Min verkliga dagbok del 1 |
Jag sitter på balkongen. Det är 24 grader, sex dagar före valborg. Vinden är sval men inte kall. Jag har hörlurar på mig som spelar ”Halo” av Beyonce. Jag har hög volym på för jag älskar när det dunkar i hela huvudet. Då vet man att man lever.
Alla killar bara drar från mig.
Är det något fel på mig?
Jag vill bara ha någon att kunna dela allt med.
Och så vill jag ha en riktig pappa.
Är det något fel på mig?
Varför blir jag kär så lätt?
Alla killar drar sig undan.
Till och med mig egen pappa.
Så tänker jag, om och om igen, i huvudet. Varje dag. Jag har aldrig haft en pappa som bryr sig. Han har så gott som alltid varit frånvarande och nu bor han i Kalmar med sin nya familj. Han brukar ringa ibland och fråga hur jag mår. Och så brukar han berätta om hur Leonardo mår, min ettåriga halvbror. När vi har pratat en stund brukar han alltid säga”När kommer du hit och hälsar på Maria? Vi saknar dig allihopa” Men jag vet att jag aldrig kommer att åka dit. Jag tänker inte ens tanken. Men jag säger det inte, inte till honom. Oftast brukar jag säga ”Vi får se” eller ”Inte just nu, det är mycket i skolan”. Och så tänker jag tillbaka på den dagen jag aldrig kommer glömma…
Pappa bodde i Stockholm och jag sov hos honom varannan helg. Jag satt och åt frukost, bröd med mjukost på. Vi började diskutera om mitt beteende och att jag var lik min mamma i sättet.”Vill du höra något hämskt Maria?” Sa han men jag svarade inte. ”Om du fortsätter att vara sådär så vill jag aldrig mer träffa dig!” Brödbiten jag hade i munnen blev som en stor hård klump, större och större. Det hade jag aldrig trott om honom. Menade han det? Var det ett skämt? Han som alltid sa att han älskade mig! Menade han allvar? Brödbiten var nu en stor klump som bara växte och blev större. Men tillslut svalde jag klumpen och det gjorde så ont så en tår rann ner på min kind. Jag hoppade in i duschen och grät. Visste inte vad jag skulle göra. Jag ville till mamma. Min beskyddande mamma som gjorde allt för mig. Jag ville ligga i hennes famn, hon skulle ha klappat mig på kinden och viskat till mig att hon älskade mig. Det hade hon! Men pappa var en stor idiot som jag inte kunde hata, för han är ju trots allt min pappa.
Den bilden av pappa ser jag varje dag. Även om vi har pratat om det och han har sagt förlåt flera gånger så kan jag aldrig förlåta honom. Inte efter det han sa. Jag vet inte vad jag ska tycka om honom. Om han hade varit en främling hade jag antagligen bara gått där ifrån och han hade fått som han ville. Men jag är så rädd för att bli av med min pappa som jag är en del av. När jag pratade med honom sist, vis sms så sa han att han inte kunde göra något ogjort. Nej, det förstår jag man kan aldrig ta tillbaka ågot man sagt men man kan visa att man är en bättre människa, varför gjorde han inte det?
Kan jag ens lita på honom? Det vet jag inte heller. Varje gång vi pratar så berättar han för mig hur mycket han älskar mig. Men jag kan inte veta om det är sanning eller inte. Om han värkligen älskade mig och ville vara med mig, varför gjorde han som han gjorde? Varför bor han inte här i Stockholm längre och varför säger han så konstiga saker? När han flyttade till småland var det tredje gången han lämnade mig. Första gången var när jag var liten. Då flyttade han till Grekland och skulle jobba. Efter några år kom han hem och flyttade igen efter ett tag till Dominica. Nu har han flyttat ifrån mig igen. Men jag förstår det också, det är klart att han vill bo med sin familj och vara med dom. Men han säger att han älskar mig och leva med mig, ändå flyttar han. Det är det jag inte riktigt förstår. Vad tänker han med?
|
| Kommentarer | | eddra - 25 apr 09 - 21:28 | Bra :)
Skicka gärna nästa del? C: | | greenstrawberry - 25 apr 09 - 17:58 | | skit bra nästa del<3<3:D |
|
|
|
