att låta fingrarna flätas ihop med hennes som om dom levde ett eget liv och gillade att låta läpparna vandra längs hennes nyckelben, precis så som han visste att hon tyckte om det.
Evelyn hade sin bag över ena axlen och den lilla handväskan över andra då de gick igenom den långa gången för att kliva på planet. Väl inne på planet höll Lukas i biljetterna och sökte längs med kanten på väskhyllorna, där sitt plats numerna stod, efter deras sittplatser.
Evelyn satt längst in vid fönstret, Lukas i mitten och en äldre dam brevid honom.
Så var dom äntligen påväg emot Spanien, för att hälsa på Lukas spanska pappa, som i den eventuella drömmen varit otursförföljd. Planet accelererade i farten och snart lyfte dom ifrån marken.
Evelyn huttrade till, varför var det alltid så kallt på flygplan?
Tystnad
En rökfri viskning
Det är exakt vad Vi vill ha
det luftkonditionerade ljudet
av fart
Lukas hade satt på sin iPod, Evelyn satt försjunken i en tidning. Hon hade tre tidningar med sig, som var tänkt till att ha på planet. Efter bara en halvtimme hade hon tagit sig igenom en tidning. Dom skulle inte räcka insåg hon och vände sig emot Lukas som spelade något meningslöst spel på sin mobil.
"Vad gör du?" frågade hon dumt och Lukas hörde inte för han hade iPoden på. Hon upprepade frågan, denna gången högre och han tog ut en av hörlurarna.
"Va?"
"Vad gör du?" upprepade hon för tredje gången, trots att hon mycket väl visste vad han gjorde.
"Spelar" svarade han och vände mobilen emot henne.
"Vad lyssnar du på då?"
"The Killers, vill du lyssna?"
"Mm, okej." Lukas räckte henne en av hörlurarna och hon stoppade den i örat, ut strömmade musik och hon lutade sig tillbaka igen, insåg att det inte blev så mycket prat. Kanske var det lika bra att försöka sova. Efter en kort blick ut genom fönstret slöt hon sina ögon, en hand smög sig in i hennes och på hennes läppar började ett leende ta form.
Det var inte många som förstod hur Lukas och Evelyn hittat varandra, dom hade helt olika personligheter och umgicks inte med samma kompisar. Evelyn tillhörde väl dom som klassades som bitchar, med ett annat ord populära. Hon hade alltid skyhöga klackar och miss sixty jeans för närmre tvåtusen kronor. Lukas tillhörde dom som inte hade en aning om ifall det var JL-tröjor eller om det var Lacoste skor denna veckan, verkade ständigt stå utanför skolan med en cigarett i handen tillsammans med sina kompisar, hans gamla converse höll knappt ihop längre, jeansen var slitna på riktigt och det blonda håret en enda oreda.
Ändå passade dom ihop som pusselbitar, sedan sju månader tillbaka. Evelyn hade aldrig varit så lycklig innan, för med Lukas kunde hon bara vara, utan att behöva oroa sig för om hon hade rätt jacka eller tuggade sitt tuggummi på rätt sätt.
Du är värd att dö för
Ni kan skratta om Ni vill
Håna oss Vi rör oss Ni står still...
Evelyn måste ha slumrat till på riktigt för när hon vaknade skrek folk runt omkring henne och två flygvärdinnor rusade upp och ner i gången, flygplanet krängde till och flygvärdinnorna som skulle hålla sig lugna oavsett vad verkade panikslagna.
"Säkerthetsutrustning!" skrek en av dom med sprucken röst, hennes innan så strama knut i nacken var upplöst och slingor av långt blonderat hår hängde ner på ryggen.
Evelyn förstod ingenting, hon såg på Lukas, han såg sammanbiten ut. Munnen var ihopdragen till ett tunnt sträck och hans blåa blick var fixerad på sätet framför, som om det hände något väldigt viktigt där just nu.
Flygplanet krängde till igen, denna gången kraftigare och spridda skrik hördes. Några satt med säkerhetsutrustning på, syrgasmask och flytväst. Evelyn satt bara förstenad försökte förstå vad som hände.
"Vad är det som händer, Lukas?"
"Jag vet inte riktigt, jag tror .. jag menar."
Det sprakade till i högtalarna ovanför varje säte och en röst sa att dom höll på att tappa kontrollen över planet, talade om att dom skulle spänna fast sig. Allt skulle ordna sig.
Lukas spände fast sig med lagom darrande händer, han undrade hur många fler än han som förstod att allt inte skulle ordna sig, inget skulle ordna sig. Han såg på Evelyn, hennes smala fingrar kämpade med att spänna fast sig, men hon verkade ha glömt hur man gjorde.
Det rasslade till i högtalarna igen, "Det kommer inte att ordna sig." Sex enkla ord och paniken bröt ut.
Lyssnar
stel & fastspänd
& när paniken bryter ut
Så äntligen klickade Evelyns säkerhetsbälte fast, hon såg ut genom fönstret, planet var påväg ner igenom molnen nu.
Dom skulle störta, dom skulle verkligen störta. Evelyn Lindh, sexton och ett halvt år, skulle dö inom några minuter. Kanske sekunder, hon visste inte hur långt tid det tog för ett plan att störta. Det var svårt att förstå det hela, dom skulle ju till Spanien, hon och Lukas skulle hälsa på Lukas spanska pappa, dom skulle vara där i två veckor. Bo hemma hos pappan i en liten by som inte låg alls långt ifrån havet. Dom skulle bada och sola och ha det bra. Det var ju sommarlov.
Alla visste att ingen överlevde en flygplanskrasch.
Evelyns händer kramade kramaktigt i armstöden, så hårt att de vitnade.
Lukas ville inte förstå, det var inte såhär det skulle sluta. Han skulle inte dö nu, han hade inte träffat sin pappa på två år.
Det var någon månad sedan som Lukas hade pratat med honom, han hade hackat sig fram på halvdålig spanska. Det var då dom hade bestämt att Lukas skulle åka ner för att hälsa på honom, nästa dag hade Lukas ringt igen. Frågat om det var okej att han tog med någon, självklart hade hans pappa svarat. Vem då?
"My girlfriend" hade Lukas svarat på engelska och hans pappa hade skrattat, ett bullrande pappigt skratt som fick det att bli varmt inuti Lukas trots att han var sjutton år. Nästan ivrig som en liten pojke hade han berättat om Evelyn, hur underbar hon var och hur hon såg ut, hur hennes skratt lät. Hans pappa hade lyssnat, ställt några frågor och sagt att han såg fram emot att träffa henne.
Lukas vände sig emot Evelyn, med något darrande händer lossade han på en av hennes stela händer. Kramade den med sin ena hand, hennes hand var kallsvettig.
"Evelyn" började han. "Se på mig."
Hon vände sin blick emot honom och han hade gjort vad som helst för att kunna radera rädslan ur hennes ögon. Det kittlade i magen när planet ökade farten emot marken. Evelyn kunde inte prata, hon kunde inte få fram ett endaste ord.
Lukas kunde inget annat än att acceptera, han log svagt emot henne. "Du är värd att dö för, Evelyn." sa han.
Evelyn ville skrika rakt ut, hon försökte knipa ihop munnen, bara ett litet pip slapp ur hennes mun.
ler Du svagt
och viskar till Mig Du
är värd att dö för
Det var som att åka fritt fall, ungefär så kändes det. Det var bara det att denna gången var den ingen karusell, det fanns inget som skulle stoppa fallet förutom marken.
Runt om dom skrek folk, skrek att dom skulle göra något. Andra grät och några satt tysta. Vissa accepterade, andra accepterade inte.
En ensam tår rann ner för Evelyns kind och hon hade ännu inte vänt blicken ifrån Lukas. Han torkade inte bort tåren, den hängde på hennes haka och droppade slutligen ner på hennes tröja, lämnade ett litet blött märke efter sig.
Greppet om hennes hand hade hårdnat, var det sekunder kvar nu? Han undrade hur morsan skulle ta det hela, hon brukade alltid säga att Lukas var räddaren i nöden. Visserligen skämtsamt men han visste att hon menade det, han visste att hon bara hade honom och någon kollega på jobbet. Vilket brutalt svek detta var.
Och älskade Evelyn, vad hade hon gjort för att förtjäna detta? Inget. Hade det inte varit för säkerhetsbältena runt midjan hade dom knappast suttit kvar i sätet, utan lyft lite. Det gick så fort. Sekunderna tickade neråt nu, 10, 9, 8 ...
Det kunde inte vara sant. Han insåg det nu, det vara bara en dröm. En ond dröm. Så måste det vara. Han skulle vakna upp och vara alldeles svettig snart. Han skulle ringa till Evelyn oavsett var klockan var, bara för att vara säker på att hon var okej.
"Det ordnar sig, det ordnar sig, det är bara en mardröm, det ordnar sig." sa Lukas och plötsligt var Evelyns mun inte ett tunt sträck, mungiporna sökte sig uppåt.
Men mot gummi, glas & metall
betyder ett mirakel inget alls...
Novell skriven av: Jessica (AVIG)
Låttext: Kent - 747
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | iTookYourName - 8 aug 09 - 12:53- Betyg:  | Jag fick fan i mig kämpa som en dåre för att inte börja gråta. Sjukt bra tolkning till låten. Visste du att 747 är en flygplansmodell?
Det kanske var precis så här Jocke tänkte när han skrev låten..vem vet?
I vilket fall som helst så har du fått mig jävligt berörd och jag lär lyssna MYCKET mer på 747 numera, med en helt annan, mycket verkligare känsla. | | LinkanJR - 25 apr 09 - 18:58 | usch, den var jättespännande! :) men hur gick det då?
dog dem eller? :) | | PsychicPlay - 25 apr 09 - 18:02- Betyg: | Vacker
& du fick ihop det hela bra. :) |
|
|
|
