Sagas sanna saga 9 |
Saga vaknar på morgonen på soffan i väntrummet. Någon har lagt över henne en filt och en sköterska ler och det syns att det var hon.
Saga ler tillbaka men kommer sedan på sig själv. Hon är ju på sjukhuset för Guds skull.
"Mamma!" Jag rusar in till rummet där mamma låg igår kväll.
Men det rummet är tomt. saga tittar på sängen när sköterskan kommer in i rummet med rengöringmedel och handskar.
Hon ler.
"Ja du såg lite frussen ut där när du låg och sov och jag ville inte att du skulle frysa"
Saga log och sa tack det var vänligt.
"Men vad gör du här egentligen lilla vän..?"
"Jo...Jag...Undrar vart ni flyttat min mamma..."
Saga får tala om att hon heter cralmund i efternamn och att hennes mamma låg i detta rum senast igår.
Sköterskan ser ut att koncentrera sig på att andas medan hennes ögon ser tårfyllda ut.
Hon biter sig i underläppen. Hennes ansikte förvrids av något Saga tycker ser ut som smärta rakt igenom.
"Herregud,vännen...Din mamma...Jag beklagar verkligen, din mamma är...din mamma är död."
Saga flämtar till, andas inte för ett par sekunder som känns som en evighet.
Springer rakt ut...Har inget mål med resan. Måste bara ut.
Saga känner sig så otroligt skyldig. Allt detta måste vara hennes fel.
Hon föddes, hennes pappa lämnade henne.
Hon sa att hon hatade hennes mamma, hennes mamma tog livet av sig.
Ingenting går som det ska.
Hon springer hem och slänger sig på sängen.
Tårarna sprutar och hon har aldrig förut kännt sig så tom.
Hon struntar i mobilen och känner sig värdelös, ingen vill ha henne... Vart skulle hon bo nu?
Det har skitit sig med både pojkvän och bästavän.
Ingenting i hennes liv är posetivt.
Hon tar fram ett rakblad ur mammas låda i badrummet och drar upp tröjärmen.
Det svider till när hon skär sig själv i handleden och blodet strömmar vilt.
Det ringer igen.Den här gången tar hon upp mobilen. Ser inte ens på displayen.
Öppnar fönstret och kastar mobilen rakt ut för att landa på asfalten.
Ingen spelar längre roll.
Hon skär sig en gång till.
Hon lever! hon lever faktiskt ännu! hon känner det! samtidigt som smärtan kommer och blodet kommer känner hon att hon lever. hon kan ju känna smärta, så visst?
Men samtidigt med blodet rinner tankarna ur henne och det blir alldeles svart.
Ett tag senare vaknar Saga av att hemtelefonen ringer, hon sköljer av sitt torkade blod som befinner sig över hela armen och kastar även rakbladet genom fönstret.
Hon går ner för trappan och svarar "HALLÅ!!??"
"Hallå.Magnus här. Är detta Saga"
"ja, vad vill du mig"
"jag är magnus cralmund, din far. en sköterska ringde mig från sjukhuset och jag vet vad som hänt. Du ska veta att du gärna får bo hos mig och det är klart att..."
Saga lade på telefonen...
"vem fan är så jävla idiotiskt dum att ringa efter 17 år och säga att jag får bo hos honom?" mumlade Saga för sig själv...
han är inte min pappa! det där kan vara vem som helst...
Min pappa är död. Eller? Hade hennes pappa precis ringt för att be henne om en plats i sitt liv ?säga att han älskar henne och ska ta hand om henne och lova att allt blir bra och att inget mer kommer att hända?
Äh far åt helvete , bokstavligt min far åt helvete.
En far ska vara en far alltid inte bara för att modern gått bort.
Saga är så tom och så slut på energi att hon bara låter kroppen bestämma själv och dunsar ned i soffan.
Och sover ungefär hela dagen tills-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-
|
|
|
|
